Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
präglade Maria-Theresia-thalern med årtalet 1780,
på hela östkusten och i Abessinien den indiska
rupien och i tyska Öst-A. den af Tyska Östafrikanska
sällskapet slagna rupien. Jämte de af européerna
slagna mynten har inhemskt jernmynt af olika form stor
utbredning. I hela vestra Sudan användas kaurisnäckor
som värdemätare, i södra Sudan och Abessinien salt
i stänger, i många trakter bomullstyg, glasperlor,
jern- och mässingstråd. Dertill komma eldhandvapen,
ammunition o. s. v. Guld (guldstoft), ehuru det
förekommer flerestädes, användes ej som värdemätare,
utan säljes som annan handelsvara. Öfverallt söka
höfdingarna upptaga tull, i slafvar eller varor.
Upptäcktshistoria. Forntidens kännedom om
A. grundade sig väsentligen på berättelser om
eröfringståg och sjöfärder. Redan mycket tidigt
företogo egyptiska konungar krigståg uppför Nilen,
och enligt Herodotos’ uppgift skall Neko hafva
uppdragit åt feniciska skeppare att kringsegla A.,
hvilket de ock gjorde. Kartagern Hanno seglade
omkr. 470 f. Kr. längs vestkusten ned till Sierra
Leone. Ehuru Pomponius Mela 50 f. Kr. hade förfäktat
A:s triangelform såsom sannolik, ansåg Klaudios
Ptolemaios, att kontinenten vid eqvatorn böjde
sig såväl åt v. som åt ö., der det sammanhängde med
Asien, hvarjämte han omtalar Månbergen långt i s., der
Nilens källor äro att söka, och Nilsjöarna. Romerska
härförare drogo på karavanvägar genom Sahara,
och Nero sände en expedition, som framträngde till
Bahr el-Ghasel. Medeltidens kännedom om A. vidgades
genom araber, italienare och portugiser. Från 10:de
årh. lärde araberna känna Abessinien, östkusten till
Sofala och Madagaskar, vestkusten till Senegal och
det inre till öfre Niger och Tsadsjön. Intressanta
och tämligen kritiskt siktade underrättelser finner
man hos deras geografiska skriftställare: Masudi,
Ibn-Haukal, Obeid-el-Bekri, Edrisi, Ibn-Chaldun,
Ibn el-Vardi, Abu-l-fida och Leo Africanus. Den
sistnämnde hade gjort en resa från Marokko till
Timbuktu och Bornu, liksom före honom Ibn-Batuta
(1352), som kom till riket Melle vid öfre Niger
och till Sansibarkusten. Genom Venezias och
Genuas diplomatiska och merkantila förbindelser
med barbareskstaterna och Abessinien erhöllo
berömda kartografer i 13:de och 14:de årh., såsom
Mario Sanuto och Fra Mauro, värdefullt material,
men förledda af araberna förlade de i hjertat af
kontinenten en stor sjö, från hvilken Nilen flöt åt
n. och Niger åt v. Marco Polo lemnade en framställning
af Öst-A. efter arabiska berättelser och betecknade
Madagaskar för första gången som ö. Genuesiska
sjöfarare upptäckte Kanarieöarna och portugisiska
Azorerna, men båda ögrupperna voro kända redan
af kartagerna. Förtjensten att hafva fastställt
A:s verkliga kustform tillkommer portugiserna,
hvilka eggade af infanten Henrik Sjöfararen trängde
allt längre söderut längs vestkusten närmast med
uppgift att söka den kristne prestkonungen Johannes,
hvars rike man trodde sig kunna nå från vestkusten
medelst Niger, som ju på kartorna stod i samband
med Nilen. 1434 kringseglades Kap Bojador, 1456
nådde Ca da Mosto Gambia, och 1472 kom man till
Guineaviken. 1484 nådde Diogo Cão Kongos mynning,
1486 B. Diaz A:s södra kust, och slutligen (1498) seglade
Vasco da Gama rundt A. till Indien. Sedan Saldanha 1503
kommit till Kap Guardafui, nådde man 1520 Massaua
vid Röda hafvet och dermed presten Johannes’ rike
(Abessinien) och 1541 Sues. Andra upptäckter af än
väldigare art tilldrogo sig dock snart de sjöfarande
folkens uppmärksamhet; för Amerika fick A. träda
i skuggan. Under de tre följande århundradena
vidgades derför kännedomen om A. obetydligt. Men
äfven till A. vände sig europeisk företagsamhet
och europeiskt kapital för att genom anläggning af
kolonier tillgodogöra sig dess alster. Så slogo sig
fransmännen på 1620-talet ned i Senegal, och särskildt
sökte engelsmän, holländare och portugiser lägga under
sig Guineas kust och handeln derstädes. Enstaka färder
till det inre företogos äfven detta och följande
årh., hufvudsakligen i naturvetenskapligt intresse,
bl. a. af Shaw (Marokko), P. Kolbe (Kaplandet),
Adanson (Senegambien), Forskål (Egypten), Snelgrave
(Vest-A.), Bruce (Abessinien), Sparrman och Thunberg
(Kap).
Med stiftandet af »The african association» i London
1788, hvars hufvudmål var att främja upptäckter i
det inre A., randades dagen för de systematiskt
genomförda och med stora hjelpmedel understödda
undersökningarna af det inre landet. Nigerproblemet
sökte man först lösa. Man kände Nigers lopp vid
Timbuktu, men hvarken dess ursprung eller dess
riktning. Ännu på d’Anvilles karta 1761 flöt floden
österut och slutade i en sjö djupt inne i A. Från
tre sidor ville man nå Timbuktu, som utöfvade stor
dragningskraft. Ledyard skulle färdas uppför Nilen
mot s. och derifrån mot v., men dog i Kairo, Lucas
sändes till Tripolis, men återvände snart, Houghton
tog Gambia till utgångspunkt och nådde Kaarta, men
dog der. Mungo Parks resa (1795–97), som gick genom
okända trakter vid Niger, upplyste, att Niger hade
ett östligt lopp och att det fans berg mellan Niger
och vestkustens floder. På sin andra resa (1805–06)
tillsatte han lifvet efter att hafva följt flodens
lopp från Bamaku till Bussa, utan att derför frågan
om hvar Niger utmynnade kommit sin lösning närmare.
Nicholls försök att från Kalabar och Röntgens
att från Marokko nå Niger misslyckades. Clapperton
och Lander skulle lösa gåtan. Oudney, Clapperton
och Denham, af hvilka den förste dog på resan,
företogo 1822–24 sin epokgörande resa till Sudan
från Tripolis; man nådde Tsadsjön och Niger, och på
sin andra resa 1825–27 nådde Clapperton Niger från
Beninviken. Hans tjenare Lander fullbordade, följd
af sin bror, 1830 sin herres arbete, i det äfven han
söderifrån nådde Niger vid Bussa och följde dess lopp
till mynningen. På samma resa upptäckte Lander Nigers
stora biflod Binuë som man antog vara ett aflopp för
Tsadsjön och en lämplig vattenväg till det inre. Men
expeditioner utsända af köpmän i Liverpool (1832) och
af den engelska regeringen (i början på 1840-talet)
medförde inga större resultat. Med ifver kastade sig
fransmännen öfver Timbuktuuppgiften, som det lyckades
dem att lösa. Mollien upptäckte 1818 Senegals och
Gambias källor. Det geografiska sällskapet i Paris
utfäste 1826 ett pris för den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
