Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cementkoppar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floddal mellan Siena och Florens, är berömd därför, att
han i slutet af 1300-talet upptecknat den tekniska
traditionen i Giottos skola och sammanfattat sin
erfarenhet i en bok, kallad Il libro dell’ arte
o trattato della putura (tryckt först
1821). Han var på 1390-talet elev af Agnolo
Gaddi i Florens, men hufvudsakligen verksam
i Padova. C. uppställer regler för kroppens
proportioner och har en viss aning om perspektiv
i landskap och arkitektur. Väggmåleriet var
enligt hans tanke den viktigaste tekniken.
C. R. N. (O. G-g.)
Cenobiter 1. Koinobiter (af grek. koinos,
gemensam, och bios, lif), "lefvande i gemenskap",
kallades, till skillnad från anakoreter, de munkar,
som lefde tillsammans i gemensamma boningar. Redan
den helige Antonius förmådde eremiter att förena sig
och inrätta celler i hvarandras närhet, men det första
klostret (cænobium) grundades icke förrän omkr. 340
e. Kr., vid den vid Nilen belägna lilla platsen
Tabennisi (genom falsk öfversättning från en grekisk
kyrkohistoriker har den gamla myten om en Nil-ö
Tabennæ uppkommit), af Antonius’ lärjunge Pachomius.
Cenogenesis, zool. Se Hæcke1.
Cenoman [-ma’], Cenoman-etagen, en efter Le Mans
uppkallad underafdelning af kritsystemet, som
icke är representerad inom Sverige, utan äldre än
härvarande kritbildningar (senon och danien). När
kritsystemet indelas i två hufvudafdelningar,
den undre och den öfre, uppföres vanligen
cenoman såsom den äldsta etagen af den senare.
A. G. N.
Cenomaner (grek. kenomanoi, lat. cenomani
l. cenomanni), ett keltiskt folkslag af aulerkernas
stam. Cenomanerna bodde först i Gallien, mellan Loire
och Seine, men utvandrade till största delen därifrån
omkr. år 400 f. Kr. till Italien, där de slogo sig ned
i östra delen af Gallia transpadana, med
hufvudorterna Brescia, Veron a och Cremona.
De voro ständigt romarnas trogne bundsförvanter,
bortsedt från ett år 197 f. Kr. bland dem utbrutet
uppror, som kufvades af C. Cornelius. Den i Gallien
kvarblifna återstoden af folket bodde omkring nuv.
Le Mans (dep. Sarthe).
Cenoman-etagen. Se Cenoman.
Cenomanni, Cenomannis l. Cenomannum, fordom namn
på staden Le Mans.
Cenoafium (lat. cenotafium, grek. kenotafion,
"tom graf"), minnesvård, upprest åt en död person
och öfver en plats, där hans kvarlefvor icke
finnas. Cenotafierna voro ursprungligen enkla vårdar
till minne af personer, hvilkas ben ej blifvit funna
eller ock hvilade i hafvets djup eller blifvit jordade
fjärran från hemmet. Vid invigningen af ett sådant
monument brukade man hos de gamle grekerna och romarna
tre gånger ropa den döde vid namn och därefter inbjuda
honom att taga sin boning i den tomma grafven.
Cenotiker, sektnamn. Se Kenotiker.
Censor (lat.), värderingsman, taxeringsman,
granskare.
1. Fornromersk ämbetsman, som hade till
ämbetsåliggande att förrätta census. Censorerna
voro två. Ämbetet, som egentligen var utbrutet
ur konsulatet, inrättades, efter den allmännaste
uppgiften, 444 f. Kr. (från och med 443) och fortfor -
med ett afbrott under Sullas envälde, då
det i verkligheten var upphäfdt - ända in i
kejsartiden, då kejsarna själfva, dock ej efter
Domitianus, utöfvade censorsmakt. På slutet hade dock
ämbetet förlorat nästan all betydelse. Valbarheten
till censuren tillhörde först patricierna;
år 350 förekom den förste plebejiske censorn,
och efter 339 skulle den ene vara plebej. Att
hafva beklädt konsulatet var visserligen ej
ett i lagen uttryckligen bestämdt villkor för
valbarhet, men åtminstone under republikens senare
tid valdes endast f. d. konsuler. Valet skedde i
centurieförsamlingen. Tillträdet skedde omedelbart
efter valet, som merendels egde rum på våren, och
censorerna aflade, utom den vanliga ämbetseden,
en särskild ed att i ämbetsutöfningen afse endast
det allmänna bästa. Ämbetstiden begränsades
egentligen af förrättningens eget omfång, men blef
tidigt - man uppgifver 434 - bestämd till högst
18 månader. Huru ofta censorer borde väljas är ej
fullt säkert: det tyckes i regeln enligt lagen
hafva skett hvart 5:e (i början väl hvart 4:e)
år, men i tillämpningen var mellantiden stundom
längre. Ämbetsbefogenheten innefattade ej imperium
(se d. o.), men väl andra rättigheter, såsom att
ålägga böter och taga pant m. m. Censorerna voro
oansvariga för sina ämbetsåtgärder, men dessa fingo
åtminstone i viktigare fall ej företagas utan bådas
samtycke. Ledningen af särskilda förrättningar
uppdrogs genom lott åt den ene. Till biträde hade
censorerna, utom skrifvare och vaktmästare, äfven
gode män (för taxeringsuppgifterna).
Censorernas verksamhet omfattade: mantals- och
skattskrifningen (census) med allt hvad därtill hörde,
upprättandet af förteckningen öfver senatens medlemmar
och ordnandet af finansväsendet.
a) Mantals- och skattskrifningen, hvilken tillhörde
den nya ordning, enligt hvilken samhället ej
längre bestod af en sluten krets af (patriciska)
släkter, framgick ur nödvändigheten att genom
en särskild handling fastställa hvilka personer
voro medlemmar af staten och skyldiga att utgöra
hvad denna hade rätt att fordra i krigstjänst och
skattebidrag. Fastställandet af dessa skyldigheter
kunde naturligtvis göras endast för en viss tidrymd
och skedde för ett s. k. lustrum (först väl 4, sedan 5
år). För mantals- och skattskrifningen sammankallades
folket till Marsfältet af censorerna, hvilka utfärdade
en formula, d. v. s. en föreskrift, innefattande de
grundsatser, efter hvilka taxering af förmögenheten
skulle ske. Inför censorerna skulle nu enhvar
fullmyndig medborgare framträda och på ed uppgifva
sitt namn, sin ålder, det distrikt (tribus), inom
hvilket han bodde, sin faders namn äfvensom namnet
på alla dem, hvilka tillhörde hans hus (voro i hans
försvar), och slutligen storleken af den förmögenhet,
för hvilken han hade att skatta. Som sådan gällde
ursprungligen jordfastighet, som innehades med full
eganderätt, jämte inventarier. Egaren uppgaf sina
egodelar till ett visst värde, men censorerna hade
rätt att pröfva värderingen. Vidare egde censorerna
att spörja hvarje medborgare om hans vandel samt att
underkasta den sin granskning och, om den ej befanns
tillfredsställande, vare sig på grund af begångna
förbrytelser eller ett i allmänhet klandervärdt
lefverne - t. ex. slöseri, yppighet, utsväfningar
m. m. -, därom göra anteckning i mantalslängden och
straffa den ifrågavarande personen genom att utstöta
honom från alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
