Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 4. Brant - Cesti / 1199-1200 (1905) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carminativa ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egde rum och som fick ett uttryck i en fransk
flottafdelnings besök i Petersburg 1891 och en rysk flottas
motbesök i Toulon 1893, bidrog att hos folket stärka
sympatierna för C. Under ett besök i Lyon blef C. på
kvällen 24 juni 1894 i sin vagn dödligt sårad medelst
dolkstyng af en italiensk anarkist, Santo Caserio,
och afled påföljande natt. Den sorg och förbittring,
som mordet uppväckte ej blott i Frankrike,
utan äfven i utlandet, ådagalade hvilken allmän
aktning C. förstått att skaffa sig. I staden Nolay
aftäcktes 8 sept. 1895 en (af Roulleau modellerad)
minnesvård, framställande Frankrike, som tager den
döende C. i sin famn, och i Nancy aftäcktes 28 juni
1896 ett 10 m. högt monument i pyramidform (med
C:s porträttmedaljong i brons och två allegoriska
kvinnofigurer i brons) till minne af hans besök
i Nancy 1892 och möte där med ryske storfursten
Konstantin. Äfven i Fontainebleau, Annecy och Limoges
m. fl. st. äro minnesvårdar resta öfver honom. Han
är begrafven i Pantheon vid sin farfars sida.

^{J. F. N.}*

Carnotska cirkelprocessen [karnåska], fys. Se Carnot 2.

Carnuntum, fordom stad i Pannonien, vid Donau, nära
nuv. Hainburg, ö. om Wien. Det var ursprungligen
en keltisk ort och sedermera en strategiskt viktig
romersk lägerplats. Där utropades år 193 Severus
till kejsare. På senare tid ha intressanta gräfningar
där företagits.

Caro, Annibale, italiensk skriftställare, f. 1507,
d. 1566, blef 1543 hertig Pier Luigi Farneses af
Parma sändebud i Rom och 1547 sekreterare hos dennes
söner kardinalerna Ranuccio och Alessandro Farnese.
Af hans arbeten, som i formellt hänseende anses
klassiska, må nämnas en öfversättning af
Vergilius’ Æneid (1581, senaste uppl. 1890), komedien
Gli Straccioni (1582)
äfvensom diktsamlingarna
Rime och
Canzoni.
Se Mondaini, "I criteri estetici e l’opera poetica di Annibale Caro" (1897).


Caro [karå], Elme Marie, fransk filosofisk
skriftställare och föreläsare, f. 1826 i Poitiers,
var från 1848 lyceilärare i olika städer och en tid
professor vid fakulteten i Douai, kallades 1858
till "maître de conférences" vid normalskolan
i Paris och erhöll 1864 en professur i filosofi
vid Parisfakulteten. Han vardt 1869 ledamot af
"académie des sciences morales et politiques" och
1874 af franska akademien. Död i Paris 1887. Till sin
filosofiska riktning var C. en af de mera bemärkte
målsmännen för den samtida "spiritualistiska skolan"
i Frankrike. Han förstod att framställa densammas
lärosatser i en lättfattlig och angenäm form,
med starka tillsatser af både mystik och retorik,
hvarför ock den förnäma världens damer trängdes på
hans onsdagsföreläsningar i Sorbonne. Under namnet
Bellac satiriserades C. af Pailleron i "Le monde où
l’on s’ennuie". Bland C:s litterära arbeten må nämnas
Le mysticisme au XVIII:e siècle (om teosofen Saint-Martin, 1852–54),
den af franska akademien prisbelönta samlingen
Études morales sur le temps présent (1855; 4:e uppl. 1879; ny följd 1869),
L’idée de Dieu et ses nouveaux critiques (1864; senaste uppl. 1889),
La philosophie de Goethe (1866; ny uppl. 1880),
Le matérialisme et la science (1868; 4:e uppl. 1883),
Problèmes de morale sociale (1876; 2:a uppl. 1887),
Le pessimisme au XIX:e siècle (1878; senast 1889;
"Pessimismen i nittonde århundradet", 1880),
La fin du XVIII:e siècle, études et portraits (2 bd, 1880) och
Philosophie et philosophes (1888). –
Hans hustru, Pauline C., född Cassin, f. 1835, skref
med länge bevarad anonymitet tre mycket omtyckta
romaner i "Revue des deux mondes"
(Le péché de Madeleine, 1864; "Madeleines förvillelse", 1874,
m. fl.), hvilka äfven utkommit i bokform.

Caro, Jakob, tysk historieskrifvare af judisk
börd, f. 1836 i Gnesen (preussiska prov. Posen),
slog sig 1863 ned som docent i Jena samt blef 1864
e. o. professor i historia därstädes och 1868
professor i samma ämne i Breslau. Död 1904. Han
författade åtskilliga smärre politiska uppsatser och
essayer samt
Das interregnum Polens im jahr 1586 oder die häuser Zborovski und Zamojski (1861) och
Katharina II von Russland (1876).
För den Heeren-Ukertska samlingen fortsatte han Röpells där
påbegynta Geschichte Polens (del. 2–5, 1865–88).

Carocha [-ʃa], port., sp. coroza, hög, spetsig, med
symboliska figurer utstyrd mössa, hvilken påsattes dem,
som blifvit dödsdömda af inkvisitionen.

Carocha.

Carola, drottning af Sachsen. Se Karolina.

Carolath, mediatiseradt furstendöme. Se Karolath.

Carole [karå’l], fr. (mlat. coraula), en gammal
fransk ringdans, hvilken utfördes under en solosång
(chanson de carole), hvars omkväde upprepades
af de dansande. Det motsvarande engelska ordet, carol,
har betydelsen andlig jubelsång (christmas carol,
julsång). I den franska carolen – anse vissa forskare –
har man att söka källan till de nordiska dansvisorna.

Caroli. Se Petrus Caroli.

Carolina, jur., förkortning af Constitutio criminalis
carolina (i citat betecknad med CCC), den latinska
benämningen på kejsar Karl V:s s. k. "Peinliche
gerichts-ordnung" af år 1532. Denna föranleddes
af det bedröfliga tillstånd, hvari den tyska
straffrätten och straffprocessen befunno sig vid
medeltidens slut. Redan under den senare hälften af
1400-talet hade till riksdagarna framburits allt
starkare klagomål öfver de godtyckliga bestraffningar
domstolarna tilläto sig, öfver oredan och förvirringen
i brottmålsförfarandet samt öfver det lättsinniga
sätt, hvarpå tortyren användes inom detsamma; men
dessa klagomål hade icke ledt till någon påföljd. Den,
som mest bidrog till att en reform slutligen kom
till stånd, var en genom lärdom och politisk klokhet
utmärkt man, friherre Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>