Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 671-672 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Contarini - Contat - Conte, grefve. Jfr Adelstitlar. - Conte, fr.,kortare berättelse på vers eller prosa - Contemporary review - Con tenerezza - Contenta - Conteur - Conti, berömd romersk släkt - Conti, yngre gren av den bourbonska släkten Condé

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Regensburg, där han var påflig legat, att verka
för protestanternas återförening med kyrkan; en
föreningsformel uppsattes verkligen, men ledde
ej till något. C. dog 1542. Den mest kända af
hans skrifter är De magistratibus et republica
veneta. En samlad upplaga af hans arbeten utgafs
i Paris 1571. Litt.: Brieger, "Gasparo C. und das
regensburger konkordienwerk" (1870), Dittrich,
"Gasparo C. 1483-1542" (1885), och Braun, "Kardinal
C. oder der reformkatholizismus im lichte der
geschichte" (1903).

2. Simone C., diplomat, i. 1563, var republiken
Venezias sändebud hos flera italienska furstar vid de
spanska, franska och påfliga hofven samt hos sultanen.
Han var tillika en framstående latinsk skald.
Död 1633.

3. Vincenzo C., arkeolog, f. 1577, stod
ledan vid 25 års ålder i sådant rykte för lärdom, att
Padovas magistrat 1603 särskildt för honom inrättade
en lärostol i grekisk och latinsk vältalighet, hvilken
plats han innehade till 1614. Han afled 1617.
Bland hans skrifter äro de viktigaste: Variarum
lectionum ... liber (1606), De frumentaria romanorum
largitione liber (1609) samt De militari
romanorum stipendio commentarius (s. å.).

4. Ludovico C., diplomat, var 1629 venezianskt
sändebud i Frankrike, arbetade s. å. som
fredsmäklare i London för fred mellan England
och Frankrike och var verksam vid afslutandet
af westfaliska freden 1648. Död 1653.
(T. H-r.)


Contat [kåta’], Louise, fransk skådespelerska,f. 1760,
d. 1813, tillhörde 1777-1808 Théâtre français, där hon
utmärkte sig genom älskvärdt behag och elektriserande
spel i älskarinne- och subrettroller. Hon var
oöfverträffad i Marivaux’ liksom i Molières komedier
samt utsågs af Beaumarchais till framställarinna
af hans Suzanne. I mogen ålder gifte hon sig med
en brorson till skalden Parny och höll salong för
skriftställarkretsarna.

Conte (it.), grefve. Jfr
Adelstitlar.

Conte [kat], fr., kortare berättelse på
vers eller prosa. Ordet motsvarar i vissa fall vår
"poetiska berättelse", i andra saga, men användes
för öfrigt såsom sammanfattande term för nästan
hvarje kortare berättelse. Särskildt i senare tid är
det svårt att hålla conten skild från novellen. Dess
hufvudformer bli dels en satirisk, dels en fantastisk
(contes de fées). Af den förra arten äro medeltidens
fabliaux, af den senare dess lais narratifs: fesagor
af bretonskt ursprung. Under medeltiden fanns dessutom
en tredje art, contes dévots, d. v. s. fromma
berättelser. Mot slutet af medeltiden, sedan
italienarna utbildat novellen, skrifves den gärna
på prosa (från början af 1400-talet), och särskildt
renässanslitteraturen är ytterst rik på dylika
produkter, ofta särdeles saftiga. Samlingar af sådana
berättelser äro t. ex. "Les cent nouvelles nouvelles"
(omkr. 1460), troligen af Antoine de la Salle,
"L’heptaméron" af Marguerite de Navarre,
"Contes d’Eutrapel" af Noël du Fail. Rabelais,
tidens förnämste berättare, öfverflödar på dylika
contes. Under 1600-talet uppstår den fornfranska
fabliåen i Lafontaines "Contes et nouvelles", dess
fesagor i Perraults "Contes de ma mére 1’oye"
och M:me d’Aulnoyes "Contes des fées". Under
1700-talet blomstrar den frivola conten på både
vers och prosa, företrädd af författare som
Voltaire (förnämst af alla), Piron, Grécourt,
Hamilton, Marmontel och Voisenon. Under början af
1800-talet öfverväger romanen, men det finnes
dock conteurer sådana som Charles Nodier och Jules
Janin i den fantastiska genren och Balzac med
sina "Contes drôlatiques", en direkt imitation
af 1500-talets saftiga småberättelser. Mot
seklets slut äro de förnämste berättarna af
dylika småhistorier Hégésippe Moreau, Zola,
Alph. Daudet, Maupassant, Armand Silvestre m. fl.
J. M.

Contemporary review [kante^parari rivjö’], en 1866
grundlagd politisk, social och litterär månadsskrift
i London. Utgifvare är sedan 1882 Percy Bunting.

Con tenerezza [-e’ttsa], it., mus., med vekhet.

Contenta (lat., som singularis brukad pluralform af
contentum)} hufvudinnehåll (t. ex. i ett bref).

Conteur [kätör], fr., författare af s. k. contes. Se
Conte.

Conti, berömd romersk släkt, hvilken omtalas
redan i 11:e årh. och antages ha tagit sitt namn
som en erinran om sin härstamning från grefvarna
(it. conti) af Anagni, Segni och Tuscolo. Ur denna
släkt ha framgått ett stort antal kardinaler, påfvarna
Innocentius III (1198-1216), Gregorius IX (1227-41),
Alexander IV (1254-61) och Innocentius XIII (1721-24)
samt motpåfven Viktor IV (1138). Med en brorson till
Innocentius XIII utslocknade ätten 1815. Jfr Dionigi,
"Genealogia di casa C." (Rom 1669). Bland släktens
världslige medlemmar märkes:

Torquato C., hertig af Guadagnuola, italiensk
krigare. Han tillhörde en gammal romersk adlig ätt,
ur hvilken utgått flera påfvar, bl. a. Innocentius
III. 1616-17 tjänade han i spanjorernas led mot
Karl Emanuel af Savojen, var därefter frivillig
i kejsar Ferdinand II:s här och utnämndes af
Wallenstein till öfverstelöjtnant vid ett af honom
uppsatt regemente, deltog i slaget på Hvita berget
(1620) och i fälttåget i Ungern 1621 samt utnämndes
s. å. till kommendant i Olmütz, som han försvarade
mot Bethlen Gábor. Efter slaget vid Wimpfen 1622 blef
han kejserligt krigsråd och öfverste. Såsom högste
befälhafvare förde han de påfliga trupperna i Val
Tellina och utnämndes i sammanhang därmed till hertig
af Guadagnuola. Sedermera deltog han ånyo i kriget
i Tyskland, blef generalfälttygmästare och förde
1626-29 befäl i Holstein (under Wallensteins frånvaro
1627 var han öfverbefälhafvare därstädes). Skickad
såsom generalfältmarskalk till Pommern för att möta
Gustaf Adolf, kunde han ej hindra dennes landstigning
eller besättande af Stettin, men genom sina befästa
ställningar vid Garz och Greiffenhagen hejdade han för
några månader konungens ytterligare framträngande. I
sept. 1630 tog han afsked, blef general öfver
Kyrkostatens armé och dog i Ferrara 1636.

Conti [klti’], yngre gren af den bourbonska släkten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>