Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cronquist - Cronstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betecknats såsom en egen metall. Assessor H. Kalmeter
hade vid Los grufvor i Hälsingland börjat skärpa efter
kobolt och vismut; men den kobolt man då erhöll gaf
ej någon safflor af rent blå färg. C. företog en
undersökning om orsaken därtill och upptäckte då,
att malmen innehöll endast en ringa mängd kobolt,
men däremot en ny metall, hvilken han gaf namnet
nickel och som han beskref i Rön och försök,
gjorda med en malmart från Los koboltgrufvor
(Vet.-akad:s handl. 1751-54). Flera af nickelns
reaktioner äro synnerligen karakteristiska, men
att upptäckten, på kemiens dåvarande ståndpunkt,
var förenad med stora svårigheter, framgår däraf att
den länge bestreds af utländska kemister; ännu 1801
betviflades den af Hauy. C. var jämväl den förste,
som fäste uppmärksamheten på tungstenen från Bastnäs
grufvor i Västmanland, i hvilket silikat Berzelius,
Hisinger och Klaproth 1803 upptäckte metallen cerium,
Mosander 1839 och 1842 metallerna lantan och didym. -
Ett ännu större rykte förvärfvade C. som grundläggare
af mineralogien och bergartsläran, på hvilka områden
hans verksamhet var fullständigt epokgörande. De
nya och på stränga systematiska grunder hvilande
principer, som Linné införde i botanikens och
zoologiens studium, blefvo obestridligen af stort
inflytande äfven på mineralogiens utveckling, dels
genom Linnés egna arbeten och dels genom Vallerius’
för sin tid utmärkta "Mineralogia" (1747). Linné,
som af sitt starkt utpräglade formsinne föranleddes
att fästa stor vikt vid mineralens kristallografiska
egenskaper, gaf direkt anledning till Romé Delisles på
detta fält banbrytande arbete (1772), och Vallerius’
"mineralogi" var den första verkliga handboken i
denna vetenskapsgren. I många hänseenden passade
likväl icke Linnés åskådningssätt för behandlingen
af mineralen och bergarterna, emedan han alltför
ensidigt fäste sig vid dessas yttre karaktärer: färg,
struktur, formvarieteter o. s. v. Hos djuren och
växterna äro dessa egenskaper betecknande för olika
arter; men hos stenrikets alster beror utseendet
ofta af tillfälliga inblandningar, som icke inverka
på mineralets eller bergartens egentliga art och
natur. Dessutom gjorde hvarken Linné eller Vallerius
(den tidens utländske författare på detta område voro
af mindre betydelse) tillbörlig skillnad mellan enkla
mineral och bergarter, mellan verkliga bergarter,
"stenvandlingar" {= fossil), stengyckel (jättegrytor,
rafflade stenar, "örnstenar", "matematiska stenar"),
"stenafvel" (pärlor, tuppstenar, tyre, stenar af
flygande drakar m. m.). Det var C. förbehållet
att bortrensa sistnämnda ämnen ur mineralogien och
dymedelst uppdraga en riktig gräns mellan stenrikets
och djurrikets alster äfvensom att lägga grunden
till geognosien genom att behörigen skilja mellan
mineral och bergarter. Det arbete, i hvilket dessa
"nya påfund" första gången genomfördes, är Försök till
mineralogie eller Mineralrikets upställning, hvilket
utkom anonymt 1758 samt utgafs på danska (två olika
öfversättningar), på tyska (tre öfversättningar,
1760, 1770 och 1780), franska (1771), engelska
(1772, icke 1770) och sannolikt på åtskilliga andra
språk. Företalet är betecknande för den reform
C. genomförde i mineralogien, och upplysande i
fråga om vetenskapens ståndpunkt före C:s tid är,
att förändringen, så nödvändig och själfklar den nu
förefaller, då väckte motstånd och strid. Därtill
bidrog
i sin mån, att C. öfver hufvud mindre fäste
sig vid mineralens yttre utseende än vid deras
kemiska egenskaper, till hvilkas utrönande han
enligt Engeström var den förste, som använde
blåsröret. Många voro de upptäckter, med hvilka han på
detta sätt riktade vetenskapen. C. skilde fullständigt
de till det yttre hvarandra snarlika, men i kemiskt
afseende alldeles olikartade koboltmineralen,
koboltglans, spejskobolt och linnéit. Han beskref
kopparmalmen kuban, hvilken det oaktadt sedermera
under nära ett århundrade äfven i hans fädernesland
förväxlades med kopparkis. De vattenhaltiga silikat,
som äro kända under namnet zeoliter, hade af
mineralogerna blifvit helt och hållet förbisedda;
C. igenkände och beskref emellertid en zeolit-art
från Åreskutan såsom ett särskildt mineralspecies,
och denna blef sedermera representant för zeoliternas
stora grupp. - C:s värderika mineralsamling blef
(enligt Molls Archiv, 1805, IV) inköpt af den
danske godsegaren Tönnes Krist. Bruun-Neergaard.
