Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Becquer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drama; musik af de Joncières), som efterföljdes af
komedien L’enfant prodigue (1868) och det socialistiska
femaktsdramat Michel Pauper (1868), hvilket
trängdes i skuggan af krigsutbrottet och derför
kunde gå och gälla för ett misskändt mästerverk,
tills det på nytt uppfördes 1886, å Odéon-teatern,
men med ringa framgång. Ett annat försök, L’enlèvement
(1871), mottogs fientligt af publiken, som icke kunde
förlika sig med det obevekligt realistiska drama,
hvars banbrytare B. var. Modfälld, egnade han sig
åter odeladt åt börsaffärer, tills han framträdde
med de i modererad stil hållna lustspelen Navette
(1878) och Les honnêtes femmes (1880), hvilka rönte
framgång. Han tog då steget fullt ut med den dystra
familjekomedien Les corbeaux (1882), som uppväckte
en storm i den literära verlden. Hans lustspel La
parisienne (1885) hade en mer obestridd framgång. I
naturalism har B. sedermera öfverflyglats af yngre
partigängare. Hans egen vittra fysionomi präglas
af surmulenhet och lust för att afslöja menniskors
fula böjelser i all deras nakenhet, utan en glimt af
humor och medkänsla. Hans samlade skådespel, Théâtre
complet, utgåfvos i 2 bd 1890, och s. å. utkommo
hans samlade journalistiska uppsatser, Querelles
littéraires, kännetecknade af hänsynslös kärfhet.
Becquer [be’kker], Gustavo Adolfo, spansk skald
och novellförfattare, f. 1836 i Sevilla, d. 1870 i
Madrid, härstammade från en på 1500-talet invandrad
tysk familj. Hans sköna och mestadels vemodiga dikter
erinra ofta om Heinrich Heines. Bland B:s noveller
och intagande legender höra La venta de los gatos och
Cartas desde mi celda till de bästa prosaalster på
spanska. Hans arbeten, Obras, utgåfvos bl. a. 1885,
i 3 bd.
*Becquerel. 1. A. C., afled i Paris d. 18
Jan. 1878. — 2. A. E., blef 1863 ledamot af
Institutet och efterträdde 1878 sin fader såsom
lärare vid Museum. Sedan 1886 var han medlem af
svenska Vetenskapsakademien. Han afled i Paris
d. 11 Maj 1891. Om hans metod för studiet af
fosforescensen se Fosforescens. Om Becquerelsstapelse
Galvanisk stapel. — 3. Antoine Henri B., fysiker,
den föregåendes son, född 1852, efterträdde sin
fader såsom lärare vid »Conservatoire des arts et
métiers» och vardt 1889 ledamot af Institutet. B. har
hufvudsakligen egnat sig åt elektriciteten.
Bécs [bets], magyarernas namn på Wien.
*Beda, folkstam på Ceylon. Se Vedderna.
Bedan. Se Abdon.
Beddoe [-då], John, engelsk etnograf, f. 1826
i grefskapet Worcester, blef med. doktor i
Edinburgh 1853 och gjorde tjenst som militärläkare
i Krim-kriget, hvarefter han länge praktiserade i
England såsom lasarettsläkare. Han kallades till
hedersdoktor af Edinburghs universitet 1891. B. har
skrifvit mycket i medicin, statistik och etnologi
samt på den sistnämnda vetenskapen tillämpat tal-
och mått-metoden. Bland hans utgifna arbeten märkas
Stature and bulk of man in the british isles
(1869–70) och framförallt The races of Britain (1885).
Bede [bid], Cuthbert, psevdonym för engelske
skriftställaren Edward Bradley (se denne. Suppl.).
Bedeguar. Se Galläpplen.
*Bedford. 1. Grefskap. Areal 1,194 qvkm. 160,729
innev. (1891). — 2. Hufvudstad i detta
grefskap. 28,023 innev. (1891). — 3. New
Bedford. 40,733 innev. (1890). Den i huvudarbetet
uppgifna siffran 91,320 för 1870 års befolkning är
tryckfel för 21,320.
*Bedinge. Se Lilla Bedinge. Suppl.
Bedja, afrikanska folkstammar. Se Bedsja. Suppl.
Bedlington [bä’dlingtön], stad i eng. grefskapet
Northumberland, vid floden Blyth. 17,000
innev. (1891). Stenkolsgrufvor, jernverk.
Bedola l. Bedullo, italiensk målare. Se Mazzuoli 2.
Bedr (B. Honein), ort i Arabien. Se Muhammed, sp. 430.
Bedretto, Val (»björkdalen»), Ticinos öfversta
dal i Schweiz, inramas af vilda snöfjäll och hotas
hvarje år af laviner. Stora ödeläggelser egde rum
särskildt 1863, då byarna Albinasca, Villa, Ronco
m. fl. förstördes. Vid Airolo förenar sig Ticinos
S:t Gotthardskällflod med dalbäcken, och der börjar
Leventinadalen. B. har blott omkr. 250 innev, och
bildar en kommun i distr. Leventina.
Bedriacum (Betriacum), nu Calvatone, fordom köping
i transpadanska Gallien, vid nedre Oglio, emellan
Cremona och Mantua, bekant genom Vitellius’ seger
öfver kejsar Otho år 69.
*Bedsja (Bedja, Bedscha) är det allmänna
vetenskapliga namnet på några med hvarandra mycket
nära beslägtade, i nordöstra Afrika mellan Nilen och
Röda hafvet samt 14° och 26° n. br. bosatta stammar
af hamitisk ras (jfr Hamiter). De förnämsta äro:
ababde, n. om vändkretsen samt kring karavanleden
Korosko–Abu-Hammed, hvilka till stor del utbytt
sitt eget språk (se Bedsjaspråket) mot arabiskan;
bisjari med flere under-stammar (sjintera,
hamda m. fl.) i mellersta delen, kallad Etbai,
nedemot floderna Atbara, Gasch och Barka, samt
beni-amr med hadendoa, hallenga, hadare m. fl. i
söder, omkring de nyssnämnda floderna. (Af resande
uppgifna namn bisjarib, sjinterab, hadareb etc. äro
ackusativformer). Folkmängden kan väl uppskattas
till 1 à 1 1/2 mill., men såväl resandes som egyptiska
myndigheters siffror äro högst osäkra. Sä vackla
uppgifterna om den talrikaste stammen, bisjari,
mellan 150,000 och 600,000. Bedsja-folken äro
till största delen nomader, men idka äfven rätt
mycket åkerbruk, mest durra-odling, i de sydligare
provinserna, Gedaref, Taka och Senhit. Husdjuren äro
långörade getter, fettsvansiga får och förträffliga
enpuckliga kameler; nötkreatur, hästar och åsnor
äro mer sällsynta; den i nedre Nildalen allmänna
buffeln saknas alldeles. Bostaden består af
svarta gethårsmattor upplagda på stänger; födan
hufvudsakligen af sur getmjölk och durrabröd, och
klädseln af ett skynke kring midjan. Den manliga
befolkningen utmärker sig för en sällsynt harmonisk
och kraftig kroppsbyggnad, hudfärgen är svartbrun,
och åt det krusiga (ej ulliga) håret egnas en
trägen och konstrik vård. Vapnen utgöras af lansar,
långa, krokiga knifvar och sköldar af elefanthud,
stundom äfven långa bössor med flintlås. De sociala
förhållandena äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
