Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chydenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I ståndet var C. en af de mest intresserade
ledamöterna och flitigaste talarna. Han hörde i
fråga om de för denna riksdag karakteristiska
räfsterna och reduktionerna till mösspartiets
yttersta vänster; sålunda uppträdde han (i ståndet
liksom ock i stora deputationen) såsom en af de
lidelsefullaste och oblidkeligaste anklagarna
och domarna i växelassocierades, i riksrådens
och i bankofullmäktiges sak. I ekonomiska och
sociala frågor lät han sina avancerade åsikter icke
onödigtvis framträda och frigjorde sig i regeln från
all deklamation. Begagnande sig af den i början af
1766 inträffade stegringen i spannmålsprisen och
den däraf härrörande nöden, föreslog C., först
i en västerbottnisk bondes namn, sedan i eget
namn, spannmålshandelns frigifvande, men lyckades
få endast präste- och bondestånden att omfatta
förslaget. I ett annat memorial yrkade C. förgäfves
på järnkontorets indragande: adeln och prästeståndet
afslogo memorialet; men kontoret blef fullständigt
omorganiseradt. En i en finsk borgares namn afgifven
utskottsreservation angående smidesflyttningarna
verkade, att detta privilegium afskaffades. Till det
bottniska stapeltvångets upphäfvande 1765 bidrog
i väsentlig mån C:s skrift i frågan (se Bottniska
handelstvånget).
På sommaren 1766 angrep C. det af ständerna fattade
beslutet att efter hand sänka växelkursen i en skrift,
Rikets hjelp genom en naturlig financesystem,
för hvilken han skaffat sig trenne af prästeståndet
utsedda granskares imprimatur. Dels för det brännande
ämnets skull, dels och framför allt för det djärfva
tilltaget att tvärtemot tidens politiska grundprincip
klandra "högsta maktens" åtgärd och beteckna den
såsom omöjlig, obillig, onödig och i flera afseenden
skadlig väckte skriften ett oerhördt uppseende;
den utgick i två stora upplagor och diskuterades
"öfverallt, på både kaffehus och källare". Den
föreslagna finansoperationens hufvudman, tillhörande
det härskande mösspartiets generalstab, ställde
C. till ansvar inför sekreta utskottet. Efter ett
långt förhör beslöt utskottet låta saken bero, tills
prästeståndet uttalat sig däri. Hotad med häktning
och värre, anhöll C., som till en början tänkt i ett
memorial försvara sitt handlingssätt och dristigt
bjuda motståndarna spetsen, nu om tillgift hos
ståndet, under försäkran att hans uppsåt icke varit
ondt och att han ej afsett att på något sätt klandra
ständernas beslut. C. blef emellertid af ståndet
utesluten från riksdagen och förklarad oskicklig
att vid nästa riksdag vara fullmäktig (3 juli
1766). Den myndige biskop Serenius försökte senare
i ett häftigt andragande få C. förklarad för alltid
ovärdig riksdagsmannaskapet, men ståndet vidblef sitt
beslut, och saken var därmed utagerad. För C. bildade
dessa händelser en pinsam och bitter pröfningens tid;
hans stämning har afspeglat sig i ett "Herdakväde"
(otryckt), där han i hufvudsakligen allegorisk form
skildrar sitt förhållande till församlingen, sina
intryck från riksdagslifvet i Stockholm och sin
återkomst till den österbottniska hembygden.
Den närmaste framtiden gaf C. blott alltför rätt i
frågan om följderna af kursens successiva sänkande:
en svår ekonomisk kris inträdde, och genomförandet af
realisationsplanen visade sig absolut omöjligt. Urtima
riksdag måste sammankallas, och till denna valdes
C. enhälligt af Österbottens kapellaner (1769).
Hans val underkändes emellertid af prästeståndet på
formella grunder.
Efter aflagd pastoralexamen utnämndes C. 1770
till kyrkoherde i Gamlakarleby. Med hänförelse
hälsade han Gustaf III:s tronbestigning och första
regeringsåtgärder. I ett intressant Tal på Gustaf
lll:s kröningsdag (1772), hållet vid en fest på
rådhuset i Gamlakarleby, ger han uttryck åt sin
beundran för den unge, svenskfödde konungen; men hans
rojalism är icke kritiklös och krypande, hans retorik
ej ihålig och svassande. Förnämligast upptagen af
sitt herdakall, af landtbruket och läkarpraktiken,
upphörde C. dock ej med sitt politisk-ekonomiska
skriftställeri. "Ifrig och ömtålig i frihetens
försvar", utgaf han 1777 Svar på Vetenskaps och
Vitterhets Samhällets i Göteborg föreställa fråga:
Huruvida landthandel för ett rike i gemen är nyttig
eller skadelig, och i hvad mon den bidrager til
industriens uplifvande eller aftagande? Han
yrkar där, med en motivering, som åtminstone nu
verkar öfvertygande, på landthandelns fullständiga
frigifvande. Svaret var för radikalt för sin tid;
det blef ej prisbelönt, och dess författare, som
redan 1776 af Anders Schönberg förgäfves föreslagits
till inval i Vetenskapsakademien, föll 1778 för andra
gången ohjälpligt igenom i akademien.
I riksdagen 1778-79 deltog C. såsom representant
för Österbottens kyrkoherdar; hans fullmäktigskap
godkändes af rikskanslersämbetet, ehuru det var
tvifvel underkastadt, om han erhållit pluralitet
vid valet. C. utsågs till ledamot i prästeståndets
utskott för granskningen af det kungl. förslaget
till ny tjänstehjonsstadga. Han lyckades stämma
de öfrige ledamöterna till förmån för den på
legohjonsaftalets frihet byggda propositionen och
afrättade utskottets betänkande, men detta blef icke
godkändt af ståndet. Till denna utgång af saken
bidrog måhända C. själf genom den radikala skrift
i ämnet han i slutet af 1778, med tillegnan till
Gustaf III, utgaf under titeln Tankar om husbönders
och tienstehions naturliga rätt. Han yrkar i
denna om den ädlaste medkänsla med den arbetande
klassen vittnande skrift på upphäfvande af alla
tid efter annan utkomna stadgar om tjänstehjonen,
med undantag för bestämmelserna om uppsägnings- och
flyttningstider, äfvensom på införande af fullständigt
fria legohjonsaftal. Skriften föranledde en liflig
och länge pågående presspolemik, hvari C. deltog
med flera öfverlägset skrifna uppsatser i Dagligt
allehanda (1779). C. gjorde sig under riksdagen
bemärkt äfven genom tvenne viktiga memorial. I det
ena framhöll han nödvändigheten af att det hemliga
statsutskottet uppgåfve statsverkets tillstånd
för ständerna, innan bevillning blefve gifven,
samt att bevillningen fastställdes att utgå för
viss tid (4 à 5 år). C. åsyftade genom bägge dessa
yrkanden en utvidgning af ständernas rättigheter
och en begränsning af konungens makt, och ståndet
vågade därför icke behandla memorialet. I det andra
memorialet, som i koncept visades för Gustaf III,
yrkade C. på rätt för främmande trosbekännare till fri
bosättning och religionsutöfning i Sverige. Detta
förslag, tryckt under titeln Memorial angående
religionsfrihet (1779), framkallade en storm af
ovilja i prästeståndet, men ledde genom Gustaf III:s
påtryckningar till ett ständerbeslut, hvilket af
konungen godkändes och i enlighet hvarmed 1781 års
toleransedikt utfärdades. Tack vare C:s upplysta
och orädda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
