Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 19. Supplement. A - Böttiger / 515-516 (1896) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bakteriologi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjukdomsalstrande i sina lifsvilkor på det närmaste
öfverensstämma med de icke sjukdomsalstrande
bakterierna.

Alldenstund bakteriologien i nu
angifna bemärkelse fäster afseende hufvudsakligen
vid vissa bakteriers sjukdomsalstrande egenskaper,
kommer densamma att utgöra en del af patologien,
d. v. s. läran om sjukdomarna, och särskildt af den
del af patologien, som handlar om sjukdomsorsakerna,
etiologien. Till följd deraf att bakterierna, under
det de åstadkomma sjukdomar, vålla förändringar i
kroppens sammansättning och byggnad, spela de en
vigtig rol vid studiet af den patologiska anatomien,
och till följd af de symtom de af dem alstrade
sjukdomarna åstadkomma, är deras studium vigtigt
både för den inre och yttre medicinen. Särskild
betydelse har bakteriologien för hygienen. Emedan
en af hygienens vigtigaste uppgifter är att förekomma
infektionssjukdomar, är nämligen för henne framförallt
studiet af de sjukdomsalstrande bakterierna en
nödvändighet.

Bakteriologien sysselsätter sig, såsom
nämnts, med de minsta väsenden, tillhörande
mögelsvamparna, jästsvamparna, bakterierna
och urdjuren.

Mögelsvamparna (Mucorineae, se
fig. 1–3) kunna delas i Basidiomycetes och
Ascomycetes. De förres sporer afsnöras fritt i änden
på s. k. fruktbärare, hvilka växa fram från myceliet,
som utgöres af ett nätverk af långsträckta celler. Hos
Ascomycetes åter utgå från mycelet förgreningar, som
i änden uppbära en blåsformigt ansvälld modercell,
inne i hvilken sporen utvecklas.

Fig. 4.

Af jästsvamparna (Blactomycetes)
äro de vigtigaste
Saccharomyceterna, till hvilka vår vanliga jästsvamp
hör. De bestå af kul- eller äggformiga celler af
omkr. 0,01 mm. längd. De föröka sig i allmänhet
genom knoppbildning, d. v. s. i cellernas ändar
utskjuta knoppar, som växa, tills de afsnöras såsom
sjelfständiga celler (se fig. 4).

Bakterierna l. klyfsvamparna (Schizomycetes, af
Grek. schizein, klyfva, och mykes, svamp, emedan
förökningen i regeln försiggår genom cellernas
klyfhing) äro de minsta af kända lefvande organismer;
de runda bakterierna hafva i medeltal en diameter
af 0,001 mm., de långsträcktas bredd uppgår ungefär
till samma summa, medan deras längd kan uppgå till 0,1
mm. eller derutöfver. Enligt den Cohnska indelningen
kunna de skiljas i 4 grupper. 1) Kulbakterierna,
kockerna (af Grek. kokkos, kärna) l. mikrokockerna
(af Grek. mikros, liten) kunna uppträda ensamma
(monokocker, af monos, ensam) eller 2 och 2
(diplokocker, af Grek. diplus, dubbel), 4 och 4

Fig. 5.         Fig. 6.

(merismopoedia; se fig. 5), 8 och 8 (sarcina;
se fig. 6) eller i kedjor (streptokocker, af Grek.
streptos, kedja) eller i
hopar (stafylokocker, af
Grek. stafyle, drufva). Ibland äro hos diplokockerna
de från hvarandra riktade ändarna lansettformigt
tillspetsade, t. ex. i pneumokocker; ibland visar
kulformen en öfvergång till oval eller
långsträckt form, då man talar om kockobakterier, 2)
Stafbakterierna l. bacillerna (af Lat. bacillum,

Fig. 7.

liten staf; fig. 7) visa betydande variationer
i längd. 3) Skrufbakterierna l.
spirillerna (af Lat. spira,
rulle) hafva flere
böjningar. Några bland dem
ega endast en böjning och kallas
vibrioner (af
Lat. vibrare, svänga). 4) De pleomorfa bakteriearterna
(Beggiatoa, Cladothrix, Grenothrix), hvilka under
sin utveckling visa samtliga de ofvan nämnda formerna
(se fig. 8 och 9).

De urdjur (Protozoa), med hvilka bakteriologien
oftast har att göra, synas höra till koccidierna
eller närstående grupper.

Bakteriernas undersökning sker medelst mikroskopisk
iakttagelse (bakterioskopi, af Grek. skopein,
skåda), odling af dem och deras öfverförande på
djur. Genom mikroskopet studeras de vid 300–1,500
gångers förstoring; för att låta

Fig. 8.

dem tydligare framträda använder man metoden att
färga dem. Detta sker oftast medelst anilinfärger,
och man har dervid funnit, att bakterierna olika lätt
upptaga och olika lätt aflemna olika färger i olika
(sura, alkaliska etc.) lösningar. Då man studerar
dem i mikroskopet, är man ofta tvungen att använda
oljeimmersionslinser och Abbés kondensor.

Bakterieodlingen består deri att man låter dem växa
i för deras utveckling tjenliga ämnen och derunder
studerar dem. Odlingen sker antingen i vätskor
eller å fasta ämnen. De förra innehålla ämnen, som
äro tjenliga till bakteriernas föda, ägghviteämnen,
lim, socker, salter etc.; de senare bestå af redan
färdigbildade fasta ämnen, såsom potates, morötter
m. m., i skifvor eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>