Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cogniet, Leon, fransk målare - Cognomen - Cogoleto - Cohen, Emil Wilhelm, tysk mineralog - Cohen, Hermann, tysk filosof - Cohn, Ferdinand Julius, tysk botanist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1824). Sedan följde Numa, Tintoretto målande sin döda
dotter (1843, museet i Königsberg), Stefanus hjälper
en fattig familj (i kyrkan S:t-Nicolas-des-champs
i Paris), Nationalgardet tågar i fält 1792 (i
slottet i Versailles), Bonaparte tager del af
de lärdes arbeten i Egypten (plafond i Louvre),
Årstiderna (dekorativa målningar i Hôtel de ville,
förstörda under kommunardupproret 1871) och flera
kyrkomålningar. Äfven som porträttmålare var C. mycket
ansedd. Det är dock hufvudsakligast i egenskap af
skicklig lärare han gått till eftervärlden. Bland
hans elever äro flera af Frankrikes främste målare
inom det yngre släktledet - bland dem Meissonier,
Eichard, Lefebvre, Laurens, Bonnat - och många
utlänningar, bland dem svenskarna Blommér, Amalia
Lindegren, Egron Lundgren och Sofia Adlersparre. Död
i Paris 1880. Jfr Vinet, "Léon Cogniet" (1883).
(G-g N.)
Cognomen (lat.), familjenamn, det sista af de
tre namn, som romerska medborgare vanligen buro,
t. ex. Scipio i Publius Cornelius Scipio, Cicero i
Marcus Tullius Cicero. Det första var förnamnet
(prænomen), och det mellersta (nomen) angaf,
till hvilken släkt (gens) den ifrågavarande personen
hörde. Stundom tillfogades i fjärde rummet ett
agnomen, t. ex. P. C. Scipio Africanus. Jfr Adoption
och Namn.
Cogoleto, kommun i italienska prov. Genova, vid
Genova-bukten. 3.087 inv. (1901). Tillverkning af
blyhvitt, kalk och papper. C. är en af de städer,
som gjort anspråk på att vara Columbus’ födelseort.
Cohen [kåen], Emil Wilhelm, tysk mineralog och
petrograf, f. 12 okt. 1842 på Aakjär vid Horsens
(Jylland), d. 13 april 1905 i Greifswald. Efter
afslutade studier i Berlin och Heidelberg
företog C. 1872-73 en geologisk studieresa till
de sydafrikanska diamant- och guldfälten, och
resultaten publicerades i kartor och beskrifningar
(t. ex. Karroo-formationens geologi). 1878 kallades
C. till e. o. professor i petrografi vid universitetet
i Strassburg och till chef för Elsass-Lothringens
geologiska undersökning samt 1885 till professor i
mineralogi vid universitetet i Greifswald. Ett arbete
af mycket stor vetenskaplig betydelse är hans Sammlung
von mikrophotographien zur veranschaulichung der
mikroskopischen structur von mineralien und gesteinen
(1880-84, 3:e uppl. 1900), omfattande på 80 taflor
ett med utomordentlig sakkännedom och omsorg utvaldt
åskådningsmaterial. Sista delen af sitt lif egnade
C. åt studiet öfver meteoriterna och blef på detta
område en erkänd auktoritet. Såsom synliga resultat
af detta studium föreligga 11 Meteoreisenstudien
och den stort anlagda Meteoreisenatlas, af hvilken
I-III utkommit 1894-1905. C. besökte flera gånger
Sverige och det öfriga Skandinavien samt hemförde
jämte sin vän prof. Deecke härifrån en stor mängd
bergartsprof, som i Greifswalds museum utlagts
tillsammans med i Nord-Tyskland funna moränblock af
samma bergart, bildande en mycket instruktiv samling
för studiet af istransportens riktning. De fleste af
våra yngre svenska geologer och petrografer ha under
någon tid under C:s ledning studerat petrografi
i Greifswald. C. var hedersledamot af Geologiska
föreningen i Stockholm och medlem af Fysiografiska
sällskapet i Lund. A. Hng.
