Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och andra förmåner. Från denna tid begynner Peters
sträfvan att fastare organisera såväl sina eröfringar
i Östersjölanden som rikets inre regering. Riga,
Dünamünde, Reval, Pernau, Viborg och Keksholm
eröfrades (1710). De olika ståndens privilegier,
den inhemska förvaltningen och rättskipningen, den
lutherska kyrkans ställning i Livland och Estland
garanterades af tsaren. Åtskilliga inrättningar,
hemtade från dessa landskap, sökte Peter tillämpa i
den ryska provinsadministrationen, som grundades på
en indelning i guvernement (gubernii). Petersburg
tillväxte hastigt genom tvungna inflyttningar och
nya byggnader, till hvilka dagsverkare uppbådades
i stort antal från det inre R. Emedan tsaren hälst
vistades der, blef staden efter hand regeringens
säte. I stället för det afskaffade bojarrådet
inrättades (d. 22 Febr. 1711) senaten, som under
tsarens frånvaro utöfvade den högsta styrelsemakten,
för såvidt som han icke sjelf ingrep genom särskilda
befallningar. Derjämte förordnades en mängd »fiskaler»
att bevaka statens rätt emot både undersåtarna och
ämbetsmännen, och angifveriet uppmuntrades på ett
systematiskt sätt. För öfrigt utvidgades alltjämt R:s
politiska inflytande i Polen och dess vasallhertigdöme
Kurland. Förbindelser knötos med Turkiets kristna
undersåtar. Men Peters fälttåg i Donauprovinserna
misslyckades, och i freden vid Prut (Juli 1711)
måste han till sultanen återlemna Azov. Men med så
mycket större ifver fortsattes kriget mot Sverige och
den dermed sammanhängande inblandningen i Europas
angelägenheter. Ryssarna uppträdde i Tyskland och
utträngde jämte sina bundsförvandter svenskarna ur
Pommern och andra besittningar. Helsingfors och Åbo
intogos (1713), äfvensom Åland efter sjösegern vid
Hangö udde (1714), och s. å. fullbordades Finlands
eröfring. Men den tilltänkta landstigningen i
Skåne misslyckades (1716) till följd af tsarens
oenighet med sina bundsförvandter, hos hvilka hans
planer efter Mecklenburgs ockupation började väcka
misstankar. Han begagnade den polska adelns missnöje
med konung August och hans sachsare för att i stället
besätta Polen uteslutande med ryska trupper (1717)
och uppträdde såsom den ortodoxa befolkningens
beskyddare. Under sin resa till Nederländerna och
Frankrike (1716–17) förberedde han nya politiska
kombinationer. Han lyssnade till Görtz’ och Alberonis
planer, som bl. a. afsågo den hannoverska dynastiens
störtande i England. Med Sverige öppnades på Åland
underhandlingar om fred och förbund, hvilka dock
afbrötos genom Karl XII:s död. Samtidigt oroades
Peter af konflikten med sin son Alexej, som för att
undslippa faderns hårdhet flydde ur riket (1717)
och sökte skydd hos kejsar Karl VI, men lät förmå
sig att återvända och, sedan han blifvit ställd
inför rätta och dömd till döden, afled i fängelse,
sannolikt till följd af kroppslig misshandling (Juni
1718). Alexej var strängt kyrkligt sinnad och hyste
motvilja mot Peters regeringssätt. Omkring honom
hade samlat sig ett parti, som visserligen ej vågade
verksamt uppträda, men ingaf Peter fruktan för en framtida
reaktion mot hans verk, hvarför alla, som på något
vis voro inblandade i Alexejs sak, straffades med
största stränghet. Mot slutet af nordiska kriget
vann organisationsarbetet bestämda former i närmare
anslutning till främmande institutioner. Genom
majoratens införande (1714) sökte Peter på samma
gång hindra jordegendomarnas splittring och göra
flertalet af adelns medlemmar för sitt uppehälle
beroende af statens tjenst. Derjämte upptogos i den
nya tjensteadeln (dvorjanstvo) äfven personer af
lägre härkomst, hvilka användes som officerare eller
ämbetsmän. Krigslagen af 1716, som till väsentlig
del grundade sig på de svenska krigsartiklarna,
var afvigt äfven för den allmänna rättskipningens
ombildning. De gamla moskovitiska ämbetsverken
undanröjdes, och i stället förbereddes (1717–19)
införandet af kollegier efter svenskt mönster. Ett
»generalreglemente» för deras arbetssätt utfärdades
(d. 28 Febr. 1720), och det ena kollegiet efter
det andra öppnades. Äfven landsförvaltningen
ordnades genom en särskild stadga (1719) i likhet
med den svenska, och en kommission nedsattes
(1720) för den svenska landslagens öfversättning
och afpassning efter ryska förhållanden. Städernas
administration och borgerskapets ställning reglerades
genom en utförlig förordning (1721). Kyrkans
styrelse bragtes i öfverensstämmelse med de
nya förvaltningsgrundsatserna genom reglementet
(d. 25 Jan. 1721) för »det andliga kollegiet» l. den
heliga synoden. Peters förnämste medhjelpare vid de
kyrkliga reformerna var lillryssen biskop Feofan
Prokopovitj. För den verldsliga administrationen
användes en mängd utländingar, till större delen
tyskar, men äfven svenska krigsfångar, liksom ock
till bergsbrukets upphjelpande, industriella företag
och kanalbyggnader. De yttre framgångarna beseglades
genom freden i Nystad (d. 30 Aug. 1721), hvartill
Sverige tvangs genom ryska flottans härjningar
på kusterna, sedan alla försök att bilda en stor
allians emot R. strandat. R. förvärfvade Livland,
Estland och större delen af Karelen med Viborg och
Keksholm. Vid triumfen i Petersburg helsades tsaren
af senaten såsom »Peter den store, fäderneslandets
fader, kejsare (imperator) af allt Ryssland». Kriget
mot Persien, som derefter företogs, afslöts genom en
fred (1723), hvari R. förvärfvade Derbent och Baku
jämte provinserna Ghilan, Masenderan och Asterabad
vid Svarta hafvet. I den inre politiken fortsattes
den centraliserande riktningen. I manifestet om
tronföljden (d. 5 Febr. 1722) förklarades, med
åberopande af storfurst Ivan Vasiljevitjs exempel,
att den regerande kejsaren egde utnämna hvem han
ville till sin efterträdare och äfven efter behag
beröfva den utnämnde hans rätt. Genom »rangtabellen»
(1722) ordnades den nyskapade byråkratien. Efter
fullbordandet af den första »revisionen» (den
skattskyldiga befolkningens räkning) infördes den
personliga skatten, som stadgades lika för hvarje
»själ» (1722). Enär uppbörden anförtroddes åt
godsegarna, ökades deras makt öfver de lifegne, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
