Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strutbräken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tystnad (1810). Han skref äfven diverse variationer,
en Missa pro defunctis, en pianoqvartett
(manuskript), m. m. A. L.
Struve, Friedrich Adolf August, tysk läkare, född 1781
i Neustadt bei Stolpen i Sachsen, var först läkare i
sin fädernestad, men öfvertog sedermera ett apotek i
Dresden. Han är bekant som den egentlige uppfinnaren
af de artificiella mineralvattnen och som förbättrare
af metoderna för deras framställning. S. skref Über
nachbildung der naturlichen heilquellen (1824–26). Död
i Berlin 1840.
Struve. 1. Friedrich Georg Wilhelm von S., tysk
astronom, född i Altona d. 15 April 1793, blef 1813
observatör vid det nya observatoriet i Dorpat och
1817 dess direktor. Hän egnade sig der hufvudsakligen
åt iakttagelser af de förut endast af Herschel
observerade dubbelstjernorna, hvarjämte han äfven
ungefär samtidigt med Bessel utförde en af de båda
första bestämningarna af en fixstjernas parallax
samt gjorde undersökningar rörande Vintergatans
byggnad. Resultaten af dessa forskningar framlade
han i skrifterna Observationes Dorpatenses (8 bd,
1817–39), Catalogus novus stellarum duplicium (1827),
Stellarum duplicium mensurae micrometricae (1837) och
Stellarum fixarum, imprimis compositarum positiones
mediae (1852). Äfven inom den praktiska astronomien
och geodesien var S:s verksamhet betydelsefull. Han
ledde nämligen 1816–19 de förberedande arbetena för
en kartläggning af Livland och verkställde sedan
jämte de Tenner under medverkan af Chr. Hansteen
och N. H. Selander uppmätningen af en meridianbåge
från Fuglenäs på Norges nordkust till Ismail vid
Donau. Öfver detta sistnämnda kolossala arbete utgaf
S. en vetenskaplig berättelse, Arc du méridien
entré le Danube et la Mer Glaciale (1857). År
1839 utnämndes han till direktor för det under
hans öfverinseende byggda observatoriet i Pulkova
(öfver hvilket han lemnat en beskrifning 1845)
och qvarstod på denna post till 1862, då han tog
afsked. Död i Petersburg d. 23 Nov. 1864. – 2. Otto
Wilhelm von S., rysk astronom, den förres son,
född i Dorpat d. 7 Maj 1819, var från 1837 faderns
medhjelpare och blef 1862 dennes efterträdare
som direktor för observatoriet i Pulkova. S. har
upptäckt 500 nya dubbelstjernsystem, gifvit en
noggrannare bestämning af precessionskonstanten samt
fastställt parallaxen för flere fixstjernor och
beloppet af vårt solsystems framåtgående rörelse
i verldsrymden. Såsom rådgifvande astronom i
kejserliga generalstaben och marinen har han äfven
inlagt förtjenster om geografisk-geodetiska arbeten
i Ryssland. S. har bl. a. utgifvit Observations de
Poulkowa (13 bd. sedan 1869). År 1890 blef han på
begäran entledigad från sin direktorsplats.
Struve, Gustav von, tysk republikan och frenolog,
född i München d. 11 Okt. 1805, var först diplomat,
men egnade sig sedermera åt statsvetenskapliga och
frenologiska studier äfvensom åt journalistiken. Som
ultraradikal deltog han i den politiska agitationen
och ställde sig 1848 jämte Hecker i spetsen för
ett uppror i Baden i afsigt att upprätta en tysk
republik. Nödgad att fly till Strassburg, gjorde han
s. å. med andra politiska flyktingar ett infall på
badensiskt område. Den lilla friskaran led emellertid
ett nederlag vid Staufen (d. 25 Sept.), och S. sjelf
fängslades, men undkom under upproret i Maj 1849. Han
begaf sig då först till Schweiz, sedan till Förenta
staterna, der han vistades 1851–63. Död i Wien d. 21
Aug. 1870. S. skref bl. a. Geschichte der phrenologie
(1843), Grundzüge der staatswissenschaften
(4 bd, 1847–48) och Weltgeschichte (6 bd, 7:de
uppl. 1864–66).
Struvit, guanit, miner., ett vattenhaltigt
ammonium-magnesiumfosfat, som förekommer i
guanolager samt i afloppskanaler i Hamburg, Dresden,
Köpenhamn. Struviten erbjuder ett vackert exempel på
hemimorfism. Ant. Sj.
Strychneae, bot. Se Loganiaceae.
Strychnin, kem. farmak. Se Stryknin.
Strychnos L., bot., farmak., ett slägte
af lägre träd eller buskar inom de tropiska
jordbältena, med motsatta, ovalt-elliptiska blad,
försedda med 3–5 grofva, från bladbasen utgående
hufvudnerver. Blomsamlingarna sitta i toppen af
grenarna. Blommorna äro regelbundna, hafva fodret
kortare än den vanligen gråa, hvita eller gulaktiga,
5-flikiga, trattlika kronan, i hvars mynning sitta
5 korta ståndare. Frukten är ett klotrundt bär,
med ett fastare yttre, innehållande oregelbundet
ställda frön med stor hornartad fröhvita. Slägtet
bildar typen för en egen familj, Strychneae DC.,
äfven kallad Loganiacea Lindl. (se d. o.). De många
strychnos-arterna äro alla mer eller mindre giftiga
genom närvaron af de stelkramp orsakande alkaloiderna
stryknin, brucin och igasurin. Mest bekant är S. nux
vomica L., hvars frön äro kända under namnet
räfkakor. S. Tieute Leschen å Java lemnar ur sin
rotbark det häftigt dödande pilgiftet »Upas Radja»
(Upas Tieute). Af strychnos-arter i Syd-Amerika
beredes det fruktansvärda curare-giftet, S. Potatorum
L. har frön (Eng. clearing-nuts, »klarnötter»),
hvilka icke äro giftiga, utan som användas till
utfällande af orenligheter ur vatten, så att det blir
drickbart. S. colubrina L. lemnar den såsom motgift
mot ormbett kända veden »lignum colubrinum» o. s. v.
O. T. S.
Strychnos-syra. Se Igasur-syra.
Stryka, sjöv., nedfira l. nedhala (användes mest om
flagg, sed. o.). – Stryka stänger och rår betyder
merendels att, sedan bramrår och bramstänger blifvit
nedtagna i däck, nedfira märsrårna i märsårna och
underrårna till relingen samt märsstängerna, så
att de komma långs masterna samt med sina toppar
och bramsalningar straxt ofvan masttopparna. Detta
sker för att minska vindfånget, då ett fartyg i storm
ligger till ankars och man fruktar att råka i drift. –
Stryka (med åror). Se Ro. R. N.
Strykhåf. Se Håf.
Stryklinie, befästningsk., den linie å en
fästningsfront, som utmärker riktningen af
den flankerande elden. Vid bastions-systemet är
stryklinien den linie, som från flankens inre ände
drages till motstående bastionsspets. I tenalj-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
