Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus, Kristofer, Amerikas upptäckare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt hästar och nötboskap. Flottan lämnade
Cádiz 25 sept., styrde från Kanarieöarna öfver
världshafvet i något sydligare riktning än förra
gången och fick redan 3 nov. den första ön i sikte.
Den kallades Dominica ("söndagsön"), därefter
följde Marie Galante, Guadeloupe, Montserrat och
flera andra af Små Antillerna, slutligen ön Boriquen
(nu Portorico). 27 nov. kom flottan utanför Navidad
på Haïtis nordkust. Kolonien var förstörd, fästet
hade nedbränts och besättningen dödats af indianerna.
Den osunda trakten vid Navidad öfvergafs,
och i stället lades längre österut vid kusten grunden
till en stad, Isabella. Kolonien förde emellertid en
tynande tillvaro och erbjöd inga produkter, de
sparsamma guldfynden lämnade ingen ersättning för
omkostnaderna. Alla lifsmedel måste anskaffas från
moderlandet. C. föreslog att täcka utgifterna genom
människorof och karibernas användande till slafveri,
men monarkerna gingo ej in på hans förslag,
utan väntade andra åtgärder. Till nyssnämnda
olägenheter kom ett osundt farligt klimat och ovana
vid arbete i tropikerna; också växte missnöjet
alltmera bland kolonisterna. C. utnämnde sin bror
Diego till ställföreträdare i kolonien och bröt med
3 fartyg upp i april 1494 för att fortsätta sina
upptäckter och framför allt få visshet om huruvida
Cuba var fastland eller ö. Han följde Cubas
sydkust ett stycke, men efter indianernas anvisningar
om ett guldland i söder ändrade han sin kurs i
denna riktning och upptäckte Jamaica 5 maj, men
styrde sedan ånyo öfver till Cuba. Af fiskare på
de småöar han gaf namnet "Jardines de la reyna"
(drottningens trädgårdar) erfor han om ett västligt
land Magon, tydligen afseende mayafolket, men af
C. uppfattadt som asiatiska landskapet Mangi (enligt
Toscanellis karta). Han styrktes häraf i sin
mening, att Cuba var Asiens fastland. Då kusten
böjde af i sydvästlig riktning (två dagsresor från
Cubas sydvästspets, Kap San Antonio), beslöt han
att vända om och lät sitt manskap högtidligen
besvärja ett protokollsmässigt uppsatt dokument, att
Cuba var ett fastland, icke en ö. Åt sin yngre
broder, Bartolommeo, som förut i England och Frankrike
varit verksam för hans planer och nu ankommit
till Haiti, öfverlämnade han förvaltningen af den
nya, oroliga kolonien och skyndade själf hem till
Spanien för att utrusta en ny expedition. 11 juni
1495 landade han i Cádiz.
C. mottogs denna gång med begynnande misstro
och afundsjuka. Drottningen blef honom dock
alltjämt bevågen, ehuru kriget med Frankrike och
infanten don Juans död fördröjde utrustningen af hans
nya expedition. Sålunda kunde han först i maj
1498 med 6 skepp bryta upp från San Lácar till
sin tredje resa. Han närmade sig denna gång ekvatorn
och styrde från Kanarieöarna och Kap-Verde-öarna
mot s. v., för att i enlighet med nedärfda
medeltida teorier under ekvatorn söka påträffa
ädelstenar, pärlor, guld, kryddor och svarta människor.
Genom den heta kalmgördeln uppnådde han på 17
dagar Antillerna och fann 31 juli ön Trinidad.
Söder om denna ö följde han den häftiga ekvatorialströmmen
förbi Orinocos delta in i Pariagolfen och
därifrån genom det s. k. Drakgapet ut i Karibiska
hafvet. Det skummande, kokande vattnet bragte
fartygen i stor fara och gaf C. idén till nya
teorier. Massorna af sötvatten (från Orinoco) kunde
härröra endast från stora floder och det vilda
forsandet blott af flodfårans starka lutning och fall,
alltså måste floderna från branta berg störta sig i
hafvet. Men några berg kunde icke iakttagas vid
det flacka Orinocodeltat. C. trodde därför, att han
befann sig i närheten af det jordiska paradiset, som
enligt Pierre d’Aillys "Imago mundi" låg i fjärran
östern på ett högt berg, enär fyra strömmar
utgingo därifrån. Af det stora höjdläget berodde äfven
infödingarnas ljusa färg så nära ekvatorn; de voro
mot all föregående beräkning ljusare där än längre
i norr. Men då bergen fattades för att stödja C:s
teori, menade han, att jorden ej kunde vara
rund som ett klot, utan här hade en ansvällning
som å ett kvinnobröst och egentligen var
päronformig. Så hade amiralen af sin böjelse för mystiska
fantasterier föranledts att tvifla på sina upptäcktsresors
egen grundförutsättning, d. v. s. jordens klotform.
Af omsorg för sin koloni afbröt han emellertid
vid ön Margarita (Venezuela) färden längs Syd-Amerikas
nordkust och styrde norrut till Haiti, där
under tiden hans broder Bartolommeo grundlagt en
ny stad, San Domingo, den i Amerika äldsta
europeiska stad, som ännu består.
De båda följande åren voro för C. de svåraste
i hans lif, och de betydde sammanstörtandet af hans
kungliga maktställning. Han hade öfverskattat sin
förmåga, då han jämte rangen af spansk amiral
gjorde anspråk på ställningen som ståthållare och
vicekonung. Kolonien fann han nu i fullt uppror,
ledt af öfverdomaren Roldan; rebellerna hade genom
hemseglande skepp satt sig i förbindelse med
moderlandet och underläto ej att skildra den genovesiske
främlingens dåliga förvaltning som orsaken till
koloniens olyckor. I sin rådlöshet började C.
underhandla med upprorsmännen och återinsatte Roldan
i hans ämbete, för att sedan ånyo söka bryta det
gemensamma aftalet. Detta endast ökade oredan
och blottade hans oförmåga som koloniens ledare.
De spanske monarkerna sände i aug. 1500 en
undersökningsdomare Bobadilla till Haïti, försedd med
kunglig fullmakt. Denne gynnade genast
vicekonungens motståndare, utbetalade innestående löner
och sold, förklarade guldutbytet för fri näring och
vann därigenom kolonisterna för sig. Vicekonungen
och hans bröder blefvo fängslade och sändes i kedjor
till Spanien i nov. 1500.
I Spanien väckte vicekonungens förödmjukelse
oerhördt uppseende och gjorde på monarkerna ett
pinsamt intryck. De gåfvo genast befallning att
försätta upptäckaren i frihet och bevisa honom alla
vederbörande hedersbetygelser. Men som en bruten
man kom C. till hofvet i Granada, och han öfvervann
egentligen aldrig den smälek, som drabbat
honom. Monarkerna beslöto hemkalla Bobadilla och
att utsända till Västindien en opartisk domare,
Nicolas de Ovando, som 1502 afgick dit med en stor
flotta och en betydande truppstyrka. Roldan och
hans anhängare fängslades, och snart var lugnet
återställdt i kolonien, men C. återfick ej vidare
förvaltningen öfver sina länder. Dock bibehöll han
alltjämt sina inkomster och rättigheter ograverade.
Och för att återföra honom till hans egentliga
uppgift, upptäckarens, lät man honom företaga en ny
upptäcktsfärd på andra sidan hafvet. Åren 1498-1502
hade varit betydelsefulla i afseende på
geografiska upptäckter och väsentligen förändrat den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
