Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Arksignatur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
12–15 km. från kusten. För sitt vackra läge i Avocadalen
besökes staden mycket af turister.
Ark-signatur, boktr. Se Ark 2. Suppl.
Arktiska expeditioner. Se Polarexpeditioner.
Arktiska motströmmen, en fortsättning af
Labradorströmmen (se d. o.).
Arktiska rasen. Se Hyperboréer 2.
Arktisk flora, bot., kallas polarlandens
växtverld inom såväl Nya som Gamla verlden n. om
den gräns naturförhållandena sätta för skogens
uppträdande. Denna floras egendomliga prägel är
under senare årtionden närmare studerad vid de
många arktiska expeditioner, som utgått ej minst
ifrån Sverige.
Den del af vår jord, der denna flora lefver, är
Island, nordligaste Skandinavien och Ryssland,
nordliga Sibirien och Amerika med Grönland samt de
ögrupper, såsom Spetsbergen m. fl., hvilka ligga
inom nu angifna område. Större delen af denna
oerhördt stora areal utgöres af en fjällhed,
som fullständigt saknar all trädväxt och der
växtverlden ej ens förslår att fullständigt
täcka marken. Växtindividen stå enstaka, mer eller
mindre långt ifrån hvarandra, och mellan dem ser
man den steniga, sandiga eller leriga undergrunden,
hvilken i regel ger landskapet sin färg. Detta beror
väsentligen på att värme saknas, men också för stora
områden på den torra och kalla polar-vinden, som
under vissa delar af året åstadkommer utomordentlig
torrhet. Dessa bägge faktorer verka olika kraftigt
och orsaka, att fjällheden får olika beskaffenhet
på skilda ställen. Der naturförhållandena, t. ex. på
Nord-Europas tundror, äro allra ogynsammast, uppstår
en lafhed af skorplafvar (Lecanora tartarea). Annars
är det oftast busklafvar, såsom renlafven (Cladonia
rangiferina) och andra arter af detta slägte jämte
slägtena Platysma, Cetraria, Alectoria o. a., som
bilda det sparsamma växttäcket öfver nästan omätliga
sträckor i det nordligaste Europa och Amerika. Mellan
lafvarna krypa enstaka dvärgbuskar af kråkbär,
dvärgbjörk, en samt några ljungväxter. Enstaka
finner man individer af ett par kärlkryptogamer
(Lycopodium) och monokotyledoner (Carex, Juncus,
Aira, Nardus o. a.). Der förhållandena äro något
gynsammare, komma de nyss nämnda växterna att
dominera på lafvarnas bekostnad, och till dem sluta
sig då särskildt Salices och buskartade ljungväxter
(Andromeda tetragona, Arctostaphylos alpina, Azalea
procumbens, Rhododendron lapponicum, Vaccinum,
Ledum, Kalmia) samt fjällsippan (Dryas). Äfven örter,
såsom bland gräsen arter af slägtena Poa, Festuca,
Trisetum, Hierochloa och bland dikotyledonerna af
slägtena Silene, Viscaria, Draba, Braya, Campanula,
Papaver, Ranunculus, Saxifraga, Potentilla,
Pedicularis m. fl., finnas enstaka inströdda i
fjällheden. Sträckvis dominera dock mossor, på torrare
ställen företrädesvis Polytrichum, på fuktigare
hvitmossor (Sphagnum). Sådan, artfattig och enformig,
ter sig i allmänhet de arktiska landens växtverld,
men på mindre områden: i floddalarna, i bottnen på
fjordarna, på solöppna, väl och jämnt bevattnade
områden med god, lucker jord, utvecklar den sig till
en oväntad frodighet och artrikedom. Det är
hufvudsakligen blomstermattor, mera sällan gräsmattor,
som på sådana ställen bildas med en mängd arter
af särskildt de senast uppräknade, men äfven många
andra slägten. Så har man t. ex. på Novaja Zemlja
iakttagit fläckar, der, på en yta af endast några
få qvadratmeter, omkr. 50 olika arter blomsterväxter
funnits.
Växternas utseende och öfriga beskaffenhet äro till
väsentlig grad beroende på de yttre förhållanden,
under hvilka de lefva. Derför är ock den arktiska
floran i hög grad underkastad en tillpassning för de
extrema klimatförhållandena i polartrakterna. Sålunda
äro med ytterst få undantag (Koenigia, Gentiana)
alla växter fleråriga. Under den utomordentligt korta
sommaren (1 1/2–3 månader) skulle ettåriga svårligen
hinna fä mogna frön. Värmen måste begagnas, medan
den finnes. Derför äro ock nästan alla vårväxter,
d. v. s. stå från hösten med redan i knopp anlagda
blommor, hvilka på några få dagar, »liksom med
ett trollslag», växa ut, blomma, blifva befruktade
och mogna sina frön. Sjelfbefruktning har ock vida
större utbredning än i tempererade trakter, hvilket
tydligtvis står i samband med insekternas sparsamma
förekomst i höga norden. Äfven förökning på könlös väg
spelar för en stor mängd arter en vigtig rol. De ofvan
jord lefvande delarna af växterna krypa antingen utmed
marken eller äro starkt tufvade. Vinden tvingar nog
ofta till detta växtsätt, men äfven andra orsaker
medverka, och dermed vinnas skydd mot för stark
vattenförlust (transpiration) jämte det att växten
kommer att vegetera i det mest uppvärmda luftlagret
nära marken. De enskilda grenarna blifva vidare
ofta mångåriga, ty i de ogynsamma förhållanden,
under hvilka de lefva, drager det lång tid, innan så
mycken näring blifvit samlad, att blomning kan ega
rum. Bladen äro ock ofta öfvervintrande, städse gröna,
hvilket gör, att näringsberedningen kan begynna genast
med våren. De blifva också antingen läderartade eller
tjocka och saftiga eller tätt höljda af ett filtludd,
hvarigenom särskildt de på fjällheden växande skyddas
mot den starka uttorkning, som der tidvis inträder. —
Det är uteslutande, eller så godt som uteslutande,
de vegetativa organen, som den af klimatet orsakade
reduceringen till dvärgväxt träffar. Blommor och
frukter blifva deremot fullt lika rikt utbildade
till antal, storlek, färg m. m. som under sydligare
luftstreck.
Under tidigare delen af den geologiska period (den
qvartära), i hvilken vi lefva, hade den arktiska
floran i samband med den då rådande istiden en vida
större utbredning än nu. Som fossila fynd visa,
lefde den då tidvis ej blott öfver hela Skandinavien,
utan äfven i mellersta Ryssland, Tyskland, England
m. fl. land. G. A.
Arktonnesos, det grekiska namnet på den i Marmarasjön
(se d. o.) utskjutande Artaki-halfön.
Arlanibaeus. Se Abelin.
Arlberg, ett 1,802 (1,797) m. högt alppass på
gränsen mellan Tyrolen och Vorarlberg, tillika,
vattenskillnad mellan Rhen och Donau samt gräns
mellan de kristalliniska skiffrarna i Rätiska alperna
i s. och Allgäugruppen af de norra kalkalperna i
n. Till 1786 gick öfver A. endast en ridväg, illa
beryktad för sina många alpbäckar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
