Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Batabano ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
supplement dertill utgör »Souvenirs, correspondance et
bibliographie» (1872). En ny samlad uppl. började
utgifvas 1891. E. F–t.
Baudelocque [bådölå’ck], Jean Louis, fransk
läkare, f. i Heilly, Picardie, 1746, studerade
i Paris under Solayré barnförlossningskonst och
blef 1776 ledamot af Collége de chirurgie. Vid
den 1798 inrättade École de Santé anställdes
B. såsom professor i obstetrik och blef på samma
gång öfverläkare vid barnbördshuset »Maternité»,
der han handhade barnmorskeundervisningen. Död d. 1
Maj 1810. B. var obestridligen sin tids bäste lärare
i barnförlossningskonst, och hans framställning af
den naturliga förlossningen är ännu i dag nära på
oöfverträffad. Hans hufvudarbete är läroboken Principes
des accouchements (1775; 5:te uppl. 1821). Dessutom
skref han en mycket spridd lärobok för
barnmorskor samt många smärre afhandlingar.
R. T–dt.
*Baudin, Alphonse, föddes 1801 (ej 1811).
*Baudissin. 3. W. H. F. K. v. B., afled 1878.
Baudissin, Wolf Wilhelm von, grefve, tysk luthersk
teolog, född i Holstein 1847, studerade i Erlangen,
Berlin, Leipzig och Kiel samt blef docent i teologi
i Leipzig 1874, e. o. professor i Strassburg 1876,
ord. professor i Marburg 1881 och kallades efter den
berömde Dillmanns död (Juli 1894) till ord. professor
i gammaltestamentlig exeges och semitiska språk vid
Berlins teol. fakultet, en utmärkelse, som vid hans
jämförelsevis unga år väckte stort uppseende. Hans
förnämsta arbeten äro: Translationis antiquae
arabicae libri Jobi qui supersunt (1870), Studien
zur semitischen religionsgeschichte (1876–78) och
Die geschichte des alttestamentlichen priestertums
untersucht (1889). H. A.
Bauditz, Sofus Gustav, dansk författare,
född d. 23 Okt. 1850 i Aarhus, undergick 1875
jur. kandidat-examen och var 1881–95 föreståndare för
k. teaterns i Köpenhamn elevskola. Redan 1873 utgaf
B. två berättelser under titeln Ved söen og i skoven,
hvilka utmärkte sig genom goda naturskildringar
och ett ypperligt humör, och dessa efterföljdes
sedermera af flere novellsamlingar (Novelletter,
1887; »Valda noveller» etc., 1892) samt några små
teaterpjeser. Mesta uppseendet väckte dock Historier
fra skovridergaarden (1889; 4:de uppl. 1894) och
Kröniker fra garnisonsbyen (1892; 3:dje uppl. 1893),
hvilka vunnit en ovanligt stor spridning. E. Ebg.
Baudouin de Courtenay [bådouä’ng dö kourtönē],
Jan, polsk språkforskare, hvars slägtnamn tyder
på fransk härstamning, föddes nära Varsjav 1845,
förvärfvade filos. doktorsgrad både i Leipzig och i
Petersburg samt blef professor i slavisk filologi vid
Kazans universitet 1874 och vid Dorpats 1883. Han
invaldes 1887 i Vetenskapsakademien i Krakov. B. är
medarbetare i flere slavisk-filologiska tidskrifter
och har i skrifter på polska, ryska, tsjechiska eller
tyska lemnat värderika bidrag till sin vetenskap,
bland hvilka må nämnas: Utbredningen af latinska
alfabetets bruk i de slaviska språken (1865), Om det
gamla polska språket före 14:de århundradet (1870),
Om de indo-europeiska språkens jämförande grammatik
(1881), Übersicht der slavischen sprachenwelt im
zusammenhange mit den anderen ario-europäischen
sprachen (1884), Om språkets patologi och embryologi
(1885–86) samt Versuch einer theorie phonetischer
alternationen.
*Baudrillart, H. J. L., var 1868–69 hufvudredaktör
för »le Constitutionnel», blef 1869 generalinspektör
för biblioteken och 1881 professor i nationalekonomi
vid »École des ponts et chaussées» samt afled
1892. Hans förnämsta arbeten äro, utom de i artikeln
nämnda, Histoire du luxe privé et public (4 bd,
1878–80) och Les populations agricoles de la
France (3 bd, 1880–88).
*Baudry, Paul Jacques Aimé,
fransk målare, f. 1828 i La Roche sur Yon (Vendée),
d. 1886 i Paris, erhöll den första undervisningen af
en teckningslärare i födelsestaden. Då han visade
utmärkta anlag, utverkade prefekten i Vendée åt
honom en plats vid École des beaux-arts. Han vann
romerska priset 1850 för Zenobia funnen vid stranden
af Araxes. Derpå började hans studier i Rom, dervid
han var en bland, de förste, som lössleto sig från
den romerska skolans akademiska stilsträfvanden,
för att gifva den ideala formskönheten friskt lif
genom beröring med naturen. Derför sökte han det
behag, som ligger i det individuella, tillfälliga,
är i teckningen naturalistisk och lägger icke an på
någon strängt klassisk genombildning af formen. Men
hans älskvärda figurer ega ett starkt koloristiskt
behag såväl i karnationen som i harmonisk stämning
till omgifningen. Af hans arbeten, som bestå dels
af stafflibilder (168 voro utställda i Paris 1886
efter hans död), dels i dekorativa målningar påminnes
här om de förnämsta. Han gjorde först uppseende med
Fortuna och barnet (1853, i Luxembourg), som påminner
i kolorit och karakter om venezianerna. Derpå följde
En vestals bestraffning (1855, i Lilles museum),
Johannes döparen som barn (1857, i Luxembourg),
Leda, Den botfärdiga Magdalena, Venus’ toalett
(1858, i Bordeaux’ museum), Charlotte Corday, då hon
mördat Marat, hvari han försökt sig i en alldeles,
ny riktning, en realistisk tafla, med starkt verkande
motsats mellan den i sitt innersta djupt skakade
qvinnan och dödens obeveklighet hos liket af den
motbjudande mannen (1861, i Nantes’ museum), Amfitrite
och Cybele, Venus på vågen, kallad »La perle et la
Vague» (1863), m. fl. Härtill komma de målningar,
som han utförde för stora salongen i Operans foyer i
Paris, ett arbete, hvarmed han var sysselsatt i tolf
år (1862–74) och hvartill han gjorde de noggrannaste
och mest omfattande studier i Rom efter Rafaels och
Michelangelos monumentala fresker. Han framställde
i plafonden Melodi och Harmoni i midten, Tragedi och
Komedi på sidorna; vidare å två stora hvälfningar vid
salens bägge ändar: Parnassen och Skalderna; dernäst
å två långsträckta sidohvalf Paris’ dom, Marsyas,
Saul och David, S. Cecilia, Orfevs och Eurydice m. m.,
slutligen å panneauer Muserna och öfver dörrarna
medaljonger med barngrupper, personifierande musiken
hos olika folk. Det hela innefattar en yta af 450,6
qvm. målning på fastlimmad väf. — B. är äfven berömd
för sina porträtt, såsom af Beulé, Guizot, Garnier;
mästerligast äro några småporträtt, såsom af hans
broder Ambroise B., af Edmond About och Henri
Schneider. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
