Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besutenhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upptagningen inträffar i Skåne i Okt. och bör uppskjutas
så länge som möjligt, ty betorna tilltaga alltjämt
i vigt och sockerhalt under denna månad. Till
upptagningen hör ej blott upplyftning ur jorden
med tvåhornig stålgrep eller med s. k. »betlossare»
utan äfven »nackning» (den gröna »nackens» afskärning)
och bortrensning af vidhängande jord. Derefter forslas
betorna direkt till fabriken eller nedläggas på fälten
i jordtäckta stackar för att först senare på vintern
levereras till fabriken. Den i Sverige mest odlade
varieteten är Kleine Wanzleben. Man plägar utså
25 kg. frö pr har. Skörderesultatet kan i medeltal
anses vara 30 ton per har, men på någorlunda god
jord bör man uppnå i medeltal 35 ton, och på Alnarp
har medelskörden under 24 år (1870–93) varit 40
ton. Högsta betskörden vanns år 1890, då medeltalet
af 35 hars skörd var nära 53 ton. Omkostnaderna,
inberäknadt åkerjordens bearbetning, frö, betornas
forsling till fabriken och arrende för jorden,
beräknas uppgå till 250, högst 400 kr. per har
(deraf för handhackning och gallring 25 à 40 kr., för
upptagning 50 à 100 kr. och för konstgödsel 100 à 120
kr.). Betodling är en mäktig häfstång för jordbrukets
höjande. Det uppfostrar jordbrukaren till flit,
noggranhet och omtanke, medför en rikare afkastning
af sädesgrödor och befordrar en mera intensiv
ladugårdsskötsel väsentligen genom att i den från
fabriken återförda s. k. »betmassan» lemna tillgång på
ett utmärkt saftigt och billigt kreatursfoder. Äfven,
en annan biprodukt, »melassen», har man börjat använda
till utfodring af husdjur. Efter några års betodling
i en trakt har åkerbruket liksom med ett slag höjt
sig i betydlig grad. Fälten bära från ogräs rena,
rika skördar. Betodlingen ger rik arbetsförtjenst
ej endast åt arbetsfolket i orten, utan äfven
åt den fattiga befolkningen i närliggande magra
skogstrakter. I Sverige kommer årligen omkr. 1/4 mill
kr. arbetare till godo å hvarje sockerfabriksområde,
dels vid betodlingen, dels vid fabriken. Derjämte
må framhållas, att sockerbetsindustrien skaffar
betydliga frakter åt jernvägarna och arbete åt
mekaniska verkstäder samt i öfrigt gifver lyftning
och väckelse i många hänseenden.
Foderbetan skiljer sig i allmänhet från sockerbetan
deri, att den växer till stor del ofvan jord och
afsätter mera qväfvehaltiga ämnen, särskildt i de
öfre delarna af pålroten, under det att sockerbetan
måste vara täckt af jord ända upp till bladrosetten,
för att sockerbildningen må befordras. Till foderbetan
kan man gödsla starkare med stallgödsel och andra
qväfvehaltiga ämnen. Den går väl till äfven på den
humusrika jorden och kan gifva ännu högre afkastning i
qvantitet än sockerbetan. På Alnarp har afkastningen
i medeltal under 24 år varit 51,6 ton per har och
uppgått ett år till 73 ton. Den lemnar ett mycket
godt kreatursfoder. Af varieteter, som numera odlas
i Sverige, mest i de sydligaste provinserna, märkas
de mera tappformiga, långa sorterna elvetham,
red mammouth, long yellow samt de mera korta,
cylindriska, runda eller tallrikformiga sorterna
golden globe, golden tankard, Eckendorfer, Oberndorfer
m. fl., hvilka ägna sig för den styfva lerjorden.
Redan år 1747 påvisade den tyske apotekaren Marggraf,
att man kunde framställa kristalliserbart
socker ur rötterna af betor, och i slutet af
samma århundrade gjorde man i Frankrike försök att
ersätta det dyra rörsockret med hvitbetssocker. Men
de upprättade fabrikerna, som tagit fart under
kontinentalsystemets skydd, gingo under med detta
systems fall (1814). Under förra hälften af 19:de
årh. uppväxte dock i mellersta Europas land
hvitbetssockerindustrien på nytt, efter hand
som man lyckades frambringa mera sockerhaltiga
varieteter af hvitbetan samt fullkomna metoderna
för sockrets utbringande. Till framgången af
denna industri bidrog kraftigt det skydd, som
den inhemska odlingen fick genom höga tullar på
rörsocker. Sålunda voro i Tyskland unrder »kampanjen»
1839–40 redan 152 fabriker i gång med en produktion
af 12,650 ton råsocker. Och under de femtio derpå
följande åren har produktionen af hvitbetssocker
gått framåt med jättesteg, så att flere europeiska
land haft betydliga öfverskott till export. År
1889–90 öfversteg sockerexporten importen i Tyska
riket med 740,000 ton råsocker, i Österrike-Ungern
med 411,000 och i Frankrike med 235,000 ton. Äfven
Belgien och Ryssland kunde exportera socker. Under
tiden hade socker-halten i betorna stigit betydligt
och fabriksdriften förbättrats. Så t. ex. utgjorde i
Tyskland sockerutbytet (»rendementet») 1839–40 endast
5,75 proc. råsocker af de afverkade betornas vigt,
men 1890–91 12,42 proc. (1,320,000 ton råsocker
af 10,630,000 ton betor). Första förslaget att
odla hvitbetan i Sverige och att deraf framställa
socker väcktes af hofmarskalken grefve N. C.
Barck. Ett af honom 1836 bildadt bolag inköpte ett mindre
raffinaderi i Malmö och odlade hvitbetorna på ett par
af bolaget förvärfvade mindre egendomar i utkanten
af staden. Detta företag lär snart hafva afstannat
i likhet med ett annat sådant, som kom till stånd år
1839 i Lund och fortgick med dåligt resultat ett par
år. Hela dess kapital var 24,000 kr. Något längre
existerade en hvitbetssockerfabrik i Landskrona,
nämligen från 1838 (?) till 1845, hvarefter den
fortsattes som raffinaderi. Men 1853 upptogs, på
initiativ af den energiske direktör J. Tranchell,
hvitbetsodlingen vid Landskrona på nytt och fortgick
der med vexlande påföljd. Betafverkningen, till en
början endast 3,000 ton, steg 1866–67 till 15,500
ton, med ett utbyte af 6,4 proc. råsocker. En ny
hvila fick dock denna fabrik år 1875, då en eldsvåda
öfvergick densamma, och sanitära hänsyn hindrade
fabrikens uppbyggande på den gamla platsen. År 1869
börjar en ny rad af försök med hvitbetsodling i
olika delar af Sverige. Det byggdes nya fabriker å
Inedal vid Stockholm (1869), i Arlöf i Skåne (1870)
och vid Halmstad (s. å.) samt vid Vadstena (1873)
och vid Ljung i Östergötland (s. å.). Efter högst
fyra års tillvaro gingo dessa fabriker under, så när
som på Arlöf, hvilken lyckades hålla sig uppe, tack
vare gynsamt klimat, framstående jordbruk i nejden
(i främsta rummet Alnarps lantbruksinstitut) och det
goda föredömet i hvitbetsodling från det närbelägna
Landskrona. På grund af den vid Landskronafabriken
växande sockertillverkningen fann 1869 års riksdag
skäligt att bestämma en tillverkningsskatt å den
inhemska sockerproduktionen att utgå med »en femtedel
af gällande tullsats å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
