Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bretholz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bretholz, Bertold, märisk historieskrifvare, f. 1862
i Freiberg, studerade historia och juridik i Wien och
fick 1892 efter Dudik af Mährens "landesausschuss"
i uppdrag att skrifva Mährens historia. 1899
utnämndes han till landsarkivarie. B. har utgifvit
bl. a. Geschichte Mährens (del 1-2, till 1197;
1893-95), Die vertheidigungskampf der stadt Brunn
gegen die schweden 1645 (1895), Urkunden, briefe und
aktenstücke zur geschichte der belagerung der stadt
Brunn 1643 und 1645 (s. å.) och Die tataren in Mähren
und die moderne mährische urkundenfälschung (1897).
Brétigny [bretinji], by i franska
depart. Eure-et-Loir, 9 km. s. ö. om Chartres, bekant
genom den där 8 maj 1360 slutna freden mellan England
och Frankrike, hvarvid sistnämnda land afträdde
Calais, Guines, Gascogne, Guienne, Poitou, Saintonge,
Limousin och Rouergue såsom suverän besittning till
England och lofvade att betala 3 mill. guldstycken
för konung Johans frihet, hvaremot konung Edvard
III afsade sig alla anspråk på Frankrikes tron och
på Normandie.
Bretislaus, bömisk hertig. Se Břetislav.
Břetislav l (Bretislaus), kallad "den bömiske
Akilles", hertig af Böhmen 1035-55, var till en början
furste af Mähren och fick 1035 Böhmen i förläning af
kejsar Konrad II. 1039 gjorde han sig till härskare i
Polen, men blef 1041 tvungen att afstå detta land. Han
dog 1055 efter att hafva om tronföljden uttalat den
önskan att dynastiens äldste medlem städse skulle
inneha tronen (den s. k. "senioratslagen"; se Böhmen).
Bretland, "britternas land", i de nordiska
fornskrifterna namnet på Wales och andra af britter
bebodda västliga trakter i England.
Breton [bre’tn], Kap. Se Cape Breton.
Breton [bratå’], Jules Adolphe Aimé Louis, fransk
målare, f. i Courrières (Pas-de-Calais) 1827,
har utmärkt sig såsom skildrare af bönderna och
i synnerhet bondkvinnorna i Frankrike, såväl i
deras arbete ute på fältet som vid deras landtliga
fester. Efter hans första mogna verk, Skördefältens
välsignande (1857), följde Axplockerskorna ropas
hem (1859; båda i Luxembourg) samt Aftonen (1861)
och Slutet på dagen (1865). Af hans följande
arbeten må nämnas Potatisplockande kvinnor (1868),
Bretagnisk "Pardon" (1869), den ståtliga, i naturlig
storlek målade La glaneuse (1877, Luxembourg)
och Lärkan. B. målar landtlifvets poesi ej utan
idealisering och förfining af typerna, med lyrisk
känsla och musikaliska färgharmonier. Det är en snart
sagdt religiös ton i hans hymner till naturens lugn
och dess milda harmonier. Han har själf yttrat, att
han "söker idealet i det sanna - söker den synliga
skönhetens essens". Det är kärleken till hembygden,
som gifvit hans konst dess karaktär. Bretagniska
motiv äro arbetet på åkern, hvilostunden i skuggan af
lummiga träd, flickornas dans kring midsommarbålet,
processionen genom åkrarna af hela bygdens befolkning
med prästen i spetsen - grödan skall enligt gammalt
bruk välsignas, innan den skördas -, den unga flickan,
som sjungande går till arbetet öfver fältet i den
friska, klara morgonstunden. Ännu som gammal har han
blifvit sin ungdoms ideal trogen, har bevarat sin
känslas renhet och skärhet. B. har äfven uppträdt som
författare och dels utgifvit poesier, Les champs et
la mer (1876) och Jeanne
(1880), dels tecknat sin egen lefnad i Vie d’un
artiste (1890) och Un peintre paysan. Souvenirs et
impressions (1896). Hans senaste litterära verk
är La peinture (1904). 1898 utgaf M. Vachon ett
illustreradt praktverk om B. och hans verksamhet. -
Hans broder, Émile Adelard B., f. 1831, är en
gedigen och förtjänstfull landskapsmålare (När bladen
falla, Luxembourg). C. R. N. (G-g N.)
Breton de los Herreros, Manuel, spansk skald, f. 1796
i Quel (Logrono), d. 1873 i Madrid, invaldes 1837
i spanska akademien, hvars ständige sekreterare
han var till sin död, var 1843-47 hufvudredaktör
för den officiella tidningen "La gaceta" och blef
1847 överbibliotekarie vid nationalbiblioteket
i Madrid. B. är en af spanska språkets förnämste
mästare, hvarpå hans 1831 utgifna diktsamling är ett
bevis. Men det är på det dramatiska området, som han
framför allt var betydande, och han var under mer än
30 år allhärskande på den spanska scenen. Under ett
enda år, 1828, lämnade han till teatern 37 stycken,
och inalles uppgå hans dramatiska arbeten till 175,
hvaraf 103 äro original och 72 öfversättningar från
franskan. B. odlade alla former af dramatik, mest
och bäst sede- och karaktärskomedien, där han i en
glänsande versifikation godlynt och kvickt tecknat
samtiden, företrädesvis medelklassen. Bland hans
arbeten märkas: Á la vejez viruelas (1824), Los
dos sobrinos (1825), Á Madrid me vuelvo (1828),
La falsa ilustración (1830), Marcela, ó cual de
los tres? (1831), Un tercero en discordia (1833),
Un novio para la niña (1834), Todo es farsa en
este mundo (1835), El amigo martir (1836), Muerte
y verás... (1837), Un dia de campo (1839), El
pelo de la dehesa (1840), La batelera de Pasajes
(1842), Quién es ella? (1849), La escuela de
matrimonio (1852), Entre dos amigos (1860), Maria
y Leonor (1863) och Los sentidas corporales (1867)
m. fl. B:s arbeten ha utkommit i många upplagor,
af hvilka en i Paris 1853 med företal af Eugenio
Hartzenbusch och den sista i Madrid 1883-84 i 5 bd
torde vara de bästa. Jfr de Molins’ "Breton de los
Herreros, recuerdos de su tiempo y de sus obras".
Ad. H-n.
Bretoner (kymr. breiziz), bretagnare. Se Bretagne
och Kelter.
Bretonne [br9tårn], fr., egentl, bretagnisk kvinna;
regnkappa, som har sitt namn efter landskapet
Bretagne.
Bretonne [br9tå’n], Nicolas Edme Rétif
dela. Se Rétif de la Bretonne.
Bretonneau [brotånnå’], Pierre, fransk läkare, f. 3
april 1778 i S:t Georges-sur-Cher, blef "officier
de santé" och bosatte sig såsom praktiserande
läkare i Tours, där han snart tillvann sig
ett så stort anseende, att han 1815 fann sig
föranlåten att taga medicine doktorsgraden,
hvarefter han utnämndes till öfverläkare vid
allmänna sjukhuset i Tours. En nervfeberepidemi
(1816-19) föranledde honom att sysselsätta sig med
nervfeberns patologiska anatomi. Han beskref i Des
inflammations spéciales du tissu muqueux (1826)
den af honom med namnet difteritis benämnda, svåra
sjukdomen. För öfrigt idkade han själf endast en
föga omfattande litterär verksamhet och öfverlämnade
åt sina lärjungar att offentliggöra hans rön och
iakttagelser. Död 18 febr. 1862 i Passy, vid Paris.
R. T-dt.
Bretonska klubben. Se Jakobiner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
