Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blomberg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wergeland-Welhavenska fejden deltog B. med ett
antiwelhavenskt inlägg, Upartisk betragtning af vor
literatur (1840). Han var en begåfvad skaldenatur,
men han förslösade sina anlag och åstadkom intet
verk af varaktig betydelse. Hans sista arbeten, såsom
diktsamlingen Bifrost (1872) m. fl. kunna, närmast
betraktas som foster af det olyckliga själstillstånd,
hvaraf författaren flere år led.
Blomberg, Knut Hugo,
universitetslärare, född å Axmars bruk, Hamrange
socken, Gestrikland, d. 9 Febr. 1850, blef 1869
student i Upsala och 1873 filos. kandidat samt
promoverades 1875 till filos. doktor på afhandlingen
Studier öfver det nuvarande svenska landstinget. Han
öfvergick sedermera till juridiska studier, aflade
1879 jur. kandidatexamen och kallades 1880 till
docent i svensk statsrätt och rättshistoria,
efter att hafva speciminerat med afhandlingen Om
Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning
och betydelse (i Ups. univ:s årsskrift,
1880). Efter att sedan 1880 årligen hafva
förestått professur inom juridiska fakulteten,
hvars notarie han var 1882–91, utnämndes han 1891
till e. o. professor i statsrätt, förvaltningsrätt
och folkrätt och 1894 till ord. professor i
samma ämnen. Vid jubelfesten 1893 kreerades han
till juris hedersdoktor. För nationalekonomiska och
statsrättsliga studier har B. besökt Köpenhamn
(1877, 1880–81), Kristiania (1880–81) och Strassburg
(1884). År 1880 meddelade han kronprins Gustaf
undervisning i statsrätt. Sedan 1889 har han
varit ledamot af Upsala läns landsting och sedan
1893 af Första kammaren för Kopparbergs län.
Af B:s vetenskapliga skrifter må till de förut
nämnda läggas Den nordiska förvaltningsrätten (i
»Nord. retsencykl.», V, 1887–89), Om svenskt
statsborgarskap (1891) och Gewerbegesetzgebung
in Skandinavien im 19. jahrhundert (i
»Handwörterbuch der staatswissenschaften», Jena
1891).
Blomfjäll, bot. Se Palea.
*Blomflock, bot. Se Blomställning. Suppl.
Blomfäste, bot. Se Torus 2.
Blomgyttring, bot. Se Blomställning. Suppl.
*Blomholk, blomhufvud, bot. Se
Blomställning. Suppl.
*Blomhölster, bot. Se äfven Spatha.
*Blomklase, bot. Se Blomställning. Suppl.
Blomknippe, bot. Se Blomställning. Suppl.
*Blomkorg, bot. Se Blomställning. Suppl.
*Blomkål. Se Brassica.
Blommande vatten. Se Vattnetsblomning.
Blomman för dagen, bot., ett stundom förekommande
namn på Convolvulus tricolor L. (se Convolvulus)
och på Ipomaea L.
Blommornas skald, en ofta förekommande benämning
på skalden P. D. A. Atterbom (se denne, sp. 1296)
med anledning af hans fagra diktkrans »Blommorna».
Blomnystan, bot. Se Blomställning. Suppl.
*Blomqvast, bot. Se Blomställning. Suppl.
Blomqvist, Anton Gabriel, finsk forstman, född i
Helsingfors d. 29 Jan. 1836, blef student 1852, idkade
forstvetenskapliga studier i Tyskland, utnämndes
1861 till lektor vid Evois forstinstitut och är nu
dess direktor, från 1870 såsom tjenstförrättande och
från 1874 såsom ordinarie. Bland hans många skrifter
i forstfrågor framstår
Finlands trädslag i forstligt hänseende beskrifna. I.
Tallen (1881). II. Granen (1883). M. G. S.
*Blomskog, socken. 15,575 har. 1,985 innev. (1894).
Blomsterdrifning. Se Drifning 4.
Blomstergudinnan. Se Flora.
Blomsterlyra, bot. Se Dicentra.
Blomsterur kallas sedan Linnés tid en sammanställning
af olika växtarter, så beskaffad, att inom
densamma finnas sådana, som öppna och sluta sina
blommor på dygnets olika timmar. Så öppnar hvita
näckrosen (Nymplum alba L.) sina blommor kl. 7
f. m. och sluter dem åter kl. 5 e. m., Calendulas
blommor äro öppna från 9 till 3 på dagen etc.
G. A.
*1. Blomstrand, A., utnämndes till teol. doktor vid
Upsala univ:s jubelfest 1877, återkom till Sverige
1885 och dog i Lund d. 17 Okt. 1887.
*2. Blomstrand, Chr. V., erhöll 1895 på begäran
afsked från professuren i Lund. Hans »Lärobok i
oorganisk kemi» utkom 1886 i 3:dje uppl. Dessutom har
B. utgifvit Lärobok i organisk kemi (1877). B. är
ledamot af Vet. soc. i Upsala (1878) och af Vet.
o. vitt. samh. i Göteborg (s. å.).
Blomstrandit, miner. Se Nohl.
*Blomställning, bot. I många fall sitta blommorna ensamma, vare sig
såsom topp- eller sidoställda, men i de flesta fall
utvecklas från den blombärande delen af stammen flere
i hvarandras närhet sittande blommor, hvilka uppbäras
af särskilda skottsystem, som ofta i påfallande grad
skilja sig från de vegetativa skottens och hafva
fått namn blomställningar l. inflorescenser. Dessa
utmärka sig dels genom sin förgrening, dels genom
den reduktion bladen å desamma äro underkastade,
i det att de vanligen blifva små och obetydliga
(högblad) eller alldeles försvinna, Dessa förändringar
å de blombärande skotten äro att uppfatta såsom en
tillpassning egnad att underlätta befruktningen. Genom
dem samlas blommorna i hvarandras närhet, dock
utan att döljas af blad; förhållanden gynsamma för
pollinationen, vare sig denna sker genom insekter
eller vind. I somliga fall äro äfven högbladen
genom sin form och färg (Calla, Cornus sueeica
m. fl.) egnade att fästa insekternas uppmärksamhet
på den blomställning de tillhöra.
Med hänsyn till den yttre formen eller i rent
morfologiskt afseende urskiljas flere olika slag
af blomställningar, hvilka sönderfalla i tvänne
hufvudtyper, racemösa och cymösa.
I. Eacemösa (af Lat. racemus, drufva)
l. botrytiska (af Grek. botrys, drufva)
blomställningar äro de, hos hvilka blommorna utvecklas
i uppstigande (akropetal) följd, i det att från den
alltjämt tillväxande hufvudaxeln nya blommor genom
monopodial förgrening utväxa. Hufvudaxeln afslutas
sällan genom blomma. De vigtigaste hithörande
blomställningarna äro skematiskt aftecknade i fig. 1.
a. Klase (botrys) har förlängd hufvudaxel och
skaftade blommor (fig. 1, A). — En qvast är en klase
med de nedre blommornas skaft så mycket längre än de
öfres, att alla blommorna komma i ungefär samma plan.
b. Ax (spica) har förlängd hufvudaxel och
oskaftade blommor (fig. 1, B). Se vidare art. Ax.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
