Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Brienne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver 3,000 fångar och omkr. 5,000 stupade och
sårade. Äfven Blücher förlorade i denna strid
omkr. 5,000 man.
Brienne [-ä7n], berömd greflig släkt,
härstammande från Champagne i Frankrike.
1. Johan (Jean) af B., son af Erard II,
konung af Cypern, blef 1210 konung öfver Jerusalem
genom sitt giftermål med Maria, dotter
till Konrad af Montferrat och styfdotter
till Jerusalems konung Amalarik (d. 1205).
Han deltog 1217 i ungerske konungen Andreas’
korståg och 1218 i belägringen af Damiette.
1225 bortgifte han sin dotter Isabella med kejsar
Fredrik II, men råkade snart i strid med denne,
som gjorde anspråk på konungariket Jerusalem.
Sedan Isabella dött, 1228, gick B. därför
i påfven Gregorius IX:s tjänst och anförde hans
trupper vid angreppet på södra Italien, men måste
draga sig tillbaka, när Fredrik efter sin hemkomst
från orienten vände sig mot honom. 1229 blef
B., som åtnjöt stort anseende för tapperhet och
ridderlighet, för lifstiden vald till kejsare
i Konstantinopel såsom förmyndare för den
elfvaårige Balduin II, den siste latinske kejsaren.
Trots sitt hjältemod kunde han ej hindra, att en stor
del af hans nya rike intogs af kejsar Johannes II
i Nicæa, hvilken också tillsammans med bulgarerna
belägrade Konstantinopel. Den då mer än 80-årige
B. lyckades dock slå fienderna och rädda hufvudstaden
1236. B. dog 22 mars 1237. Jfr E. Georges, "Jean de
B., empereur de Constantinople et roi de Jerusalem"
(1858).
2. Gaulthier (Valter) III af B.,
den föregåendes broder, gifte sig 1198
med Alberia, dotter till Tankred, den siste
norrmanniske konungen af Sicilien, och fick år 1200
af påfven Innocentius III furstendömet Tarent och
grefskapet Lecce såsom län. Som dessa innehades
af hohenstauferna, kom han i strid med dem och
besegrade dem vid Cannæ 1201, men blef 11 juni
1205 tillfångatagen vid Sarno af den hohenstaufiske
ståthållaren Diepold af Acerra och dog tre dagar
därefter af sina under striden erhållna sår.
3. Hugo af B., den föregåendes sonson, fick
genom Karl af Anjou grefskapet Lecce. B. var
gift två gånger, första gången med en dotter till
hertig Guido I af Aten, andra gången med Helena
Angela, änka efter Vilhelm I af släkten la Roche,
äfvenledes hertig af Aten. Såsom förmyndare
för de två sistnämndas son Guido II var B. hertig
af Aten 1291-96, då han dog.
4. Gaulthier (Valter) V af B., den föregåendes son,
blef 1308 hertig af Aten vid Guido II:s död. Efter
sin moder hade han arfsanspråk på en del grekiska
småstater och låg i ständiga strider. Slutligen kom
han också i delo med sina katalonska legotrupper
och dödades 11 mars 1311 vid Kefissos under en
strid med dessa. Hans änka, Johanna, sökte
sedan förgäfves häfda besittningsrätten till
hertigdömet Aten.
5. Gaulthier (Valter) VI af B., den
föregåendes son, förde titeln hertig af Aten och blef
af den neapolitanske konungen Robert 1326 gjord till
ståthållare i Florens. Som sådan bekämpade han
kejsar Ludvig bajraren på dennes romartåg 1327.
Han lyckades 1331 vinna några besittningar i Morea,
på hvilka han gjorde anspråk, men slog sig 1342 åter
ned i Florens, där han gjorde sig till
envåldshärskare. Hans tyranniska regering där
framkallade emellertid uppror, och redan följande år
blef han fördrifven. Han begaf sig då till Frankrike
och blef 1356 konnetabel därstädes, men stupade
s. å. i slaget vid Poitiers, den siste af sin ätt.
E. A-t.
Brienne [-ä’n], Etienne Charles de Loménie de,
kardinal. Se Loménie de Brienne.
Brienz, by i schweiziska kantonen Bern, vid
Brienz-sjön. 604 m. ö. h. 2,576 inv. (1900). Berömda
träsniderier. B. är medelpunkten för en på vackra
utsikter och vattenfall rik nejd.
Brienz-sjön (ty. Brienzer see), i schweiziska
kantonen Bern. Arealen är 29,95 kvkm., djupet 262
m. och höjden öfver hafvet 567 m. Sjöns längd är 14
km., bredden 2,5 km. Halfön Iseltwald och det 270
m. höga vattenfallet Giessbach, som störtar sig i B.,
äro berömda för sin naturskönhet. Genom Aar står sjön
i förbindelse med den nedanför liggande Thunsjön.
Brie-ost [bri-], fr. fromage de Brie (uppkallad
efter franska landskapet Brie), fransk, mycket mjuk
gräddost, som hastigt mognar.
Brière de l’lsle [briär da 111], Louis Alexandre
Esprit Gaston, fransk militär, f. 1827, deltog i
expeditionen till Kina och Indo-Kina och tjänade
där senare (1866-68) såsom öfverstelöjtnant. Vid
Sedan 1870 blef han som öfverste vid l:a
marininfanteriregementet sårad och tillfångatagen,
blef efter återkomsten guvernör i Senegal och
1883 chef för l:a brigaden af expeditionskåren till
Tonkin. Där utmärkte han sig vid Bac-Ninh (mars 1884)
och fick efter Millot s. å. öfverbefälet. Langsons
förlust, som medförde ministären Ferrys fall (april
1885), försvagade B:s ställning i den allmänna
opinionen, och han måste lämna befälet. 1887 utnämndes
han till generalinspektör vid flottan. Död 1896.
Brierley [bräVeli], Benjamin, engelsk
folkskriftställare, ofta under pseudonymen Ab-O’Th’
Yate, f. 1825 i Failsworth nära Manchester,
d. 1896, eggades till eget författarskap genom
läsning af Burns, Shakspere och Byron och lämnade
1855 sitt yrke, sidenväfveriet, för att bli
tidningsman. B. offentliggjorde en mängd berättelser,
sånger och lustspel, merendels på Lancashiredialekten,
såsom Tales and sketches of Lancashire life (1863). En
samlad upplaga utgafs 1882 i Manchester.
Brierley hill [bråVali hi’l], fabriksstad i
engelska grefsk. Stafford, strax vid Dudley. 12,040
inv. (1901). Järn- och glasbruk, Stenkolsgrufvor och
lager af eldfast lera.
Brierre de Boismont [briär d-a boarnå7],
Alexandre, fransk läkare, f. 1798 i Rouen, d. 1881
i S:t Mandé vid Paris, var en af Frankrikes mest
betydande hospitalsläkare och bidrog genom ett
stort antal skrifter på ett mycket framstående sätt
till psykiatriens utveckling. Han grundade 1834 i
Paris en anstalt för sinnessjuka och var nära ett
halft århundrade en af denna stads mest anlitade
psykiatrer. Bland hans större psykiatriska arbeten
äro Des hallucinations ou histoire raisonnée des
apparitions des visions, des songes, etc. (1845, flera
uppl.) och Du suicide et de la folie-suicide (1855)
de viktigaste. En särskild förkärlek hyste B. för den
forensiska psykiatrien. Under sina tidigare år hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
