Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Clay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var medlem af Förenta staternas senat dec. 1806- mars
1807 samt 1810-11, sändes sedan till representanternas
hus, där han tog säte i nov. 1811 och genast valdes
till talman. Han blef nu ledare för krigspartiet
mot England och bidrog genom sina flammande tal
i väsentlig mån att framkalla krigsförklaringen
1812; Canadas eröfring var det mål han därigenom
trodde utan svårighet kunna vinnas. Efter de första
motgångarna var det förnämligast han, som genom sin
vältalighet höll Madisons regering uppe och eldade
folket till nya uppoffringar för det obetänksamt
påbörjade krigets fullföljande. Han var 1814-15 en af
fredsunderhandlarna i Gent och deltog sommaren 1815
i London i förhandlingarna om en engelsk-amerikansk
handelstraktat.
Hemkommen invaldes C. ånyo i kongressens
representanthus, var 1815-25 dess talman och tog
samtidigt ofta en ledande del i debatterna. Hans
klander (1819) af general Jacksons godtyckliga
uppträdande i indiankriget i Florida skaffade honom en
ovän för lifvet och fick därigenom stort inflytande
på hans senare politiska bana. C. anges ofta som
upphofsman till den s. k. "Missouri-kompromissen"
i slaffrågan 1820-21 (se Nord-Amerikas förenta
stater, historia); faktiskt föreslogs den bekanta
gränslinjen (36° 30’ n. br.) af senator Thomas från
Illinois, medan C:s insats bestod i att han lyckades
åstadkomma en kompromiss rörande staten Missouris nya
författning, då tvister om denna hotade omintetgöra
hela uppgörelsen. Redan 1818 föreslog C., att Förenta
staterna skulle erkänna La-Plata-provinserna som
själfständig stat, och han förfäktade sedan ifrigt
och konsekvent de från Spanien frigjorda central-
och sydamerikanska koloniernas sak. Utmärkande för
hans inre politik var hans sträfvan att Unionen skulle
anslå medel till kanaler och väganläggningar mellan
de särskilda staterna, för att därigenom befordra
kontinentens hastigare uppodling (denna politiks lösen
var "internal improvement"). Därjämte framlade han
1824 det s. k. "amerikanska systemet", hvilket gick
ut på att genom ett noga afvägdt tullskydd befordra
den inhemska industriens uppblomstring; dess idéer
genomfördes i nämnda års tariff. C. var vid 1824
års presidentval en af kandidaterna, men fick ej
tillräckligt röstetal för att komma med vid valets
slutliga afgörande i kongressen, där emellertid hans
anhängare voro många nog att fälla utslaget mellan
hufvudkandidaterna Adams och Jackson. C. genomdref
valet af Adams, och då den nye presidenten sedan
utnämnde honom till statssekreterare, utspreds af
Jackson och dennes vänner det fullkomligt grundlösa
påståendet, att C. och Adams sinsemellan ingått
ett hemligt aftal, som smakade af korruption. Detta
förtal bidrog väsentligt till Adams’ nederlag vid
presidentvalet 1828 och förminskade i hög grad
äfven C:s utsikter att nå fram till den värdighet,
som utgjorde målet för hans lifs sträfvan. Som
statssekreterare 1825-29 sökte C. förbereda en
pan-amerikansk politik genom att sända delegerade till
Panama-kongressen 1826, där de dock aldrig kommo att
infinna sig; äfvenledes misslyckades hans försök att
genom köp från Mexico förvärfva Texas.
Motståndarna mot Jacksons godtyckliga politik samlades
af C. till "det nationellt republikanska partiet",
snart allmänt kändt under det af honom gifna namnet
"whigpartiet". Som dess ledare invaldes
C. 1831 i senaten och ledde där oppositionen; vid
1832 års presidentval blef han som whigpartiets
kandidat besegrad af Jackson. I den s. å. utbrutna
"nullifikationsstriden" (se Nullifikation)
häfdade C. sitt rykte som "den store fredsstiftaren"
genom att i febr. 1833 genomdrifva en tariff, hvilken
i så hög grad tillgodosåg Syd-Carolinas
frihandelsintressen, att denna stat lät falla
sitt hot att våldsamt bryta sig ut ur Unionen. Vid
presidentvalet 1840 hindrades han genom en intrig
på whigpartiets nationalkonvent från att bli det
denna gång segervissa partiets kandidat; han sökte
sedan förgäfves att omstörta van Burens efter
1837 års ekonomiska kris genomförda system med af
bankerna oberoende ränterier i orterna, men lyckades
däremot 1841 genomdrifva sin flera gånger förgäfves
framlagda jordlag, enligt hvilken statskassans genom
jordafsöndringar vunna öfverskott skulle fördelas
på de särskilda staterna, för att användas till
allmännyttiga företag och afbetalning af staternas
skulder. I mars 1842 tog C. med ett berömdt afskedstal
farväl af senaten och drog sig tillbaka till sin
landtgård Ashland utanför Lexington. Två år senare lät
han sig emellertid öfvertalas att låta uppställa sig
som whigpartiets presidentkandidat; sina utsikter
att bli vald fördärfvade han emellertid genom
sväfvande uttalanden (i det s. k. "Alabama-brefvet")
om Texas’ annektering, hvilken han förut bestämdt
motsatt sig. Följden blef, att C. utan att vinna
sydstatsmännen förlorade abolitionisternas understöd
och till följd däraf besegrades af den obetydlige
demokraten Polk. Vid 1848 års presidentvalskampanj
öfvergafs C. af sitt eget parti, hvilket till hans
stora harm i stället uppsatte som kandidat den
som stor slafegare i sydstaterna populäre general
Taylor. C. intog i slaffrågan en mellanställning, hade
tidigt ifrat för Liberias kolonisering med frigjorda
negrer och förordade 1849 ett förslag om långsamt
fortgående slafemancipation i samband med de frigjorde
negerslafvarnas öfversändande till Liberia. Då
slaffrågan samtidigt ånyo blef brännande i samband
med det från Mexico eröfrade områdets organisering,
sände Kentuckys legislatur honom 1849 genom enhälligt
val ånyo till senaten, och där lyckades han med stor
möda åstadkomma den s. k. "kompromissen af 1850’’
(se Nord-Amerikas förenta stater, historia), hvilken
för ögonblicket afvärjde den Unionens fortbestånd
hotande brytningen, men inom sig bar frön till en ny,
på fredlig väg olöslig konflikt. Hans krafter voro nu
uttömda, och en tids vistelse på Cuba 1851 förmådde
ej återställa honom till hälsan. Innan ännu hans
rykte som "den store fredsstiftaren" förbleknat,
afled han i Washington 29 juni 1852. - C. var som
statsman något ytlig och alltför ofta behärskad
af sin oratoriska läggning. Däremot förstod han i
sällspordt hög grad att väcka entusiasm som ledare
af sitt parti och förvärfvade genom äktheten i sin
patriotism samt sin enastående förmåga som politisk
vältalare mycken popularitet äfven i vida kretsar
utom detsamma. I yngre år fick han uppbära mycket
klander för sin spelpassion, men hans politiska lif
var höjdt öfver alla misstankar om påverkan af
finansiella inflytelser. I fel som i förtjänster
var han den typiske representanten för "västerns"
genombrott i Förenta staternas politiska lif. Litt.:
Colton, "Life and times of Henry C." (6 bd, 1846-57;
ny uppl. i 7 bd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
