Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Birger Gunnarsson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bästa taflor finnas i enskilda samlingar i
Göteborg. Några få, bland dem den täcka genren
Blomstermålarens födelsedag, voro utställda i Sveriges
allmänna konstförening våren och sommaren 1888.
Birger Gunnarsson (Gunnersen), ärkebiskop i Lund, var son
af en halländsk klockare, gick 5 år i skola i Skara
och studerade sedermera i Greifswald och förordnades
efter aflagd filosofisk grad till föreståndare vid
domskolan i Lund. Han blef 1477 kansler hos drottning
Dorotea och efter hennes död 1495 hos drottning
Kristina. 1497 vardt han ärkebiskop i Lund, den
siste, som fick påflig bekräftelse. Han dog d. 10
Dec. 1519. B. G. låg i heta strider med den skånska
aristokratien, som förgrep sig på kyrkans egendom. I
politiken understödde han efter förmåga konungarnas
sträfvan att blifva herrar i Sverige. Den lille
oansenlige mannen häfdade för sista gången i Nordens
historia Lunda-ärkebiskopens ställning såsom Sveriges
primas genom att 1517 och 1519 slunga bannstrålen mot
Sten Sture och prelaternas öfriga fiender i Sverige.
Birger Magnusson, prelat. Se Magni, B.
Birgevis, turkisk skriftställare. Se Turkiska språket och
literaturen, sp. 1017.
*Birgitta. Den 500:de årsdagen af B:s helgonkröning
högtidlighölls d. 7 Okt 1891 inom hela den katolska
kyrkan, och i Vadstena firades den med en s. k. stilla
mässa af några och tjugo katoliker, som från olika
land der sammankommit. Bland literatur, som såg
dagen med anledning af jubileet, må nämnas »Lilla
Birgitta-boken», som utgafs 1892 af H. Wieselgren,
och hvars innehåll (bref, böner, uppenbarelser,
berättelser om hennes kanonisation m. m.) med sin i
ljustryck utförda textning och ornering är valdt
ur arbeten från 1300-, 1400- och 1500-talen,
vidare G. Binder: »Die heilige Birgitta von
Schweden und ihr klosterorden» (1891), grefvinnan
Vincent Ferrier de Flavigny: »Sainte-Brigitte
de Suède. Sa vie, ses révélations et son oeuvre»
(Paris 1892) och A. Brinckman: »Den hellige Birgitta»
(Köpenh. 1893). Dessutom bör påpekas, att Bettina
Ringseis skrifvit »Leben der heiligen Birgitta
von Schweden nebst einigen nachrichten über die
Birgittinenklöster» (Regensb. 1890), och att J. Kruse
i »Meddel. fr. det literaturhistoriska seminariet i
Lund» (1892), efter den enda befintliga handskriften
(i Upsala bibliotek), utgifvit och kommenterat
den måhända af Linköpingskaniken Ragvald Anundsson
författade »Vita metrica S. Birgittae». Af Hammerichs
bekanta arbete om B. utkom 1864 en svensk populär
bearbetning i sammandrag af E. Risberg.
Ehuru B:s uppenbarelser (Lat. revelationes) af flere
lärda kommissioner och tre påfvar under sista delen
af 1300-talet förklarades stå i öfverensstämmelse med
den ortodoxa läran och vara meddelade genom profetisk
ingifvelse och andens nåd, uppstodo sedermera inom
kyrkan starka tvifvelsmål om huruvida de voro
grundade på gudomlig uppenbarelse, och kyrkomötet
i Basel (1431–43) förklarade sig ej gilla dessa
böckers titel eller innehåll, ansåg dem behöfva
skriftlärde mäns förklaringar och rättelser, förbjöd
deras spridning och predikande i deras dåvarande skick
och dömde för ogiltiga birgittinmunkarnas påstående,
att de förtjenade samma tro som evangelium. Men mötet
förklarade sig med denna dom ej hafva afsett ett
angrepp på B:s helighet, dyrkan eller kanonisation
eller emot hennes orden. (Jfr härom C. Silfverstolpe:
»Om kyrkans angrepp mot Revelationes Sanctae
Birgittae», i Vitt. hist. o. ant. akad:s
»Handl.». XII, 1895). Revelationernas redigering
utgjorde föremål för H. Schücks inträdestal
i Vitt. hist. o. ant. akad. 1894. — En
utförlig redogörelse för de olika upplagorna
och öfversättningarna af B:s skrifter
samt för lefvernesbeskrifningar öfver
henne har G. E. Klemming meddelat under
titeln »Birgitta-literatur. Bibliografi» i
Kongl. Bibliotekets handl. 1884.
Birgittas hus l. Birgittas hospital kallas en
byggnad i Rom, der Birgitta sjelf under senare
delen af sitt lif, liksom sedermera hennes dotter
Katarina, bodde och som af egarinnan, Francisca
de Papazuris, skänktes till den förra samt 1383,
tio år efter hennes död, formligen öfverläts till
Vadstena kloster. Det ligger i stadens vestra del
vid en den tiden öppen plats, kallad Campo di fiore,
men vetter numera till följd af gaturegleringar
och nybyggnader mot Piazza Farnese, midt emot
palatset af samma namn. Klostret erbjöd sig
i början af 1400-talet att med bibehållande af
eganderätt upplåta byggnaden till ett herberge
(hospitium) åt svenskar, mot det att
svenska kyrkan lemnade bidrag till dess underhåll;
insamlingar lära ock tid efter annan gjorts
för detta ändamål. Förslag till statut
uppgjordes 1431 för detta »hospitium», som skulle
styras af tvänne klosterbröder, på vissa vilkor
herbergera svenska resande och kallas »S. Birgittas
svenska hospital» (Hospitale S. Birgittae de regno
Sveciae). Förhållandena gjorde det emellertid länge
omöjligt för klostret att på afsedt sätt taga vård
om sin besittning. Föreståndareskapet utöfvades
1400-talet igenom icke af Vadstenamunkar,
utan af klerker, vanligen från Linköpings stift.
Först i början af 1500-talet, sedan klostret varit
nära att alldeles förlora sin besittning, utskickades
klosterbröder såsom föreståndare, hvilka satte
den förfallna byggnaden i stånd igen och nyinredde
en kyrkosal i densamma. Ryktbarast bland
dessa föreståndare blef den lärde Peder Månsson,
som i 16 år, ensam eller jämte en medbroder,
förestod hospitalet, tills han 1524 såsom biskop i
Vesterås lemnade Rom. Äfven efter hans afresa,
ända fram mot midten af 1500-talet, hade klostret
en förvaltare i Birgittas hus, men förbindelserna
blefvo efter hand omöjliga att upprätthålla, och
klostret i Vadstena kunde snart ingenting göra för
sin romerska besittning. Påfven anförtrodde dess
förvaltning åt den landsflyktige Olaus Magni,
som sedan 1549 der hade sin bostad. Han satte
ekonomien i godt stånd igen, anlade i Birgittas
hus ett tryckeri och utgaf derifrån bl. a. sin
broders och sina egna stora historiska arbeten.
Men efter Olaus Magni’s död (1557) gick hospitalet
åter ur svenska händer. Johan III:s försök
att komma i besittning af detsamma lyckades ej;
men Sigismund hade bättre framgång och fick
verkligen 1589 öfverstyrelsen sig tillerkänd.
Hospitalet skulle då blifva en plantskola i den
katolska propagandans tjenst för underhåll af unga
svenskar, längre fram äfven för polska katoliker.
Den närmaste ledningen utöfvades af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
