Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bukowski ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundra år ett hem för nomadiserande horder af blandad
härkomst. Egentlig betydelse vann det först genom
de slaviske rutenernas bosättning i landet, hvilken
under 12:e och 13:e årh. efterföljdes af en rumänisk
kolonisering. Från denna tid blef B. utgångspunkten
för grundandet af det moldauiska furstendömet, och
sedermera var det tyngdpunkten i detta. År 1412
namnes för första gången Stora B. i ett fördrag
mellan konungarna Sigismund af Ungern och Vladislav
af Polen såsom skyddsherrar för Moldau. Därmed
menades det stora skogsområdet mellan Sereth och
Ungerns gräns, hvaremot ett annat skogsområde vid
Pruth kallas Lilla B. Den bukovinska staden Suczawa
var därefter de moldauiske hospodarernas residens
ända in i 17 :e årh., då det flyttades till Iasi,
och staden Czernowitz var säte för en starost, som
hade rang af moldauisk bojar. Sedan turkarna 1453
eröfrat Konstantinopel, kom emellertid hela B. snart
under deras välde. 1769 eröfradt af ryssarna och 1775
ockuperadt af österrikarna, blef B. s. å. formligen
afträdt till de senare, hvarefter det erhöll en egen
militärförvaltning, som dock icke egde bestånd längre
än till 1786, då B. såsom en egen krets förenades med
Galizien. 1849 slutligen blef B. som ett särskildt’
"kronland" förenadt med den österrikiska monarkien.
Litt.: Bidermann, "Die B. unter der österreichischen
verwaltung 1775-1875" (1876), Werenka, "B:s
entstehen und aufblühen" (1892), Worobkiewicz,
"Die geographisch-statistischen verhältnisse der
B." (1893), Splény, "Beschreibung der B." (s. å.),
och Kaindl, "Das ansiedelungswesen in der B. seit
der besitzergreifung durch Österreich" (1902).
Bukowski, Juljan, polsk skriftställare, f. 1837,
d. 1904, teol. doktor. Hans förnämsta arbete, Dzieje
reformacji w Polsce (Krakau 1883-86), behandlar
reformationen i Polen.
Bukowski, Henryk Michal Anton, polsk emigrant
och konstkännare, f. 1839. Härstammande från en
polsk-litauisk släkt vid namn Bóncz och son af
en kapten i Warschau, måste B. fly efter 1864 års
misslyckade resning och fann därefter i Stockholm en
varaktig fristad. Vid sidan af en högt uppdrifven
konst- och antikvitetshandel, på hvilka områden
han gällde såsom fin kännare, utöfvade B. en
synnerligt liflig polsk-patriotisk verksamhet såsom
samlare och mecenat, särskildt i fråga om det polska
nationalmuseet i Rapperswyl, till hvars grundläggare
B. hörde, och vetenskapsakademien i Krakau. Han afled
1900 i Stockholm. A-d J.
Bukpress, anat., den apparat af muskler m. m.,
hvarigenom bukhålan kan sammantryckas och en
del af dess inälfvor (t. ex. tarmröret,
lifmodern) tömmas. Förloppet därvid är följande:
man inandas djupt, instänger därpå luften i
lungorna och sammandrager sedan bukmusklerna,
under det man böjer kroppen framåt. Själfva
akten kallas "krystning" eller bukpressning.
G. v. D.*
Bukpulsådern, Stora, anat., den del af aorta, som går
fram genom bukhålan, längs framsidan af ryggkotorna
därstädes. Vid bäckenets gräns delas den i två grenar,
som gå till hvar sin af de nedre lemmarna. Jfr
Aorta. G. v. D.*
Bukref. ett gammalt namn på kolik (se d. o.).
Bukskällning, ett egendomligt ljud, som
uppkommer, då hanhästar springa, därigenom att luft inrusar
i det löst hängande skapet.
Bukslabb-gårding, sjöv. Se Gårding.
Buksnitt. Se Bukkirurgi.
Bukspottkörtel, Pancreas, anat., en långsträckt,
platt, blekgul och knottrig körtel, som är belägen
å bakre bukväggen, bakom magsäcken, och sträcker
sig från mjälten till tolffingertarmens lodräta
del. Körtelns utförsgång, ductus wirsungianus,
mynnar i nämnda tarm, nära vid eller tillsammans med
gallgången. Bukspotten l. pankreassaften reagerar
starkt alkaliskt och är rik på ägghvita. Den
innehåller flera för matsmältningen mycket viktiga
enzym, ett ägghvitesönderdelande (proteolytiskt),
kalladt trypsin, ett fettsönderdelande, steapsin,
ett amylolytiskt, som öfverför stärkelse i drufsocker,
och ett, kalladt maltas, som öfverför maltsocker i
drufsocker. Enligt undersökning af Pavlov innehåller
bukspotten under vissa förhållanden ej färdigbildadt
trypsin, utan ett förstadium, zymogen, som genom ett
ferment, enterokinas, i tarmsaften öfverföres till
verksamt trypsin. Angående de olika fermentens verkan
se Matsmältning. Bukspottens afsöndring framkallas,
såsom Pavlov visat, genom vissa specifika retmedel:
införande i tolffingertarmen af surt maginnehåll
äfvensom fett. Sekretionen regleras genom nerver,
som hufvudsakligen förlöpa i nervus vagus. Mängden
bukspott är, liksom fermenthalten, beroende af födans
beskaffenhet. Hos människan uppgifves sekretionen
per dag uppgå till 300-800 kbcm. - 1889 gjordes af
von Mering och Minkowski den viktiga upptäckten, att
fullständigt borttagande af bukspottkörteln medför
sockersjuka i dess svåraste form. Denna upptäckt
har ledt till antagandet af en process, kallad
inre sekretion, i bukspottkörteln, hvilken process
är oberoende af bukspottens afsöndring. Se vidare
Afsöndring. J. E. J-n.
Bukstick. Se Bukkirurgi.
Bukstropp, sjöv. Se Buk.
Buksyampar, bot. Se Gastromycetes.
Buksöm, bot., benämning på de sammanvuxna bladkanterna
hos de af endast ett fruktblad bildade pistillerna.
G. A.*
Bukt kallas hafvets inskärning i en kust, då den icke
i förhållande till sin bredd tränger synnerligen djupt
in i landet. Bukterna äro därför oftast bågformiga,
mera sällan fullt halfcirkelformiga. Typiska exempel
på dylika "rundbuktkuster", såsom Wagner kallar dem,
äro Algeriets kust och Italiens västra kust.
Buktalare, fysiol., person, som genom flitig öfning
förvärfvat förmågan att så förändra karaktären
(klangfärgen) i sin röst, att denna för åhöraren
tyckes komma längre bort ifrån, än verkligen är
fallet, eller från en hålighet (ett källarhvalf
e. d.). - Buktaleriets konst är så gammal, att dess
ursprung förlorar sig i den äldsta forntiden. Dess
fenomen omtalas redan af Hippokrates, hvilken
emellertid var långt ifrån att däri se resultatet af
ett genom öfning vunnet herravälde öfver den mekanism,
genom hvilken det naturliga talet frambringas. Man
var i lång tid öfvertygad, att buktalarens ljud icke
åstadkommos i de naturliga talorganen, utan i buken
eller andra delar af kroppen, samt att hans förmåga
var af öfvernaturligt ursprung, och såväl under den
hedniska som under den kristna tiden har de olika
kyrkornas prästerskap icke försmått att för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
