Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 843-844 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Crayer - Crayon - Crayon-maner - Cream-cloured ware - Creas - Creasy - Creator - Crébillon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gent, fick sin utbildning hos Rafael Coxie, intogs
1607 i Bruxelles’ målargille och var i denna stad
länge sysselsatt för det spanska hofvets räkning. 1664
flyttade han till Gent.

- C. påverkades mycket af
Rubens, utan att därför helt och hållet uppgifva
sin individualitet. Han efterlämnade ett stort antal
religiösa målningar, men gjorde sig ock känd såsom
en duktig porträttör. I nationalmuseum finns ett
honom tillskrifvet, till drottning Kristina skänkt
porträtt af Konung Filip IV af Spanien till häst.
(O. G-g.)

Crayon [kräjå’], fr., blyertspenna, ritstift
af blyerts (bly), kol eller färgad krita;
(Crayon-teckning), teckning utförd med sådana stift
på papper eller med silfverstift på pergament. Jfr
Crayon-maner.

Crayon-maner [kräjå’-], äfven kalladt
Kritmaner, en mycket anlitad själfständig teknikgrupp
inom etsnings- och gravyrkonsten, omfattande alla
etsnings- och gravyrmetoder, som lämpa sig särskildt
till återgifvande i koppartryck af arbeten utförda
med kritor eller blyerts. De oftast förekommande
crayon-maneren äro: stippelgravyren, punktermaneret,
polypmetoden (sandmaneret) och den numera än en gång
populär vordna mjukgrund-etsningen (se d. o.). De
mera primitiva formerna af crayon-maneren användes
och tillämpades, ehuru endast som hjälpmedel, redan
af Dürer och flera andra äldre gravörer. Först i
midten af 1700-talet kommo dock dessa högeligen
intressanta tekniksätt i mera allmänt bruk.
A. T-g.

Cream-coloured ware [kri’m-kaled oäi’]. Se Wedgwood.

Créas (Kreas), text., läder- eller
dubbellärft, en stark, tvåskaftad linneväfnad
af bästa kvalitet. Framställes af hårdsnodt
lingarn, som blekes före väfningen för
att kunna sammanväfvas möjligast tätt.
G. A. W.

Creasy [krfsi], sir Edward Shepherd,
engelsk historiker, f. 1812, d. 1878, blef
1837 praktiserande advokat och 1840 professor i
historia vid universitetet i London samt utnämndes
1860 till öfverdomajre på Ceylon, hvarvid han
samtidigt erhöll knightvärdighet. 1869 återvände
han af hälsoskäl till hemlandet. C:s förnämsta
arbete, Fifteen decisive battles of the world
(1851), rönte en lysande framgång; dess 33:e
upplaga utkom 1893. Bland hans öfriga, framför
allt stilistiskt förtjänstfulla, arbeten märkes en
brittisk författningshistoria, The rise and progress
of the english constitution (1853, 15:e uppl. 1886).
(V. S-g.)

Creator (lat.), skapare.

Crébillon [brebijä’]. 1. Prosper Jolyot de C.,
fransk tragediförfattare, f. 13 jan. 1674 i Dijon,
uppfostrades i ett jesuitkloster och blef därefter,
mot sin vilja, biträde hos en prokurator i Paris. Han
öfvergaf dock snart den juridiska banan och egnade
sig i stället åt litteraturen, särskildt åt den sedan
Racines tid synnerligen omtyckta tragedien. Hans
första dramatiska försök, sorgespelet La mort
des enfants de Brutus, blef icke ens antaget till
spelning; så mycket större framgång rönte de följande
sorgespelen, Idoménée (1705), Atrée et Thyeste
(1707), Électre (1709) och framför alla Rhadamiste
et Zénobie (1711; "Rhadamist och Zenobie", öfv. af
G. Regnér 1791, tryckt i hans "Vitterhets-nöjen"
1817), hans bästa arbete och en af de bästa franska
tragedier, som finnas. Då tragedierna Xerxes (1714)
och Sémiramis (1717) icke rönte samma bifall, greps
han af missmod och lät sedermera ej höra af sig
förrän 1726, då han framträdde med tragedien Pyrrhus,
som äfvenledes mottogs med köld.

Därefter lefde han
i tillbakadragenhet, tills han 1731 blef ledamot af
franska akademien. Vid den tiden började han omhuldas
af hofvet, som genom honom hoppades kunna ställa
Voltaires ryktbarhet i skuggan. På den då allsmäktiga
madame Pompadours förord blef han utnämnd till kunglig
censor och tjänsteman vid Ludvig XV:s bibliotek
samt hugnad med en pension. Tragedien Catilina
(1748), som skulle visa C:s öfverlägsenhet öfver
Voltaire, uppfördes visserligen med mycket bifall,
men blef längre fram förgäten för den senares "Rome
sauvée", som behandlar samma ämne. C. dog 17 juni
1762. Ludvig XV lät 1700 utgifva hans arbeten i en
praktfull upplaga. - Genom sin kraft och lidelse är
C. oöfverträffad i den fransk-klassiska tragedien, men
dessa förtjänster fördunklas genom bristfälligheter i
plan, utförande, diktion och karaktärsteckning. Den
förkärlek, hvarmed han skildrade det gräsliga,
förvärfvade honom tillnamnet "le terrible" (den
förskräcklige). Det härskar en rent melodramatisk
romantik i hans dramer. Man har om honom fällt det
träffande omdömet, att han tog det gräsliga för det
gripande, det svulstiga för det storslagna.


2. Claude Prosper Jolyot de C., den föregåendes son,
fransk romanförfattare, f. 14 febr. 1707 i Paris. Hans
arbeten, som äro underlägsna i litterärt hänseende,
kommo i ropet förnämligast genom sin halfslöjade eller
alldeles nakna osedlighet. Endast i ett hänseende
äro C:s romaner märkliga, nämligen såsom bidrag
till kännedomen om de lättfärdiga sederna i det 18:e
århundradets franska samhälle. Betecknande för tiden
är, att C. utnämndes till kunglig censor eller vårdare
af anständighet och moralitet i litteraturen. Hans
mest kända arbeten äro Lettres de la marquise de***
au comte de***

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>