Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Civiläktenskap - Civis - Cività - Civita Castellana - Civitale - Civitanova Marche - Civitas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom fakultativ form måtte medgifvas alla dem, hvilka
för närvarande äro uteslutande hänvisade till vigsel
inom svenska kyrkan eller främmande trossamfund. -
Den borgerliga myndighet, inför hvilken civiläktenskap
i Sverige afslutas, är i stad magistraten och på
landet kronofogden. Vid det borgerliga äktenskapet
skall lysning försiggå i den till svenska kyrkan
hörande församling, inom hvars område kvinnan är
boende. Sedan därefter såväl mannen som kvinnan inför
den borgerliga myndigheten i vittnens närvaro
afgifvit sitt frivilliga ja och samtycke, förklaras
de för äkta makar, och ett på sådant sätt ingånget
äktenskap eger full rättslig giltighet, ändock att
kyrklig vigsel ej tillkommer. - Till de få europeiska
länder, i hvilka civiläktenskapet icke i något fall
blifvit i lag erkändt, hör Finland, men äfven där
står dess införande på dagordningen och åstundas
af en stark opinion. Se vidare Elsa Eschelsson,
"Om civiläktenskapets framträdande i svensk och
utländsk rätt" (i "I vår tids lifsfrågor", 1903). -
Jfr Lysning, Vigsel och Äktenskap.
E. E-n.
Civis (lat.), medborgare. - Civis academicus,
akademisk medborgare (lärare, tjänsteman eller
studerande). - Civis honorarius, hedersborgare.
Cività [tjivita], it. (af lat. civitas), stad. Detta
ord ingår i flera ortnamn, t. ex. Cività Castellana,
Civitavecchia. Jfr Città.
Cività Castellana [tjivita], stad i italienska
prov. Roma, n. om staden Rom, vid en biflod till
Tiber. 5,265 inv. (1901). Biskopssäte. Kastell,
byggdt af påfven Alexander VI och länge af påfvarna
begagnadt till statsfängelse. Vid C. blefvo
neapolitanerna besegrade af fransmännen 4 dec. 1798.
Civitale [tjivita’le], Matteo, italiensk bildhuggare
af den toskanska skolan, f. 1435 i Lucca, d. 1501,
var en bland de bäste och älskvärdaste mästarna
under 1400-talet, påverkad af de florentinske
"quattrocentisterna", ehuru om hans utveckling
ingenting närmare är bekant. Han torde icke hafva
varit obekant med Donatellos verk; han var samtida
med Rosellino, som 1473 hade att ange värdet på hans
första verk; ej heller Settignano var mycket äldre,
och Mino da Fiesole synes hafva haft afgjord inverkan
på honom. För öfrigt hade han studerat antiken i Rom,
hvarom hans ornamentering vittnar. Hans arbeten,
som träffas nästan endast i hans födelsestad,
Lucca, äro genomträngda af en i hög grad ädel anda;
hans figurer närma sig ibland i storartad verkan
Ghirlandajos målningar och äro ofta fyllda af en
innerlighet, som påminner om Perugino. Här må blott
nämnas Två knäböjande änglar af högsta skönhet
(i sakramentkapellet i Luccas domkyrka, 1473-78)
och det berömda Tempietto (ett litet tempel af
marmor, som utförts efter hans ritning), en staty
af S:t Sebastian (1483), beundrad för sitt djupt
rörande uttryck, samt slutligen Regulus-altaret,
hans yppersta verk, helgadt åt biskop Regulus af
Lucca (1483), med många statyer och reliefer. Se
Yriarte, "Matteo C., sa vie et son œuvre" (1885).
C.R.N. (O.G-g.)
Civitanova Marche [tjivitanåva märke], stad i
italienska prov. Macerata (Markerna), 3 km. från
Adriatiska hafvet. 11,095 inv. (1901). Tillverkning
af olja, trä- och lervaror. - Till
kommunalområdet hör hamnen Porto di C., 3,700 inv. (1901).
Civitas (lat.). 1. Sammanfattningen af medborgarna,
cives, alltså "medborgarsamfund, samhälle",
särskildt icke-romersk (i motsats till populus
romanus</i>, "romerska folket"), själfständig stat
(stad). Man skiljer mellan civitates foederatæ,
gynnade "förbundssamhällen", hvilkas rättsliga
förhållande till Rom hvilade på ett fördrag (foedus),
civitates (sine foedere) liberæ (et immunes),
hvilkas "frihet" berodde på romerska folkets eller
senatens, resp. kejsarens, bestämmelse, och civitates
stipendiariæ, som i motsats till de föregående voro
"skattskyldiga".
2. Sammanfattningen af de rättigheter och
skyldigheter, som tillkomma en (särskildt romersk)
medborgare, civis, "romersk medborgarrätt", med
befogenhet af såväl stats- som privaträttslig art. Den
förra innefattade: rätt att rösta i folkförsamlingen
(suffragium), hvarmed följde, när man i öfrigt
fyllde de nödiga villkoren, rätt att bekläda
statsämbeten (jus honorum); vidare rätt att från
ämbetsmans dom vädja till folkförsamlingen rörande
lifsstraff, kroppsstraff eller högre böter (jus
provocationis). Till den senare hörde commercium,
rättighet att enligt romersk lag förvärfva, besitta
och afyttra egendom samt ingå rättsligt bindande
aftal o. d., samt connubium, rätt att ingå ett
enligt romersk lag giltigt äktenskap, medförande vissa
rättsförhållanden. En romersk medborgare var å andra
sidan skyldig att låta skattskrifva sig (se
Census) och erlägga förmögenhetsskatt (tributum) samt
fullgöra allmän värnplikt, hvilket snarare betraktades
som en rätt och heder än blott som en plikt. Yttre
kännetecken på en romersk borgare var den hvita
manteln, toga, samt det borgerliga namnet: förnamn,
släktnamn, fadersnamn (i genitiv) och tribus (rote).
Redan tidigt inskränktes, praktiskt taget,
jus honorum genom uppkomsten af en ärftlig
ämbetsadel, den s. k. nobilitas, bildad af
familjer, som genom sammanhållning sökte för
sig bevara statens ämbeten. Med denna sammanföll
väsentligen senatorsståndet. Närmast i rang kommo
equites (riddarståndet), som från att urspr.
ha varit en militärisk institution öfvergick till
ett politiskt stånd, omfattande den bildade och
förmögna medelklassen, från Gracchus’ tid (122
f. Kr.) erkändt som sådant med viss verksamhet
äfven inom statslifvet. Efter dessa högre klasser
kommo allt framgent såsom ett tredje stånd öfriga
medborgare. Ännu mera ändrades förhållandena
med kejsardömets införande, då bl. a. med
folkförsamlingens afskaffande äfven suffragium
upphörde.
En person, som icke genom födseln egde medborgarrätt,
kunde förvärfva den: slafvar genom frigifning,
andra genom folkbeslut, då vanligen medelbart, i det
en fältherre eller ledare af kolonianläggning fick
till borgare upptaga ett visst antal personer. Genom
folkbeslut erhöllo (omedelbart) äfven hela samhällen
medborgarrätt, vanligen sine suffragio, d. v. s. utan
statsrättsliga förmåner, men med skyldighet
till utskrifning och skatt (t. ex. Capua). Efter
bundsförvantkriget (89 f. Kr.) erhöllo alla borgare
i italiska samhällen äfven fullständig romersk
borgarrätt, som emellertid var af föga värde, då man
måste personligen utöfva den i Rom: tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
