Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 577-578 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Columbus, Kristofer, Amerikas upptäckare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afskrifter genom C. själf. Den innehåller flera
orimligheter, och då C:s uppgifter icke alltid äro att
lita på, kan man ha skäl förmoda, att C. på otillåtet
sätt ur det kungliga arkivet i Lissabon skaffat
sig nämnda kopior och sedan själf författat den till
honom personligen ställda inledningsskrifvelsen.

Huru som helst, vände sig emellertid C. med sin
numera bestämdt formulerade plan till konung Johan
II, som 1481 efterträdt Alfons V. Det torde icke
ha skett före 1483. Konungen upptog planen tämligen
kyligt, men lät förelägga den inför sitt råd, och
inför detta utvecklade C. sina idéer. Han stödde
sig därvid i synnerhet på Marco Polo och synes icke
ha nämnt eller betonat Toscanellis namn. Rådet
lät sig icke öfvertygas, men konungen visade sig
benägen att låta C. göra ett försök. Men då strandade
det hela på C:s otroligt stora fordringar.

En af C:s broder Bartolommeo före 1502 utförd karta öfver nya världen.

Konungen afvisade honom, och kort därefter måste
C. hemligen fly från Portugal, emedan han råkat i
konflikt med de rättsliga myndigheterna. Han
kvarlämnade i Portugal sin hustru jämte de yngsta
barnen, och han återsåg henne därefter aldrig. Att
konung Johan II sedermera i bref af 20 mars 1488
bemödade sig om att vinna honom och därvid lofvade
honom skydd och lejd mot portugisiska myndigheternas
ingripande berodde väl närmast därpå, att
konungen befarade, att C. i besittning af
Toscanellis karta kunde bli en farlig konkurrent i
sträfvandet att sjöledes uppnå Indien.

I slutet af år 1484 eller i början af följande år
beträdde C. som flykting Spaniens jord. Efter att
ha landstigit sannolikt i Puerto de S:ta Maria,
mottogs han vänligt af bl. a. hertigarna af Medina Celi
och Medina Sidonia, af hvilka den sistnämnde, don
Luigi de la Cerda, hade sitt residens i Sevilla. År
1486 mottogs han första gången af Spaniens konungapar,
Ferdinand och Isabella. I Spanien hade man
dittills föga bekymrat sig om kosmografiska ting
eller om upptäckter i oceanen. C. förstod dock
att där stödja sin plan med religiösa argument,
hvarigenom han för sina syften vann den högre
spanska hierarkien och därmed äfven den fromma
drottning Isabella. Kristendomen och katolska
kyrkan skulle utbredas till den fjärran östern. På
regeringens uppdrag sammanträdde i Salamanca en
pröfningsjunta, som emellertid gjorde skarpa
invändningar mot C:s plan, och saken uppsköts med
kriget som förevändning. C. lefde därefter många år i
Spanien, dels i Córdoba, dels i Sevilla, ensam,
obekant och nästan bortglömd. Härunder knöt han i
Córdoba förbindelse med en ogift dam, Beatriz
Enriquez de Arana, som i aug. 1488 födde honom
sonen Fernando, en händelse, som i senare tid varit
största hindret för hans kanonisering. Slutligen
beslöt han 1491 att lämna Spanien och annorstädes,
närmast i Frankrike, försöka sin lycka. Men på
vägen från Córdoba till Huelva passerade han förbi
franciskanklostret Santa Maria la Rábida och bad
där portvakten om en bit bröd för sin lille son Diego,
som följde honom till fots. Den besökandes
främmande uttal väckte portvaktens nyfikenhet, priorn
Juan Perez tillkallades, och snart hade C.
öppenhjärtigt redogjort för sina öden och planer. En i
Palos bosatt ung läkare, Garcia Hernandez, som
sysslade med kosmografi, rådfrågades, hvarvid han
och priorn, som varit drottningens biktfader, blefvo
ense om att ej låta C. draga ur landet utan att
underrätta drottningen. Bud sändes till lägret vid
Santa Fé utanför Granada, där hofvet befann sig.
Drottningens svar var gynnsamt. C. skulle vänta, tills Granada fallit, hvilket snarast vore att motse, och då skulle han få tre fartyg för sin färd.

C. infann sig nu i lägret vid Santa Fé och var närvarande vid Granadas intagande i jan. 1492. I sista stund höll hans plan på att stranda till följd af samma öfverdrifna fordringar, som han förut uppställt i Portugal. C. var emellertid härutöfver obeveklig,
och 17 april 1492 afslöts med honom ett
af de spanska majestäterna undertecknadt statsfördrag,
som innehöll följande bestämmelser: 1. C.
utnämndes till amiral för lifstiden på alla öar och
nyupptäckta fastland med ärftlig värdighet inom
sin familj, åtnjutande alla hedersrättigheter, som
tillkommo Kastiliens storamiraler; 2. han utnämndes
vidare till vicekonung eller generalguvernör öfver
de nyupptäckta områdena, med fullmakt att för
hvarje ämbete inom desamma föreslå tre personer,
af hvilka regeringen utsåge en; 3. tiondedelen af
alla produkter och varor, pärlor, guld och silfver,
kryddor och annat, som förvärfvades inom C:s
vicekonungadöme, skulle tillfalla honom; 4. han hade
rätt att vid alla handelsföretag till de nyupptäckta
länderna bidraga med en åttondedel af omkostnaden
samt att erhålla en motsvarande vinstandel.
Slutligen fick han rätt att bära titeln "don".

Utrustningen af eskadern skedde i den lilla
hamnen Pálos och försiggick med stor skyndsamhet.
Enligt Ruges beräkning kostade hela utrustningen
endast 1,140,000 maravedis, d. v. s. 26,265:60
kr., en äfven för denna tid ganska blygsam summa.
Drottningen anskaffade det mesta af pengarna.
Staden Pálos måste åtaga sig hyran för två fartyg
under 2 månader och betala manskapets sold i 4 månader,
Sevilla skulle leverera vapen och proviant.
C. anskaffade själf med anvisade medel ett tredje,
mindre hjälpfartyg. Vid utrustningen understöddes
han kraftigt af den ansedda sjömansfamiljen Pinzon
i Pálos, af hvilken ej mindre än tre bröder medföljde
på resan: Martin Alonso som kapten på skeppet
Pinta (där äfven Francisco Martin var anställd)
och Vincente Yañez på Nina. På flaggskeppet,
Santa Maria (Marie Galante), fördes befälet af C.
själf. Skeppen, som alla voro af ringa omfång,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>