A. E. N. (A. Hng.)
6. Fredrik Adolf Ulrik C.,son till Karl Johan C.,
grefve, konstnär, f. 1744 i Stockholm, blef
hofintendent 1765 och gjorde 1770-73 en resa till
Frankrike och Italien. I Rom, där han blef
förtrogen vän med Sergel, idkade han konststudier och
inköpte en dyrbar samling gamla oljefärgstaflor, som
nu förvaras på Fullerö i Västmanland. 1781 blef
han landshöfding i Gäfle, från hvilken befattning han
fick afsked 1812. Död i Stockholm 1829. - C. var
ledamot af Målar- och bildhuggarakademien äfvensom
af Musikaliska akademien samt en rätt skicklig
dilettant i flera af de sköna konsterna. Man
har af hans hand ganska goda etsningar och
porträttmedaljonger. Hans hustru, Juliana Duvall,
stiftade i Gäfle ordensgillet "Idka dygden",
-rn.*
7. Johan Adam C., son till Karl Johan C.,
grefve, krigare, f. 1749 i Stockholm, blef vid 14 års
ålder sergeant vid arméns flotta, ingick sedan vid
landtarmén, blef löjtnant 1771, kapten 1779
och major vid änkedrottningens lifregemente 1784
samt vann under kriget 1788-90 öfverstelöjtnants
grad. Därefter åtföljde C. regementet, hvars öfverste
och chef han blef 1793, till Sveaborg, där han
förblef till 1807, då han utnämndes till öfverste
för Savolaks’ infanteriregemente och chef
för Savolaks-brigaden. Efter utbrottet af 1808
års krig samlade han brigaden vid S:t Michel,
därifrån han med ilande brådska retirerade norrut,
utan att begagna sig af de fördelar, som
erbjödo sig t. ex. vid Leppävirta 11
mars. Han anlände 29 mars till Uleåborg.
Hans brigad förenades därpå med den finska
hufvudarmén och deltog i dess marsch
söderut. 27 april hade Adlercreutz,
som vid Revolaks angripit den ryske generalen
Bulatov från norr, redan blifvit tvungen att draga sig
tillbaka, då C., som ryckte fram från söder, förnyade
kampen och genom sin egen och sina soldaters
tapperhet vann seger. Han utnämndes med anledning
däraf till generalmajor. Han bidrog till
segrarna vid Lappo (14 juli) och Alavo (17 aug.),
men blef vid sistnämnda tillfälle sårad och måste
lämna krigsskådeplatsen. I mars 1809 öfvertog han
befälet öfver den kring Umeå förlagda svensk-finska
styrkan. Han afslöt 22 mars konvention med Barclay
de Tolly, som några dagar senare måste återtaga.
Ett försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
