Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 5. Cestius - Degas / 273-274 (1906) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Churchill l. Missinippi en av Canadas största floder - Churchill, en från Dorsetshire härstammande gammal engelsk adelssläkt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och forsar nå ända till 90 km. från
denna. Nedanför La Crossesjön heter floden äfven
Missinippi. Dess trattformiga mynning bildar
en utmärkt hamn. C. utfaller i Hudsonviken.
J. F. N.

Churchill [tjä’tjil], en från Dorsetshire
härstammande gammal engelsk adelssläkt. Dess förste
mera framträdande medlem var sir Winston C.,
f. omkr. 1620, d. 1688, hvilken som ifrig rojalist
led mycket för Stuartarnas sak under inbördeskriget
och 1675 utgaf Divi britannici, en serie panegyriska
biografier öfver engelska konungar. Hans äldste
son, John C. (se nedan), den berömde fältherren,
erhöll 1702 hertiglig värdighet (af Marlborough). Hertigtiteln öfvergick efter dennes död utan
manliga arfvingar till hans dotter Henrietta och efter
hennes död till hennes systerson, Charles Spencer, 5:e earl af Sunderland. En af dennes ättlingar,
5:e hertigen af Marlborough, lade namnet C. till
sitt familjenamn, hvadan den hertigliga familjen nu
bär namnet Spencer-Churchill. Släktens stamgods är
Blenheim house (se Woodstock). På sista tiden
hafva flera af släktens medlemmar genom giftermål
knutit förbindelser med den amerikanska finansvärlden.


1. John C., l:e hertig af Marlborough, härförare,
statsman, f. 1650 (födelsedagen uppges olika: 24
l. 26 maj l. 24 juni g. st.). Han fick vid 15 års
ålder anställning som page hos hertigen af York
(sedermera konung Jakob II), ungefär samtidigt
med att hans syster Arabella Churchill (sedermera
Jakobs mätress) antogs till hofdam hos hertiginnan
- två omständigheter, som kraftigt bidrogo till
Churchillsläktens fortkomst. Den unge C. vann
hertigens bevågenhet och blef 1667 genom dennes
inflytande fänrik vid fotgardet. Sina första krigiska
lärospån gjorde han under en expedition till Tanger
mot morerna, men hans egentliga skola utgjordes
dock af fälttågen i Flandern 1672-77, i hvilka han
deltog med de engelska hjälptrupperna på fransmännens
sida under Turennes befäl. 1678 ingick han giftermål
med Sarah Jennings, intim väninna till hertigens af
York yngre dotter Anna, och stadgade därigenom sitt
inflytande vid hofvet, där han tidigare åtnjutit
hertiginnans af Cleveland gunst. 1682 upphöjdes
han till skotsk peer, baron C. af Aymouth, och
med anledning af att han efter hertigens af York
uppstigande på tronen 1685 afgick såsom ambassadör
till Frankrike blef han engelsk peer med titeln
baron C. af Sandridge. S. å. fick han tillfälle
att ytterligare förtjäna Jakobs tacksamhet genom
den kraft, med hvilken han undertryckte hertigens
af Monmouth uppror. Han blef generalmajor 1686 och
generallöjtnant 1688. När konung Jakob började med
att rekatolisera den engelska staten, var C. en af
de förste, som i hemlighet närmade sig Jakobs måg,
den protestantiske prins Vilhelm af Oranien; och då
denne 1688 med härsmakt landsteg i England, öfvergick
C. öppet till
honom samt förmådde med sin hustrus hjälp äfven
prinsessan Anna att fly från hofvet och öfvergifva,
Jakobs sak. Vilhelm belönade C. genom att 1689
utnämna honom till kammarherre och medlem af
privy council samt förläna honom titeln earl af
Marlborough. Under de följande åren anförde C. de
engelska trupperna i Nederländerna i kampen mot
Ludvig XIV och det af denne understödda jakobitiska
partiet samt skickades sedermera i samma ändamål
till Irland. Men i jan. 1692 blef han helt oförmodadt
afskedad från sina ämbeten, misstänkt för stämplingar
med det afsatta konungahuset, anklagades i maj
formligen för högförräderi och insattes i Towern. Af
brist på bevis lät man emellertid saken falla, ehuru
det är otvifvelaktigt, att han i likhet med flera af
sina landsmän på den tiden arbetade på att stå väl med
såväl den afsatta som den regerande dynastien. Han
lefde sedermera en tid i ett slags förvisning,
men 1698 återgaf Vilhelm honom hans ämbeten och
militära rang samt utsåg honom till guvernör
för den unge hertigen af Gloucester. Prinsessan
Anna, hvilken i mars 1702 besteg Englands tron,
skyndade genast att öfverhopa sin väninna och
hennes man med nådevedermälen och utnämnde denne
bl. a. till hertig af Marlborough (1702) och till
general-en-chef för engelska armén ("captain-general
of the forces"). Med spanska tronföljdskrigets
utbrott inträder den verksammaste, ärofullaste och på
Europas öden inflytelserikaste delen af C:s lif. Såsom
öfverbefälhafvare för Englands och Hollands förenade
stridskrafter utkämpade han under krigets elfva
första år striden mot fransmännen hufvudsakligen
vid Frankrikes norra gräns, men hans verksamhet
inskränkte sig ingalunda till härförarens. Han
var ursprungligen tory, men slöt sig i politiken
snart nära till den smidige Godolphin (se d. o.) och
närmade sig med åren alltmer whig-lorderna; tidvis
kunde han anses såsom Englands verklige regent genom
sin gemåls inflytande öfver drottningen. Det var C.,
som sammanhöll förbundet mot Ludvig XIV. Han talade
manande till de hof, hvilka af likgiltighet för den
gemensamma saken hotade att öfvergifva densamma,
och han besökte Karl XII i Altranstädt 1707 för att
förmå honom att icke taga parti för Frankrike. Hans
krigarbana utmärkes af lysande framgångar. Efter sin
seger (i förening med prins Eugène) vid Höchstädt
eller, såsom engelsmännen benämna slaget, Blenheim,
13 aug. 1704, flög hans namn öfver hela Europa;
parlamentet gaf honom i donation godset Woodstock,
där för statsmedel uppfördes ett praktfullt slott
(Blenheim house), och romerske kejsaren gjorde
honom till tysk riksfurste. Han segrade vidare vid
Ramillies 1706 och, i förening med prins Eugène,
vid Oudenaarde 1708 och Malplaquet 1709. Trots
dessa segrar och alla intagna fästningar vunnos dock
i själfva verket föga afgörande framgångar. Detta
berodde på tidens skefva uppfattning af krigföringens
uppgift, hvilken uppfattning C. delade, på den
brokiga sammansättningen af hans armé och på de
svårigheter nederländska regeringen ställde för
krigets förande. Han visste emellertid alltid att
på ett utmärkt sätt hålla sin armé stridsduglig, att
vinna sina soldaters förtroende, att uppfatta läget,
att begagna fiendens felsteg och att på grund häraf
föra sina trupper till seger. Man måste dock vidgå,
att han begagnade de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>