Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bukowski ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större eller mindre ansvällningar, som framstå från
omgifningen eller sammansättas af utanpå hvarandra
liggande blad (hinnor) och hvilka man tyckt likna
en rotknöl eller lök (bulbus}. Såsom exempel på
hos människan förekommande bulber af det
förstnämnda slaget må nämnas: luktnervens, aortas, inre
halsvenens och urinrörets bulber, och af det senare
slaget: ögonklotet och smakbulberna. G. v. D.*
2. Sportv. En i underkanten af kölen eller
fenan på lustjakter af en viss typ fäst, cigarrformad
klump af bly eller annan tung metall. Bulben
är afsedd att tjäna som ballast och förlänar
genom sitt läge långt under båtens skrof denna en
hög grad af styfhet.
B. R.
Bulbill (af lat. bulbus, lök), bot., groddknopp l.
knopplök.
Bulbjärn, skpsb., järnplåt, som i ena kanten har
en afrundad ansvällning.
Bulbocodium L., Ljusblomma, bot., ett med
Colchicum nära befryndadt växtsläkte af fam. Liliaceæ.
B. vernum L., som odlas som prydnadsväxt,
blommar tidigt på våren och har en lök, från hvilken
utgå flera smala, rännformiga blad och en stängel,
som uppbär en enda ljust violettröd blomma. Växten
liknar till utseendet Crocus. Dess hemland är
Syd-Europa.
Ldt. (G. L-m.)
Bulbul (pers.), persisk näktergal.
Bulbus (lat.), lök. 1. Bot. Se Lök. - 2.
Anat. Ögonglob, ögonklot. Se Öga.
Bulbus olfactorius (lat.), anat. Se Luktnerver.
Bulbus scillæ, farm. Se Scilla.
Bulbär, patol., till förlängda märgen hörande,
i förlängda märgen belägen. Uttrycket härleder sig
från bulbus rachiticus, en numera ej bruklig benämning
på förlängda märgen.
Bulbärparalys, patol., en nervsjukdom, som är
lokaliserad till de kärnor för hufvudets nerver, som
hafva sitt läge i medulla oblongata ("bulben") eller
den s. k. "förlängda märgen". De nervkärnor,
som af sjukdomen angripas och därvid sönderfalla
(degenerera), äro 7:e, 10:e, 11:e och 12:e
kranialnervernas kärnor, hvartill vanligen komma
den 9:e. Sjukdomens symtom äro därför först
och främst en nedsättning i de mimiska
ansiktsmusklernas rörelseförmåga (7:e nerven), atrofi (eller
förminskning) af tungan jämte svårighet vid tal
(12:e nerven) och sväljning m. m. Patienten får
härigenom ett stelt, ofta ängsligt ansiktsuttryck och
en sluddrighet i målföret, hvilka bägge symtom i
viss mån kunna sägas vara karakteristiska för
sjukdomen. Bulbärparalysens etiologi är okänd, dess
förlopp oftast synnerligen kroniskt, och sjukdomen
fortskrider, vanligen utan att kunna hejdas, mot
döden, hvilken inträder på grund af hjärt- eller
andningsförlamning, men stundom påskyndas af
aspirationspneumoni (se Bronkopneumoni),
framkallad genom felsväljning o. d. Ibland kunna
bulbärparalytiska symtom framkallas af blödningar,
blodpropp, tumörer och diffusa sklerotiska processer
i medulla; någon gång af dubbelsidiga hjärnprocesser
samt af en s. k. funktionell rubbning inom nämnda
nervområden, utan anatomiskt påvisbara förändringar
i nerverna eller deras kärnor. Sistnämnda form af
sjukdomen eger bättre prognos. I. H.
Buldan, ett slags grof tvåskaftad väfnad af lin-,
jute- eller hampgarn, hvilken användes till säckar,
packväf etc. Buldan väfves äfven randig och
begagnas till gröfre kläder.
