Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1549-1550 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temasight ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bostaden. Det innebär derför den uppgift, på
hvilken byggnadskonsten under äldre tider
företrädesvis öfvade sina krafter samt utbildade sina
stilistiska egendomligheter, och häri ligger
också dess konsthistoriska betydelse. – Om de
indiska tempelbyggnaderna se Byggnadskonsten,
sp. 1390. – Det egyptiska templet framträder under
flere olika former, som dock alla kunna hänföras

1.

till samma hufvudtyp. Den väsentligaste delen är »det
allraheligaste», tempelcellan, sanctuarium, adyton,
naos (N; se fig. 1, planritning af Horustemplet i
Edfu), ett litet, fyrkantigt, lågt och skumt rum,
gudens boning, till hvilken endast presterna och
faraonerna egde tillträde. Der uppställdes på de
stora festdagarna gudens bild eller symbol under
ett måladt trätabernakel (aedicula) eller i den
heliga båten, i hvilken han färdas genom
lufthafvet. Till cellan kunde å ömse sidor,
men ofta äfven å baksidan, sluta sig andra
rum till förvaring af offren och de vid
offerceremonierna använda redskapen. Framför
denna del af byggnaden uppfördes en eller tvänne
försalar, F, i rikare anläggning och af mer eller
mindre väldiga proportioner, med ett af kolonner
buret tak. Dessa tre- eller flerskeppiga salar,
hypostyler (Grek. hypostylon, täckt pelaregång),
som tjenade till samlingsrum för presterna och de
invigde, utgöra, med sina majestätiska kolonner
(se t. ex. Lotuskapitäl), den egyptiska
arkitekturens praktstycken. Naos och hypostylen
(cellan och försalen) bilda tillsammans den egentliga
helgedomen. Men framför denna utbreder sig ofta en
för den stora

2.

mängden tillgänglig öppen gård, förgården, peristylen,
G, omgifven af höga murar och, innanför dessa,
öppna kolonnader. Å förgårdens mot
Nilfloden vända sida öppnar sig den höga och
smala ingångsporten mellan de två fasadtornen,
pylonerna, P. (Fig. 2 visar Edfu-templets fasad;
se för öfrigt Pylon.) En tegelmur inhägnade hela
tempelområdet, och en sfinxallé ledde stundom fram
till hufvudingången, framför hvilken obelisker, O,
och bildstoder reste sig. – De enklaste egyptiska
templen utgöra rektangulära byggnader, med cellan
omgifven af en öppen pelaregång eller kolonnad, som
höjer sig öfver en hög, murad sockel, till hvilken en
trappa leder upp på den ena kortsidan. Typiska prof
på den rikare egyptiska tempelbyggnaden erbjuda det
stora templet vid Karnak (se d. o.) samt helgedomarna
vid Luksor, Medinet-Habu, Dendera och Edfu. De
olika tempeldelarna tilltaga i höjd från cellan
till pylonerna, och hvarje afdelning tyckes liksom
vara inskjuten ett stycke in i den närmast framför
liggande (anordningen har ock, ganska träffande,
blifvit liknad vid »dosa i dosa»). Prydnaden i det
inre, såväl som i det yttre, utgöres af målningar
eller målade reliefer, som öfverdraga väggarnas
och kolonnernas släta ytor. Karakteristisk för de
egyptiska templen är, jämte frånvaron af synligt
yttertak, den krönande kranslist af en rundstaf
under en hög kälning med platt, som upptill afslutar
väggarna. Samma hufvudanordning som den nu skildrade
visa äfven de stora, helt och hållet eller delvis i
berget uthuggna grott- eller klipptemplen (se d. o.) i
Öfre Egypten och i Nubien. – Om Horus-templet i Edfu
se vidare K. Piehls uppsats i »Nordisk tidskrift»,
1891. – Hos de forntida vest-asiatiska kulturfolken
intager tempelbyggnaden i det hela en mindre betydande
ställning än palatset och konungaborgen. Templet
utgöres i sjelfva verket ofta af ett tabernakel,
en mer eller mindre ansenlig, tältlik hydda, af en
baldakin (aedicula), t. o. m. af en nisch, på ett
eller annat sätt uppställd eller anordnad inom det
helgade området. Hos kaldéer och assyrer hade denna
helgedom, liksom hos aztekerna i Mejico (se
Teokalli), sin plats på toppen af en konstgjord höjd,
en i flere afsatser stigande trapp-pyramid eller
tornbyggnad (Babels torn), sannolikt ett minne
från den tid, då gudstjensten firades på verkliga
bergshöjder. På reliefer förekomma dock äfven
afbildningar af tempel med en af kolonner buren
förhall med eller utan stigande gafveltak. – Det
gamla salomoniska templet i Jerusalem, judafolkets
nationalhelgedom, torde hafva varit anordnadt
efter egyptisk grundplan med en cella (det allra
heligaste), en hypostyl l. kolonnsal (det heliga)
och en förgård, medan deremot detaljerna synas hafva
visat vest-asiatiska former (se »Zeitschrift für
bildende kunst»; Marshäftet 1891).

I Grekland nådde
det antika templet (Grek. neos, naos) sin härligaste
fulländning, sin ädlaste och mest harmoniska
skönhet. I sin enklaste form utgöres det här af en
aflångt fyrkantig byggnad (naos, cella) med framom
den ena gafveln (stundom äfven framom den bakre)
förlängda sidoväggar, anter (se d. o.). Härigenom
uppstår framför cellan en öppen förhall (pronaos),
hvars tak bäres af de båda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>