Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teleosauridæ ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Burlador de Sevilla, ó el convidado de piedra. Vida
högre stå det högtragiska stycket Escarmientos para
el cuerdo samt Marta la piadosa, Prudencia en la
mujer, El vergonzoso en palacio och det ypperliga
lustspelet Don Gil de las calzas verdes. T. utgaf sina
Comedias i 5 bd 1627–36 och sina andliga skådespel
(autos sacramentales) under eget namn i Deleitar
aprovechando (1635; 2:dra uppl. 1775). Valda
dramer af T. hafva utgifvits bl. a. i 12 bd 1839–42
(»Teatro escogido»).
Tellicherri (Talatscheri), hamnstad i
presidentskapet Madras, distriktet Malabar, Indien,
något n. om Mahé. 26,410 innev. (1S81). Staden var
förr omgifven af en stark vall och har ännu ett
citadell. Ostindiska kompaniet upprättade redan
1683 ett faktori derstädes för handel med peppar
och kardemumma.
Tellier. Se Le Tellier.
Tellinacea, zool., en grupp bland Lamellibranchiata
(se Musslor), som har två långa, fullständigt skilda
andningsrör (sifoner) samt tentakler, utgående
från den fransade mantelkanten. Foten är tresidig,
sammantryckt. Skalet är långsträckt och längre framom
än bakom det med högst två tänder försedda låset. Typ
för gruppen är slägtet Tellina L. Hit hör äfven
slägtet Donax (se d. o.) O. T. S.
Tell-sagan handlar om den i synnerhet genom
Schillers skådespel och Rossinis opera förhärligade
schweiziske sagohjelten Wilhelm Tell. Då denne
icke ville blotta sitt hufvud för en på en stång
uppsatt hatt (hatten var en sinnebild för familjen
Habsburgs vapen, hvilken familj då herskade i denna
del af Schweiz), tvangs han af den habsburgske fogden
Hermann Gessler på Küssnacht (se d. o.) i kantonen
Schwyz att i Altorf försöka skjuta ett äpple från
sin sons hufvud. Endast om han kunde detta, skulle
han undgå straff. Skottet lyckades. Tell blef likväl
fängslad, sedan han förklarat, att den andra pilen,
som han bar i sitt bälte, varit ämnad för Gessler,
om T:s son träffats af faderns skott. Då T. derefter i
fogdens sällskap skulle föras öfver
Vierwaldstättersjön till Küssnacht, utbröt en storm, under hvilken
T. måste lösas ur bojorna för att med sin skicklighet
rädda båten från undergång. Han förde den äfven till
stranden vid Axenberg, men hoppade der hastigt upp
på en klippafsats (den ännu s. k. Tellsplatte) och
undkom samt lade sig sedermera i försåt för Gessler,
som han nedsköt i en hålväg. – Dessa händelser
inträffade samtidigt med schweizarnas första resning
mot det habsburgska huset, i hvilken T. skall hafva
deltagit, ehuru han icke var med vid församlingen på
Rütli (1307). Från T:s senare lif omtalas, att han
deltagit i slaget vid Morgarten (1315), och att han
omkommit 1354, då han sökte rädda ett drunknande barn.
Senare tiders historieforskning har ådagalagt,
att hela denna berättelse är en saga utan historisk
motsvarighet. Hvarken T. eller Gessler har existerat,
och om sjelfva händelsen hafva de äldsta schweiziska
och österrikiska krönikörerna ingen kunskap. Den
omtalas först af författarna Melchior Russ (1482)
och Peterman Etterlin (1507). De framställa saken på
olika sätt; och det är den senares framställning,
som gjort sig gällande. Berättelsens trovärdighet
började dragas i tvifvel i förra delen af 1700-talet
och är numera fullständigt vederlagd. Man har
deremot funnit, att Tell-sagan är en schweizisk
lokalisering af en flerestädes återkommande sägen,
hvilken sannolikt uppstått i Norden, inom hvars
äldre literatur den uppträder i flere variationer. Så
omtalas i »Vilkinasagan» (kap. 27) hur bågskytten
Egil tvangs af konung Nidung att skjuta ett äpple
från sin sons hufvud, men dervid tog undan en pil,
som han sedan förklarade sig hafva ämnat konungen,
om gossen träffats. Saxo Grammaticus berättar
alldeles samma historia om en hirdman hos Harald
Blåtand vid namn Toke, som sedan sköt konungen, och
hvilken han oriktigt identifierar med den berömde
vikingen Palnatoke (se denne). I »Flatöboken» finnes
en likartad berättelse om konung Harald Hårdråde och
en bondeson Hemming från Hålogaland. Slutligen träffas
sagan, något ändrad, i Olof Tryggvessons saga (kap
235). Hur allmän hon varit i Norden framgår äfven
deraf att inan i vårt årh. upptecknat en folkvisa
i Norge, som behandlar samma ämne. Från Norden har
sagan vandrat till Holstein. der hon utan historisk
grund berättats om en adelsman, Henning Wulf, hvilken
var en af ledarna för det uppror, som gjordes emot
Kristian I år 1472. Äfven i England träffa vi henne i
en ballad, som skildrar en tilldragelse från Vilhelm
Eröfrarens tid. Tell-sagan härstammar från den
gamla nordiska sagan. Detta framgår af de märkliga
öfverensstämmelser, som finnas mellan henne och,
särskildt, Saxos berättelse. T. o. m. namnet Tell
(»enfaldig») kan hafra uppstått under inverkan
af namnet Toke. – Antagligen ligger dock ej Saxos
berättelse till grund för den schweiziska sagan,
enär Saxos arbete trycktes först 1514, således
flere år sedan Tell-sagan framträdt i Schweiz, utan
måhända har man snarare att föreställa sig saken så,
att någon nordgermansk stam invandrat till Schweiz
i äldre tider och dervid medfört berättelsen –
antingen man vill tänka på sägnen om Haslidalens
bebyggande af svenskar eller att någon del af
från Rhaetien fördrifna östgoter invandrat i de
s. k. urkantonerna. Jfr bl. a. Hisely: »Recherches
critiques sur l’histoire de Guillaume T.» (1843),
F. Schiern: »Et nordisk sagns vandringer» (1840),
och V. Rydberg: »Undersökningar i germanisk mythologi»
(1886–90). J. Fr. N.
Tellström, Karl Ludvig, lappmissionär, född i
Södermanland 1811, egnade sig till en tid åt
målarehandtverket och blef gesäll i detta yrke i
Stockholm. Väckt i religiöst hänseende genom åhörandet
af metodistpredikanten Scott, greps han af ett djupt
intresse för missionssaken och ville gå till Lappland
såsom missionär. Med okuflig energi egnade han sig åt
för denna uppgift nödiga studier och antogs på Scotts
förord af Svenska missionssällskapet till kateket
1836. Efter fullbordad förberedelse (bl. a. hos
prosten Palmgren och pastorsadjunkten Sundelin i
Lycksele) anställdes han såsom lärare vid en af
de skolor för lappbarn, hvilka missionssällskapet
inrättat. Sedermera verkade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