G. A. W.
Buldur. Se Burdur.
Bule (grek.), råd, rådsförsamling, särskildt
rådsförsamlingen i det gamla Aten. Se Solon.
Bulebane, hufvudstad i riket Bondu, i Senegambien
i Afrika, s. v. om Futa-Toro. Omkr. 2,000
inv. B. är omgifvet af murar.
Buleuterion (grek.), rådhus, plats för rådets
sammanträden.
Bulevard (af fr. boulevard], egentl. fästningsvall;
större, med träd planterad gata.
Bulgakov, M. Se Makarij.
Bulgar (Bolgar, Bolgary), fordom Bulgariens
stad. Se Bolgary.
Bulgarer, folknamn, urspr. betecknande ett
nomadfolk af mongolisk, antagligen finsk-ugrisk stam,
hvilket under folkvandringarna redan från 400-talet
uppträdde norr om Svarta hafvet och Donau. Ett
bulgariskt rike (stundom kalladt Stor-Bulgarien)
grundades kring mellersta Volga och Kama,
med hufvudstaden Bolgary (se d. o.). Det stod i liflig
förbindelse med araberna och antog på 900-talet
islam, men underkufvades på 1200-talet af tatarerna.
Besläktade med dessa bulgarer anses mordviner,
tjeremisser och tjuvasjer vara. – I sydöstra
Europa härjade bulgarerna norr och söder om Donau,
lydde en tid under avarerna, men frigjorde sig från
dem på 600-talet, öfvergingo Donau (679) och grundade
söder därom ett rike (se Bulgarien, historia).
De uppgingo snart fullständigt i den därvarande
slaviska befolkningen, på hvilken däremot namnet
bulgarer öfverflyttades. De slaviske bulgarerna
bebo nu Bulgarien med Öst-Rumelien (där 1900 beräknade
till omkr. 2,900,000) samt betydande delar af
Macedonien, där deras antal är svårt att bestämma
på grund af de oklara etnografiska gränserna. Vidare
bo bulgarer i Rumänien och Bessarabien, dit särskildt
under början af 1800-talet en stark emigration från
Bulgarien försiggick. Antalet bulgarer kan i rundt
tal beräknas till 4 à 4½ mill. I allmänhet tillhöra
de den grekisk-katolska kyrkan; de muhammedanske
bulgarerna kallas pomaker. Litt.: Schafarik,
"Slawische alterthümer" (2 bd, 1843–44), Roesler,
"Romänische studien" (1871), Kanitz,
"Donau-Bulgarien" (2 uppl., 3 bd, 1882), samt Jireček,
"Geschichte der bulgaren" (1876) och "Das fürstenthum
Bulgarien" (1891). H. B-n.
Bulgarien, "halfsuveränt" furstendöme i norra
delen af Balkanhalfön. Areal 63,751 kvkm. eller,
om Öst-Rumelien räknas med, 96,345 kvkm. Det
egentliga B. gränsar i n. till Rumänien, mot hvilket
Donau bildar gränsen från västligaste hörnet ända
till Silistra (östligare saknas naturlig gräns), i ö. till
Svarta hafvet, i s. till Öst-Rumelien, mot hvilket
Balkan är gränsen utom i s. v., där B. sträcker sig
öfver Balkan ned till Turkiets gräns; i v. begränsas
det af Serbien, mot hvars norra del Väst-Balkan och
Donaus biflod Timok är gräns. – Landet är till stor
del bergigt, särdeles i v. och s. Balkan (se d. o.)
är landets hufvudberg, men de högsta topparna finnas
i den del af B., som sträcker sig s. om Balkan.
Här träffas söder om Sofia Vitoš (2,290 m.) och
sydligare Rila Planina, hvars högsta topp, Muss-Alla
(2,930 m.), är den högsta i hela landet. N. om
Balkan går en mängd parallella ryggar ("planina"),
skilda genom floddalar; de blifva mot n. allt lägre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
