Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bosquet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
opposition mot moderlandet, och det blef
utgångspunkten för deras frihetsstrid. Då med
anledning af koloniernas upproriska hållning i
slutet af 1760-talet engelska trupper förlagts till
B., förolämpade en pöbelhop en militärpatrull, som
slutligen gaf eld samt dervid dödade 5 och sårade 6
personer. Sådan var den beryktade Boston-massakern
(natten till d. 5 Mars 1770). »Få omständigheter
bidrogo mera till Amerikas revolution än detta
olycksaliga tumult» (Lecky). När amerikanerna
sedermera icke ville tillåta England införa te till
kolonierna, emedan det var belagdt med införseltull,
men Ostindiska kompaniet likväl ditförde sådant,
äntrade 40–50 till indianer förklädde Boston-bor
(bl. a. Samuel Adams) 3 med te lastade fartyg och
kastade lasten i sjön (d. 16 Dec. 1773), hvilket
hade till följd hamnens stängning (d. 1 Juni 1774),
signalen till kriget. B. har ofta blifvit kalladt
den mest engelska af amerikanska städer och i flere
hänseenden med rätta, om man dervid ej menar en
medveten eller afsigtlig efterapning af engelska
seder och bruk. Blotta rikedomen betyder kanske i
B. mindre än i någon annan större stad i unionen. I
literärt hänseende intog det länge främsta platsen och
täflar ännu med New York derom. Bland skriftställare,
som lefvat och verkat i B., kunna nämnas Hawthorne,
Emerson, Longfellow, Holmes, Lowell, Everett,
Agassiz, Whittier, Motley, Bancroft, Prescott,
Parkman, Ticknor, Channing, Th. Parker, Henry James,
T. B. Aldrich och Howells. »Atlantic monthly»
utgifves i B.
*Bostra eröfrades af Alexander den store 333 f. Kr.
Bostrix 1. sicksackknippe, bot. Se
Blomställning. Suppl.
*Boström, K. J. B:s Grundlineer till den filosofiska
civilrätten trycktes redan 1859 (2:dra uppl. 1872).
1883 utgåfvos, under H. Edfeldts redaktion, 2 bd
af hans Samlade skrifter (af hvilka flere förut
ej varit tryckta). Utgifningen af ett 3:dje bd,
afsedt att omfatta företrädesvis B:s polemiska
arbeten, har uppskjutits. S. Ribbing utgaf
efter sina anteckningar 1885 B:s Föreläsningar i
religionsfilosofi. Jfr om B. bl. a. A. Nyblaeus:
»Den filosofiska forskningen i Sverige etc.»,
IV (1895).
2. Boström, Erik Gustaf Bernhard, politiker,
statsminister, den föregåendes brorson, född i
Stockholm d. 11 Febr. 1842, blef 1861 student
i Upsala, men lemnade universitetet redan 1863,
då han öfvertog skötseln af det honom genom arf
tillfallna fideikommisset Östanå (se d. o.). Efter att
nitiskt hafva deltagit i kommunala värf, bl. a. såsom
landstingsman (sedan 1870), valdes han 1875 af Södra
Roslags domsaga till ledamot af riksdagens Andra
kammare, hvilken han tillhörde t. o. m. 1893. Kammaren
valde honom 1878–79 till ledamot af bankoutskottet
och 1880–90, med undantag af Majriksdagen 1887,
till medlem af bevillningsutskottet, der han
1883–86 utsågs till vice ordförande och 1887–90
till ordförande. 1888–91 var han fullmäktig i
Riksgäldskontoret, sedan 1890 såsom ordförande. Af
regeringen insattes han i tullkomitén (1879–82),
i Förstärkta lagberedningen (1886–87) och i komitén
för vissa frågor rörande, jordbruksfastighetskrediten
(1889), hvilken särskildt sysselsatte sig med Allmänna
hypoteksbanken och hypoteksföreningarna, och han satt
såsom ordförande i den komité, som hade till uppgift
att afgifva förslag till tulltaxa med iakttagande
af de af 1888 års riksdag beslutade tullsatser. Den
starka opinion för en ändring af vår tullagstiftning
i skyddsvänlig anda, hvilken framträdde vid midten
af 1880-talet, fick i B. en af sina mest kraftiga
och erfarne målsmän. Vid sitt första uppträdande
visade B. sig såsom en moderat tullvän och, ehuru
han under det tryck, som hvilade på jordbruket,
blef allt ifrigare i yrkandet på tullskydd, har han
tydligen fattat detta endast såsom ett af tidens
lägenhet nödvändiggjordt botemedel. »Jag anser, att
det är en lycka», yttrade han i Maj 1891, »att vi
fått tullarna, men jag vill icke dermed hafva sagt,
att det skulle vara en lycka att behålla dem för
alltid.» B. är ingen de stränga teoriernas man,
utan en praktisk politiker, som förträffligt visat
sig förstå konsten att räkna med omständigheterna.
När friherre G. Åkerhielm trädde tillbaka från
chefskapet för den dåmera oblandadt protektionistiska
ministèren, ansågs B. vara rätte mannen att träda
i spetsen för regeringen, och han utnämndes d. 10
Juli 1891 till statsminister. Han genomdref redan
1892 en sänkning i spanmålstullarna, med anledning
af de höga spanmålsprisen. Men andra politiska
uppgifter trängde sig vid den tiden fram i första
rummen: härordningsfrågan och unionsfrågan. Den
förras lösning försöktes fåfängt vid de lagtima
riksdagarna 1891 och 1892. Det är ett vackert bevis
på B:s mod och vittnar fördelaktigt om hans blick
för situationens möjligheter att han ej tvekade att
för frågans afgörande tillråda sammankallandet af en
urtima riksdag, 1892. Der lyckades det honom att genom
sina förbindelser med Nya landtmannapartiet och med
hjelp af försvarsvännerna inom frihandelslägret — en
af åtskilliga hotande yttre omständigheter framkallad
ifver att stärka försvaret gjorde sig vid denna
tid gällande inom en stor del af nationen – gifva
härordningsfrågan en lösning, som tillfredsställde
de olika partierna och gaf regeringen en styrka,
som verkade respektingifvande. Gent emot de norska
anspråken beträffande diplomat- och konsulsväsendet
intog B. liksom sin företrädare en fast, men mindre
utmanande hållning, hvilken fick sitt uttryck i
utrikesministern Lewenhaupts bekanta anförande
till statsrådsprotokollet d. 14 Jan. 1893, i
hvilket fasthölls en gemensam ledning af de bägge
rikenas diplomati under en svensk eller norrman
såsom utrikesminister. Om B. i detta fall ej
tillfredsställde en stor del af högern, så vann
han å andra sidan ej häller bifall hos venstern
med den af regeringen på grund af ett 1891 års
riksdagsbeslut 1892 framlagda och af riksdagen 1894
antagna propositionen om fixering af antalet ledamöter
i riksdagens bägge kamrar, ett förslag, som afsåg
att hejda stadsradikalismens inflytande och befästa
landsbygdens maktlinier. Den 6 Nov. 1894 öfvertog
B., med bibehållande af statsministersämbetet,
efter friherre Fr. von Essen chefskapet för
Finansdepartementet. Efter att länge hafva lemnat utan
afseende de ifrigaste tullskyddsvännernas, delvis
i form af petitioner från hushållningssällskapen,
framställda kraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
