Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Courbet, Gustave, fransk målare - Courbet, Amédée Anatole Prosper, fransk sjöofficer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett par demimondedamer liggande i gräset en
sommardag), den i sin naiva själfglädje komiska
Mötet, oftast kallad "Bonjour, Monsieur Courbet!",
som visar hur vördnadsfullt målaren mottages i sin
hembygd af en gynnare och konstvän, mären Bruyas,
som köpt och skänkt till museet i Montpellier ett
dussintal af hans arbeten. 1861 återuppträdde C. på
salongen och vann medalj för sin stora tafla Hjortar i
strid (Louvre). Som djur- och landskapsmålare vann han
erkännande äfven från håll, där man förnekade honom
både smak och talang som människoskildrare. Bland
hans landskap märkas Hjortarnas gömställe (Louvre),
Källorna (Luxembourgmuseet), Siesta (betande kor i
ett frodigt sommarlandskap, tillhör staden Paris),
Räf i saxen (snölandskap). Hafsstudien Vågen (1870,
Louvre) visar hans färgkonst tillämpad på ett annat
område. Till 1860-talet höra äfven Återkomsten från
prästmötet (1863), som väckte förargelse genom
sitt motiv, fyra mycket välförplägade präster på
ostadiga ben vandrande hemåt, Badande kvinnor och
andra studier af nakna modeller, bland dem Kvinna
med papegoja (1866). Han målade äfven porträtt
(sitt eget ungdomsporträtt, kalladt L’homme à la
ceinture, i Louvre, Berlioz. Proudhon i kretsen af
sin familj m. fl.). En tid hade han en ganska besökt
elevateljé. Vid världsutställningen 1867 anordnade
han åter en separatutställning, denna gång i sällskap
med Manet; C. var där representerad af 132 målningar
och åtskilliga skulpturer. I München utställde han
1868 och väckte där mycken uppmärksamhet.
Så följde kriget 1870. Af nationalförsvarsregeringen
utnämndes C. till "directeur des beaux-arts". Han
inlade förtjänst i räddandet af statens konstsamlingar
under belägringen. Efter kommunens fall blef
han anklagad för att ha vållat Vendômekolonnens
kullstörtande och dömdes, fastän Thiers skötte hans
försvar och fastän hans oskuld synes uppenbar, till
ett halft års fängelse. Salongen 1873 stängde på ett
uppseendeväckande sätt sina dörrar för honom, och han
dömdes nu att med 329,091 frcs (summan uppgifves dock
något olika) bekosta kolonnens återuppförande. Hans
tillhörigheter och de målningar, som funnos i
hans ateljé, togos i beslag, såldes på auktion i
all tysthet och inbragte endast något öfver 12,000
frcs. Bruten gick C. i landsflykt till Schweiz, där
han afled vid Vevey 31 dec. 1877. Staten gaf hans
minne ett slags upprättelse genom att inköpa några
af hans mest representativa arbeten ("Begrafningen i
Ornans" hade hans syster efter målarens död skänkt till
Louvre), och akademien öppnade 1882 sina lokaler till
en utställning af revolutionärens samlade verk. Då
stod ännu striden het om hans namn, och äfven sedan
har man fått läsa sådana uttalanden som att han var
en charlatan som konstnär och en föraktlig människa
utan ideal och utan samvete.
