Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretholz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bretonska romanerna l. Artursagorna (fr. romans
bretons, romans d’Arthur, romans de la table ronde,
cycle breton) kallas en särskild grupp af episka
dikter i den fornfranska litteraturen. Redan under
medeltiden indelade man i Frankrike riddardikten i
trenne grupper, nämligen: dikter med nationellt ämne
(matière de France), med ämne från antiken (matière de
Rome) och med keltiskt ämne (matière de Bretagne). Den
sista gruppen är den här åsyftade. Omkr. 1150 hade man
börjat tröttna på den nationella cykeln, sagorna om
Karl den store och hans hjältar, hvilka återspeglade
sederna från en rå och krigisk tid. Samhället hade
småningom kommit till ro och välmåga. Kännedomen om
antikens litteratur var i starkt stigande. Beröringen
med orientalerna under korstågen och med den
Provensalska litteraturen i söder utvecklade ett
förfinadt lif vid hofven och på borgarna i norra
Frankrike. "Corteisie", det höfviska sinnelaget,
utträngde de forna råa sederna. Riddaren, som förut
lefvat krigarens lif i fält, blef nu hofman, och
kvinnan, som dittills spelat en underordnad roll,
blef medelpunkten i det sällskapliga lifvet. Under
dylika förhållanden förändrade äfven riddardikten
karaktär: den kom att gifva en idealiserad bild af
det medeltida riddarlifvet af fester, torneringar
och djärfva äfventyr, i hvilka en högromantisk
eller galant kärlek till en dam äfven spelar en icke
obetydlig roll. Det är just de bretonska romanerna,
i hvilka denna nya anda först uppenbarar sig och
som utgöra blomman af den höfviska epiken (epopée
courtoise). Samtidigt förändrar äfven den episka
dikten form. Under det att den äldre hjältedikten
sönderfallit i långa oregelbundna strofer (laisses)
med verser på 10-12 stafvelser och med genomgående
assonanser, så förändras nu versen till 8-stafvig
och rimmas parvis, den blir på detta sätt lättare att
behandla och smyger sig bättre efter de rikare ämnena.
Namnet på denna diktart har uppkommit däraf, att
i alla dessa dikter spela vissa bretonska hjältar
och sagor en större eller mindre roll. Konung Artur
och riddarna af runda bordet förekomma i alla dessa
romaner. Artur är ursprungligen en walesisk hjälte,
för första gången omtalad i litteraturen i den
s. k. Nennius’ latinska krönika, troligen från
900-talet. Han framställes där såsom walesarnas
anförare i de strider, som de under loppet af 400-
och 500-talen utkämpade mot angelsaxerna. För öfrigt
är intet historiskt bekant om honom. (Nennius
har äfven åtskilligt att berätta om trollkarlen
Merlin.) Efter Englands eröfring af normannerna
1066 uppflammade emellertid det länge undertryckta
keltiska nationalmedvetandet, och man började
ånyo sysselsätta sig med de gamle hjältarna och
då äfven med Artur, hvars namn gaf anledning till
nya sagobildningar. Särskildt betydelsefull blef
den utförliga berättelse om honom, som förekommer
i Galfreds af Monmouth (d. 1154) "Historia regum
Britanniae" omkr. 1135. Galfred har begagnat Nennius’
krönika, men dessutom upptagit muntliga traditioner
om Artur, icke minst från Bretagne. Han berättar,
huru Artur, Uterpendragons son, först befriade
walesarna från de omgifvande folkens förtryck och
sedan eröfrade halfva Europa och samlade kring sig de
ypperste riddare i världen. I spetsen för dessa drog
han äfven till Italien, och han hade redan lyckats
besegra romarna, då han måste begifva
sig tillbaka till sitt land, emedan hans nevö Mordred,
som han insatt till riksföreståndare under sin
frånvaro, förmält sig med hans gemål Guanhumara. I
ett väldigt slag föll Mordred, men äfven Artur
sårades dödligt och bortfördes på mystiskt sätt
till ön Avalon, feernas rike. Galfreds arbete väckte
stort uppseende och öfversattes under den närmaste
tiden flera gånger till franska. Den berömdaste af
dessa öfversättningar är Robert Waces "Roman de Brut"
(romanen om Brutus, i sagorna Englands grundläggare)
omkr. 1155. I denna dikt har åtskilligt nytt lagts
till de gamla sagorna; så t. ex. är det här, som för
första gången talas om la table ronde, det runda
bordet, kring hvilket Artur och hans hjältar togo
plats (vid det vanliga rektangulära bordet funnos
högsäte och hedersplatser; vid det runda bordet
ansågos däremot alla platser lika, och följaktligen
antydes härmed att alla hjältarna voro lika tappra).
Det var Galfred och hans franske öfversättare, som
gjorde Artursagorna berömda i Frankrike. Sagorna kommo
på modet, och skalderna började välja keltiska ämnen
till sina dikter. Men därtill inskränker sig i det
stora hela dessa krönikors betydelse för de bretonska
romanerna. Ty de sagor, som förekomma i dessa senare,
äro andra än de Galfred berättar, och Artur själf
har en helt annan karaktär. I krönikorna framstår
han såsom en walesisk nationalhjälte, i de bretonska
romanerna däremot är han en sagokonung i allmänhet. De
keltiska element, som finnas i de bretonska romanerna,
visa därför endast indirekt tillbaka till Wales;
sin typiska karaktär hafva de efter allt att döma
erhållit hos bretagnarna, som å ena sidan stodo i
förbindelse med sina stamförvanter i England och
å den andra kunde meddela sig med de kringboende
fransmännen. De ursprunglige bretagnarna hade
visserligen tidigt romaniserats, men under striderna
med angler och saxare under 400- och 500-talen hade
stora skaror af kelter flytt öfver kanalen och slagit
sig ned i Bretagne (Armorica l. Bretagne la meneur,
som det kallades under medeltiden, i motsats till
Stora Britannien). Hemlandets sagor utbildades af
dem alltjämt vidare. Därunder försvann småningom
det speciellt kymriska i Arturs gestalt, och han
omstöptes till en sagokung i allmänhet och sattes i
förbindelse med en hel serie af bretagniska sagor
(t. ex. om ön Avalon, fen Morganao. s. v.). Äfven
den franska dikten har under detta stadium inverkat-
på sagobildningen: Artur har ärft flera af de
drag, som i den franska hjältedikten tillhört Karl
den store. Som nu bretagniska conteurer ständigt
ströfvade ikring på det franska området och läto
höra sina lais och berättelser, hade dessa bretonska
traditioner redan erhållit spridning i Frankrike. När
därför Galfreds arbete gjorde dessa sagor berömda,
började de franske skalderna låna dessa ämnen från
de bretonske conteurerna. Det är således i Bretagne,
som den egentliga utbildningen af de sagor egt rum,
hvilka återfinnas i de bretonska romanerna, såsom
Förster och Zimmer visat, däremot ej i England, såsom
G. Paris velat häfda. Detta hindrar dock ej, att
enskilda keltiska drag i sagorna kommit från England.
De bretonska romanerna få icke heller (såsom Paris
velat det) uppfattas såsom rena öfversättningar eller
bearbetningar af keltiska original (de keltiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
