Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Succus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Succus, Lat., med., saft, som erhålles genom
utpressning af saftiga växtdelar, företrädesvis
bär. Åtskilliga bärsafter voro förr upptagna i
farmakopén, såsom succus Berberidis, Cerasorum,
Oxycocci, Ribis nigri et rubri och Rubi idaei. Dessa
safter ur berberisbär, körsbär, tranbär, vinbär och
hallon försattes sedan med socker till syruper. De
råa bärsafterna äro icke längre officinella. En
»sammansatt pepparrotssaft», succus armoraciae
compositus, var en blandning af utpressad
pepparrotssaft 1 d., vinättika 2 d. och renadt
bränvin 6 d., hvilken saft användes vid skörbjugg och
vattsot. Succus citri, saften ur friska citroner, är
ett sedan äldre tider berömdt medel mot skörbjugg och
reumatism. O. T. S.
Succussorisk. Se Jordskalf, sp. 1347.
Suchet [sysje], Louis Gabriel, hertig af Albufera,
berömd fransk krigare, föddes i Lyon d. 2 Mars
1770. Han var ursprungligen bestämd att liksom
sin fader blifva sidenfabrikant, men då han 1792
inträdde i nationalgardet i Lyon, ådagalade han
snart egenskaper, som bundo honom vid den militära
banan. I det italienska fälttåget 1796 tog han en
framstående del och utnämndes 1798 för sina tjenster
i Schweiz till brigadgeneral. S. å. bidrog han äfven
som Brunes stabschef väsentligt till att återupprätta
disciplinen inom armén i Italien. Efter att någon tid
hafva tjenat under Joubert blef han 1800 Massénas
generalstabschef och visade sig i denna egenskap
såsom en af sin periods djerfvaste och skickligaste
taktiker. Hans kraftiga motstånd mot österrikarna
räddade Frankrike från en invasion, under det att
härens center och högra flygel voro inneslutna
i Genua, och underlättade i hög grad Napoleons
öfvergång öfver Alperna. I krigstilldragelserna
1800–01 spelade han som befälhafvare öfver centern en
framstående rol, och i de österrikiska och preussiska
kampanjerna 1805–06 ökade han än mer sitt rykte,
särskildt i slagen vid Austerlitz, Saalfeld, Jena,
Pultusk och Ostrolenka. År 1809 utnämndes han till
generalissimus öfver hären i Aragonien och till
guvernör öfver denna provins, hvilken han genom
sin lysande tapperhet och sin visa styrelse under
loppet af två år bragte till fullkomlig lydnad. Han
uppref Blakes här vid Maria d. 14 Juni 1809, slog
O’Donnell vid Lerida d. 22 April 1810 samt fullbordade
eröfringen af Valencia 1812, för hvilken bragd han
belönades med titeln hertig af Albufera. Redan 1811
hade han utnämnts till marskalk af Frankrike och
upphöjdes till pär, då han efter Napoleons fall 1814
anslöt sig till bourbonerna. Sistnämnda värdighet
fråntogs honom emellertid 1815, sedan han under de
hundra dagarna ställt sig på kejsarens sida, men blef
honom återgifven 1819. S. efterlemnade Mémoires sur
les campagnes en Espagne (2 bd., 1829–34). Död d. 3
Jan. 1826.
Suchona, flod i Ryssland, i guvernementet Vologda,
den vestra af de båda hufvudkällfloder, som bilda
Dvina. S. rinner upp ur sjön Kubenskoje, flyter till
staden Velikij-Ustjug i nordöstlig riktning, upptager
der bifloden Jug
och fortsätter åt n., till dess den förenar sig
med Dvinas andra källflod Vytsjegda. Floden har
en längd af 577 km. och är segelbar under hela sitt
lopp. Genom hertig Alexanders af Würtemberg kanal
står den i förbindelse såväl med Volgas vattensystem
som med Östersjön.
Suchtelen, Johan Peter van, grefve, rysk general
och diplomat, född d. 2 Aug. 1751 i Graves i
Brabant, erhöll en vårdad uppfostran och ingick
derpå i nederländska ingeniörkåren samt förestod
tillika några år professuren i matematik vid
universitetet i Leiden. 1783, då han redan nått
graden af öfverstelöjtnant, blef han af Katarina
II kallad till Ryssland och fick der anställning
vid geni- och artillerikåren. Åren 1789 och 1790
befann S. sig vid armén i Finland och blef der sårad
af en svensk kula. 1791–93 tillhörde han den armé,
som kamperade längs Dvinafloden, 1793 kommenderades
han till Polen och fick uppdrag att iståndsätta
fästningarna derstädes. Han uppgjorde äfven planen
till och ledde utförandet af Katarinakanalen i
guvernementet Vologda, hvilken förenar en af Dvinas
bifloder med Volgas vattensystem och på det sättet
Hvita hafvet med det Kaspiska. S. deltog i fälttåget
1805 och sändes 1807 i en utomordentlig beskickning
till Preussen, första början till hans diplomatiska
bana. Åren 1808 och 1809 var han anställd som
generalqvartermästare vid den ryska armén i Finland,
och under Sveaborgs belägring hade han befälet
öfver ryska härens artilleri samt förmedlade, såsom
själen i underhandlingarna med Sveaborgs kommendant,
fästningens kapitulation. Då han med skäl ansågs
ega den förnämsta andelen i Sveaborgs uppgifvande,
var det med mycket blandade känslor både hög och låg
mottogo honom, då han såsom rysk ambassadör ankom till
Sverige 1810. Emellertid förstod han att genom hela
sitt efterföljande uppförande i så hög grad utplåna
minnet af den skada han tillfogat Sverige, att ingen
utländsk diplomat under detta århundrade tillvunnit
sig en så allmän aktning och kärlek som han. Den 24
Sept. 1811 lemnade S. Stockholm, men återkom d. 20
Mars 1812. S. å. vistades han i Örebro under större
delen af riksdagen och medföljde sedermera kronprinsen
Karl Johan, hos hvilken han personligen stod mycket
högt, först till mötet med kejsar Alexander i Åbo,
sedan under tyska fälttåget 1813 och på tåget mot
Danmark 1814. Derefter stannade han i Stockholm till
sin lefnads slut. Ehuru S. städse gjorde hvad på honom
ankom för att främja ett godt förstånd mellan sin och
Sveriges regering och förebygga obehagliga slitningar,
hvarvid han möttes af Karl Johans önskan att allt
fastare tillknyta bandet mellan Sverige och Ryssland,
kunde dylika slitningar dock ej helt och hållet
undvikas. Så i fråga om uppgörelsen af Norges andel
i Danmarks statsskuld samt i den grannlaga frågan
om försäljningen af svenska krigsfartyg till den
unga republiken Columbia, den s. k. »skeppshandeln»,
men båda tvistefrågorna bilades i godo genom någon
eftergifvenhet. S. var en mångsidigt bildad man,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