Som målare är C. ärlig, robust, blodfull, om också
ojämn. Han är i sina äldre arbeten uppenbart påverkad
af gamla mästare och kan på det hela taget knappast
kallas nyhetsman i sättet att måla. Hans konst är
långt ifrån så revolutionär som hans konstnärliga
program, och man har inför hans ofta med kraftfull
karakteristik, liflig naturiakttagelse och verkligt
stor målerisk förmåga utförda verk svårt att förstå,
att de, när de voro nya, kunde
väcka sådant motstånd och en så rasande
förbittring. "Vi" – yttrade Walter Genzel 1902 –
"bedöma icke längre Courbet som den han ville vara,
utan som den han var: en af de störste moderne
landskaps- och marinmålare, en djurmålare, hvars
hjortar och rådjur hålla sig uppe vid sidan af Troyons
bästa verk, en utmärkt framställare af det nakna,
grof och sinnlig, ibland snuddande vid det fula,
men alltid sund, och en förtjänstfull porträttör, en
förträfflig kolorist, men alls ingen svartmålare, som
det ofta blifvit sagdt, utan i många taflor tvärtom en
föregångare till friluftsmåleriet, och en kraftfull
karakteristiker, med ett ord en af århundradets mest
betydande och mångsidige målare." Utom Frankrike
är C. godt representerad i Bruxelles’ museum och
i Mesdags galleri i Haag. – Jfr H. d’Ideville,
"G. Courbet" (1878) och "La vérité sur Courbet"
(1879), Gros-Kost, "Courbet, souvenirs intimes"
(1880), A. Patoux, "Courbet" i samlingsverket
"Artistes célèbres", och A. Estignard, "Gustave
Courbet: sa vie et ses œuvres" (1897).
G-g N.
Courbet
[korbål, Amédée Anatole Prosper, fransk sjöofficer,
f. 1827 i Abbeville, genomgick polytekniska skolan och
blef, 22 år gammal, kadett. Efter att i vanlig ordning
hafva passerat graderna och därunder varit flaggkapten
dels i nordeskadern, dels i evolutionseskadern,
utnämndes C. till konteramiral 1880 och till
Viceamiral 1884. 1880-82 förvaltade han som guvernör
straffkolonien Nya Kaledonien, och 1883 ställdes han
i spetsen för flottafdelningen på Tonkins kust. Där
öfvertog han, sedan han i midten af aug. eröfrat
forten vid Huéflodens mynning och bringat Annam till
fred, under mycket kinkiga förhållanden i okt. befälet
icke blott öfver flottan, utan äfven öfver de i
Tonkin stående landtrupperna samt i nov. högsta
ledningen äfven af förvaltningen. Han slog 14-17
dec. "Svarta flaggorna" och intog en befäst ställning
vid Son-tay samt vidtog anordningar att angripa den
n. om Son-tay belägna starka positionen Bac-ninh,
då befälet öfver landtrupperna i febr. 1884 gafs
åt divisionsgeneralen Millot, som därefter (i mars)
intog Bac-ninh. I aug. s. å. fick C. befälet öfver
"yttersta österns flotta", 30 fartyg med några tusen
man landstigningstrupper, besatte 5 aug. Ke-lung
på Formosa, blockerade denna ö, förstörde 24-28
aug. arsenalen i Fu-tsjou och där liggande kinesiska
fartyg samt besatte floden Min. Därefter ledde han
både till lands och sjöss operationerna på Formosa,
hvilka dock af brist på tillräckligt understöd icke
hade det väntade resultatet. Han förmådde ej heller
blockera den kinesiska kusten, men förhindrade
genom sina kryssare och genom besättandet af en
af de i Pe-tsji-li-viken belägna Miau-tau-öarna
ristillförseln till de norra provinserna och gjorde
därigenom kinesiska regeringen böjd för fred,
ehuru den i Tonkin vunnit åtskilliga fördelar öfver
fransmännen. 15 april 1885 upphäfde C. blockaden
af Formosa och i juni, efter fredspreliminärernas
afslutande, risspärrningen. Kort därefter dog han, 11
juni, ombord å pansarskeppet "Bayard" utanför Makung å
Pescadores-öarna, som han i mars s. å. eröfrat. Hans
lik fördes till Frankrike och jordades på statens
bekostnad i Abbeville, där hans monument (af
Falguière) restes 1890. C. var en ovanligt nitisk,
skicklig, beslutsam och ihärdig man. Af trycket utgaf
han Operations de l’escadre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
