Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Cavour ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke bidragit. Han bidrog äfven framgångsrikt
till utvecklingen af den s. k. icke-euklideiska
geometrien. Inom analysen bearbetade han teorien
för de elliptiska funktionerna, framför allt
deras transformation (An elementary treatise
on elliptic junctions, 1876). Vidare behandlade
han teorien för de hyperelliptiska funktionerna
och för ∅-funktionerna af en eller flera
variabler. Han intresserade sig äfven lifligt
för den teoretiska, i synnerhet den celesta,
mekaniken. Sålunda deltog han på Adams och Delaunays
sida i den bekanta striden om beloppet af månens
sekulära acceleration och bidrog genom sitt arbete
väsentligen till frågans afgörande. C. publicerade
mer än 800 matematiska arbeten, hvilka 1889-99
utgifvits i 13 band under titeln Collected
mathematical papers på bekostnad af universitetet i
Cambridge. C. var ledamot af Vet. soc. i Uppsala
(1875) och Fysiogr. sällsk. i Lund (1882).
G. K.*
Caylus [kälys], Anne Claude Philippe de Tubières,
grefve de C., fransk arkeolog, f. 1692, d. 1765,
utmärkte sig under kriget i Spanien 1711 och egnade
sig efter freden i Rastatt (1714) åt vetenskapliga
studier. Han företog vidsträckta resor i Europa och
Asien samt undersökte bl. a. ruinerna i Efesos,
Kolofon och Troja. Från 1717 bodde han i Paris,
där han sysselsatte sig med författarskap, målning,
etsning o. d. Hans förnämsta arbeten äro Recueil
d’antiquités égyptiennes, étrusques, grecques,
romaines et gaules (1752-67), hvartill han själf
etsade plåtarna, och Œuvres badines (1788). -
C:s moder, Marie Marguerite deVilette, markisinna
de C. (f. 1673, d. 1729), var en prydnad vid Ludvig
XIV:s hof och författarinna af det intressanta
arbetet Mes souvenirs (utg. af Voltaire 1770;
ny uppl. 1883).
Cayman-öarna [kai’mən- l. kai’mān-],
eng. Cayman islands, västindisk, till England hörande
ögrupp, v. n. v. om Jamaica, till hvilken ö den i
administrativt hänseende räknas. Ögruppen består
af Grand Cayman, Little Cayman och Cayman Brac,
alla korallöar, med en areal af 584 kvkm. och 5,287
inv. (1901), 2,408 män och 2,879 kvinnor. Hufvudorten
Georgetown ligger på Grand Cayman. Jordbruk och
boskapsskötsel samt framför allt sköldpaddsfångst
äro befolkningens näringskällor.
Cayor, landskap vid kusten af franska
kolonien Senegal, mellan Kap Verde och floden
Senegal, ett flackt och sandigt område, som
producerar hirs och majs, jordnötter, bomull och
indigo. Invånarna äro djolofer, i n. muhammedaner,
i s. fetischdyrkare. Hufvudort är Makaie.
Cayos-öarna [kai’åus], brittisk-västindisk ögrupp. Se
Caicos-öarna.
Cayuga [kaijō’gə], insjö i nordamerikanska staten
New York. Den har sitt aflopp i Ontariosjön. Liflig
ångbåtsfart.
Cayuga, folkstam. Se Irokeserna.
Cay west [kei ωe’st] l. Key west [kī’
ωe’st], stad i staten Florida, på nordvästra änden
af en liknämnd liten ö, den viktigaste i den 320
km. långa kedjan af cays, små ref och korallöar,
s. ö. och s. v. om Florida. 17,114 inv. (1900),
hvaraf 5,562 färgade. C. ligger endast 176 km. från
Habana, har god hamn, skyddad af Fort Taylor,
med flottstation och stor ångbåtstrafik på New
York och Västindien. Tobaksberedning, svampfiske,
sköldpaddsfångst, saltberedning och bärgning af
de 40–50 skepp, som årligen stranda vid ön, äro
befolkningens viktigaste sysselsättningar. Namnet
lär ha uppkommit ur sp. cayo hueso, "benklippan",
så kallad, emedan de spanske upptäckarna där funno
en mängd människoben.
Cazalès [kasaläs], Jacques Antoine Marie de, fransk
politiker, f. l febr. 1758 i Grenade-sur-Garonne,
d. 24 nov. 1805 i Engalin (depart. Gers), inträdde
i kavalleriet och hade nått ryttmästares grad, när
han af adeln i Rivière-Verdun valdes till medlem af
1789 års riksständer. Själf af tämligen färsk adel,
slöt han sig till aristokraterna och bekämpade de
tre riksståndens förening till en nationalförsamling,
men yttrade sig med värme för en likformig fördelning
af skatterna och adelns frivilliga afsägelse af sina
privilegier. När nationalförsamlingen konstituerats,
sökte C. lämna den, men häktades och tvangs att
återtaga sitt säte där. Han blef nu en af de
ifrigaste förfäktarna af en konstitutionell monarki
i Montesquieus anda, men lyckades icke med sina
vältaligt framförda förslag tillfredsställa vare
sig rojalisterna eller demokraterna. Efter Ludvig
XVI:s flykt till Varennes emigrerade C., men blef
såsom alltför liberal förskjuten af emigranterna
i Koblenz. Han vände därför tillbaka till Paris,
men emigrerade åter efter stormningen af Tuilerierna
10 aug. 1792, deltog i fälttåget mot Frankrike och
begaf sig sedan till Italien, Spanien: och slutligen
England. Han anhöll förgäfves att som advokat få
biträda Ludvig XVI under dennes process. 1793 deltog
han i den engelska expeditionen till Toulon. Under
konsulatet återvände han till Frankrike, men
afböjde Napoleons alla anbud att fästa honom vid den nya
styrelsen. 1821 utgafs af Chare Diacours et opinions
de C. Se vidare Aulard, "L’éloquence parlementaire
pendant la revolution française" (1882).
Cazamance. Se Casamance.
Cazcanes, en stam af Mexicos urinvånare. Se
Guachichiles.
Cazenave [kasnarv], Pierre Louis Alphée, fransk
läkare, f. 1802, blef 1825 med. doktor och 1835
e. o. professor vid medicinska, fakulteten i
Paris. Han egnade sig redan från början af sin
vetenskapliga bana med förkärlek åt hudsjukdomarna
samt inlade mycket stora förtjänster om deras
studium. Död 1877. Hans förnämsta skrifter äro Traité
des syphilides ou maladies vénériennes
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:42:07 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbd/0730.html
