Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Troil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven för andra ynglingar af börd. År 1732 disputerade
han De magnetismo morum naturali med den framgång, att
han, fastän ej magister, 1734 kallades till docent i
grekisk och romersk literatur. Han beslöt dock snart
att beträda den presterliga banan, kallades 1736
till huspredikant hos riksrådet grefve Th. Bielke,
prestvigdes straxt derefter och blef e. o. predikant
vid Lifdrabantkåren. År 1740 utnämndes han till
hofpredikant och antogs 1741 till deras majestäters
biktfader. S. å. blef han kyrkoherde i Riddarholmen
och Bromma, 1742 öfverhofpredikant och preses
i hofkonsistorium samt d. 11 Jan. 1745 (ej 1744)
kyrkoherde i Klara och S:t Olofs församlingar. Han
officierade såsom talare och predikant vid alla
högtidliga tillfällen inom konungahuset samt fick
äfven »bryta isen i en ny gren af den andliga
vältaligheten», då han 1748 blef predikant vid de
k. ordnarna. Länge påtänkt som biskop Kalsenius’
efterträdare i Vesterås, fick han nästan enhällig
kallelse till detta stift och utnämndes till
biskop 1751. Han blef 1752 teol. doktor. På grund
af konsistoriernas enhälliga kallelse utnämndes han
d. 8 Nov. 1758 (ej 1757) till ärkebiskop. Hans bekanta
Herdabref (i hvilket han bl. a. ålade presterna »att
gifva sina åhörare ett rätt öfvertygande begrepp
om det sälla regeringssättet och bedja Gud för
dess bibehållande», och för hvilket han i sittande
Kanslikollegium fick mottaga kanslipresidentens
tacksägelse och loford; tr. 1758) samt åtskilliga
tal och predikningar vid vissa tillfällen äro de
enda skrifter, som han utgaf i tryck. – I egenskap
af valdt ombud och, sedan han blifvit biskop,
såsom sjelfskrifven ledamot af presteståndet, hvars
talman han var 1760–62, deltog T. i riksdagarna
alltifrån 1746 och spelade i synnerhet vid 1755–56
års riksmöte en mycket framstående rol. Han var en
af hattarnas pelare och konungamaktens motståndare,
bl. a. en af dem; som främst godkände förslaget
om namnstämpelns införande och motiverade den mot
konungen riktade s. k. riksakten; han frambar jämte
ärkebiskop Benzelius den skarpa föreställningen till
drottningen från presteståndets sida. T. visade sig
äfven i allmänhet föga blid mot dem, som då drabbades
af kommissionsdomarna. Att äfven T. var bunden af
sin tids fördomar framgår af hans förhållande till
Sveriges sista trolldomsprocess. Vid en visitation
i Åls socken i Dalarna syntes honom några qvinnor
misstänkta för trolldom. Tolf blefvo ej långt efteråt
inkallade inför domstol och, då de ej bekände,
underkastade tortyr. De frikändes vid förnyad
undersökning. Rekonventionsmål anhängiggjordes sedan
af dem vid Svea hofrätt. T. ansåg, att målet skulle
dragas inför konsistorium, och 1760 befallde han,
att en undersökning skulle vidtagas för att utröna om
presterskapet i Ål i detta mål gjort sin pligt. Vid
riksdagen fordrade han 1761 att rekonventionstalan
skulle uppskjutas och alla handlingar föreläggas
justitiedeputationen. Den allmänna uppmärksamheten
hade emellertid blifvit fäst vid detta mål, främst
genom grefvinnan C. C. De la Gardies energi, och på
riddarhuset inlemnades ett memorial med begäran att
målet måtte genast af hofrätten afgöras och handlingarna inlemnas
till riksdagen, hvilket memorial lades till grund
för ståndets beslut. Memorialets ordalag syntes
T. gudlösa, och han afgaf ett skarpt diktamen
till sitt stånds protokoll. Presteståndet slöt sig
dock till ridderskapets och adelns beslut i denna
sak. Sedan 1760 var T. led. af Vet. akad. Efter
någon tids sjuklighet afled han i Upsala d. 18
Jan. 1764. Han blef genom sina söner stamfader för den
adliga och den (finska) friherrliga ätten von Troil.
3. Troilius, Karl Oskar, ämbetsman, född d. 26
Jan. 1813 på bergmästarebostället Knutsberg i
Nora socken, Örebro län, sonson af T. 1. och son af
titulärbergsrådet Samuel T. (f. 1757, d. 1841 såsom
bergmästare i Nora och Lindes bergmästaredöme),
blef student i Upsala 1827, aflade hofrättsexamen
1831 och bergsexamen 1834 samt var elev i Falu
bergsskola 1834–35. Efter slutade studier utnämnd
till andre markscheider på Bergskollegiets stat
1836, egnade han sig åt mätning, kartläggning
och geologiska undersökningar samt arbetsplaners
upprättande vid grufvor i bergslagsorterna till
år 1841, då han förordnades till bergmästare i
ofvannämnda bergmästaredöme efter sin fader, som
innehaft samma tjenst sedan år 1791, samt erhöll 1856
fullmakt såsom ordinarie bergmästare i dåv. 6:te
distriktet, innefattande hufvudsakligen samma
område som det förra. Hyllande de friare åsigter
rörande näringslifvet, som i allmänhet begynt
göra sig gällande, verkade T. såsom bergmästare
i sin mån ihärdigt för deras tillämpning uti de
nya författningar, som under 1840- och 1850-talen
utfärdades rörande bergverken och företrädesvis
jernhandteringen, hvars befrielse från de föråldrade
privilegiebanden var det hufvudsakliga syftemålet
för hans sträfvanden. I sådan riktning äro hans
ämbetsutlåtanden uti hithörande frågor affattade,
äfvensom andra åtgärder, ledande till samma mål,
vidtagna merendels i förening med liktänkande
bergsbruksidkare inom hans verkningskrets. Ibland
sådana kan omnämnas den »utredning af
svenska jernhandteringens ekonomiska förhållanden med
hufvudsakligt afseende på dera h vilande skatter»,
som T. efter anmodan af fullmäktige i Jernkontoret
år 1854 författade, och som af fullmäktige insändes
till Civildepartementet.
Bergsbrukets känbara behof af förbättrade
samfärdsmedel såväl inom sjelfva bergslagen som
i afseende på dess förbindelser med andra orter
föranledde T. att åt hithörande förhållanden
inom bergmästaredistriktet egna allvarlig
uppmärksamhet. Sålunda blefvo väsentligen på hans
initiativ landsvägarna inom Nora bergslag på
1840-talet omlagda samt sedermera ett bolag bildadt
för anläggning af Nora–Ervalla jernväg, hvilken, den
första för allmän trafik öppnade normalspåriga bana
i Sverige, fullbordades år 1856. Derefter blef T. på
förslag af dåv. chefen för statens jernvägsbyggnader,
öfverste Ericson, kallad till ledamot i den komité,
hvilken 1857–59 hade i uppdrag att verkställa
tekniska och statistiskt ekonomiska undersökningar i
afseende på de jernvägsanläggningar, hvilka borde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