Cohen [kåen], Hermann, tysk filosof, den
främste representanten för den nutida ny-kantianismen
i Tyskland, f. 1842 i Koswig, sedan 1875 professor i
filosofi i Marburg. Redan i sina kritiska skrifter,
hvari han framställer den kantiska filosofiens
grundläror i de "tre stora kritikerna", nämligen
Kants theorie der erfahrung (1871, 2:a omarbetade
uppl. 1885), Kants begründung der ethik (1877) samt
Kants begrundung der æsthetik (1889), ställer han sig
ganska själfständigt gentemot den kritiska filosofiens
grundläggare och bygger i vissa punkter vidare på
den af honom lagda grunden. Ännu mera framträder
denna hans själfständighet i den inledning och de
tillägg, som han fogat till de af honom utgifna
5:e-7:e upplagorna af F. A. Langes "Geschichte des
materialismus". Och för närvarande har han under
utgifning ett eget System der philosophie, hvaraf
hittills tvenne delar utkommit, "Logik der reinen
erkenntnis" (1902) och "Ethik des reinen willens"
(1904). Kants världshistoriska betydelse finner
C. i den gränslinje, som Kant i sin förnuftskritik
uppdrager mellan logik och metafysik. Men C. vill
i detta hänseende gå ännu längre än mästaren
själf och betecknar det såsom en brist hos Kant,
att denne tager sin utgångspunkt från den rena
sinnligheten. C. söker den däremot uti det rena
tänkandet. Inom detta återigen söker han orientera
sig genom att grunda logiken på matematiken, för
att så dessa vetenskaper i sin förbindelse skola
gifva grundvalen för naturvetenskaperna. På analogt
sätt tager han inom etiken sin utgångspunkt från
rättsvetenskapen och lämnar därmed en principlära
för rätts- och statsfilosofien, på samma gång som
han söker försona etiken och religionen genom att i
den förra inrymma en plats för gudsbegreppet såsom
sanningens idé, alla idéers centrum. Han bryter såväl
med panteismen som med teismen i denna teori om Gud
såsom idé: Gud är transcendent, men person endast
i myten. Såsom idé är han ej föremål för en från
vetandet skild tro, utan ett problem för det rena
tänkandet. Därmed har C. ock brutit med Kants lära
om de praktiska postulaten och för utvecklingen af
kantianismen slagit in på en alldeles motsatt väg mot
dem, som i Kant söka ett stöd för en dualism mellan
tro och vetande, värdeomdömen och vara-omdömen. C:s
filosofiska skrifter utmärkas af både skarpsinne och
djupsinnighet, ända till en ytterlig svårfattlighet,
som dock delvis beror på hans koncisa stil. Såsom
akademisk lärare har han utöfvat stort inflytande
och kan sägas hafva grundat en egen filosofisk
skola, till hvilken närmast äro att räkna Natorp,
Stammler, Staudinger och Karl Vorländer. Italienaren
Fel. Tocco har åt C:s filosofi egnat en
monografi, "L’idealismo critico del C." (1887).
S-e.
Cohn [kan], Ferdinand Julius, tysk botanist, f. 1828
i Breslau, d. där 1898, blef 1859 extraordinarie och
1871 ordinarie professor i botanik vid universitetet
i Breslau samt direktör för det af honom själf
1866 grundlagda växtfysiologiska institutet
därstädes. Bland hans vetenskapliga arbeten, af hvilka
de flesta behandla de mikroskopiska naturföremål, som
stå på gränsen mellan växt- och djurriket, må nämnas
Zur naturgeschichte des Protococcus pluvialis (1851),
Untersuchungen über die entwickelungsgeschichte der
mikroskopischen algen und pilzen (1854), i hvilket
arbete han först af alla fastställde bakteriernas
egenskap att vara växter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
