Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland (Historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att betala de häfdvunna gåfvorna till kanen
af Krim.
V. Den petersburgska tiden (1700–). Nordiska
kriget (se d. o.) påskyndade brytningen med de
traditionella formerna, men äfven den centraliserande
statsutvecklingens fulla utprägling. Kampens
ansträngningar framkallade en genomgripande
omorganisation af rikets stridskrafter, de olika
folkklassernas strängare inpressning i de förändrade
och växande statsbehofvens tjenst, kyrkans ekonomiska
exploatering och sociala underkufvande, de politiska
korporationernas sprängning, sjelfherskaredömets
förstärkning genom en absolutistisk förvaltning
efter europeiska förebilder. Genom eröfringarna
vid Östersjön inträdde en förskjutning af rikets
tyngdpunkt, som fann sitt uttryck i en ny hufvudstad,
lösgjord från besvärande kyrkliga och nationella
minnen. Under en dof motspänstighet i det inre
och upprepade palatsrevolutioner rycktes R., med
främmande krafters biträde, in i Europas politiska
förvecklingar, som gynnade dess maktinflytande och
områdesutvidgning på grannarnas bekostnad. Samtidigt
inträngde europeiska samhällsidéer bland de högre
klasserna, som efter hand emanciperades från det
svåraste personliga tvånget, fastän alla försök
att skaka absolutismen visade sig fåfänga. Vårt
århundrades nationalitetssträfvanden gåfvo en
ny färg åt den häfdvunna eröfringspolitiken,
lemnade uppslag till inhemska partibildningar och
gjorde äfven folkmassornas emancipation till ett
önskningsmål för den framåtsträfvande patriotismen,
som bekämpade alla inre och yttre hinder för det
ryska namnets herravälde. Rubbningarna i samhällets
ekonomiska underlag, jämte de nationella anspråkens
missräkningar, bildningens spridning och utländska
rörelsers inverkan väckte åter en kraftigare reaktion
emot det administrativa trycket, hvars mildring måste
modifiera vilkoren för rikets yttre storhet. – Till
anfallet mot Sverige, som först bragtes å bane af
den danska diplomatien, förmåddes Peter af August II,
som sjelf genom turkiska krigets afslutning blifvit
sviken i sina planer att med militäriska framgångar
stärka sin makt såsom konung i Polen och, eggad
af Patkul, i hopp om Livlands eröfring för egen del
förespeglade tsaren upprättelse för Stolbovafreden och
förvärf af en örlogshamn vid Finska viken, enär Svarta
hafvet förblef stängdt. Nederlaget vid Narva tvang
Peter att samla alla rikets hjelp-medel i sin hand,
och Karl XII:s tåg mot Polen gaf honom rådrum till
nya rustningar och krigsföretag. Sedan patriarken
Adrian dött (Okt. 1700), tillät tsaren intet val
af efterträdare, utan förordnade blott i kraft af
sin egen myndighet till »exark» eller »förvaltare af
patriarkstolen» Stephan Javorskij, en lillryss, liksom
de fleste af Peter utnämnda prelater, emedan han ville
bryta den storryska hierarkiens sjelfständighet. Åt
exarken anförtroddes endast de rent kyrkliga ärendena,
men patriarkatets öfriga förvaltning och jurisdiktion
upphäfdes. Ett särskildt ämbetsverk upprättades
(1701) för att handhafva kyrkornas och klostrens gods,
hvilkas inkomster till största delen användes för
statens behof. Tsaren tillegnade sig skogar,
fiskerier och qvarnar samt införde en mängd nya
monopol och afgifter å olika slags näringar. Våldsamma
rekryteringar företogos år efter år. Icke blott
lifegne togos till krigstjenst och dagsverken,
utan äfven adelns söner instuckos i regementen under
befäl af inkallade utländska officerare eller sändes
till nyinrättade »matematiska» och »navigatoriska»
skolor för vidare utbildning till officerare. Tsarens
befallningar utfärdades för det mesta från det kansli,
som åtföljde hans högqvarter, under det att bojarrådet
i Moskva beröfvades sitt inflytande. Sammankallandet
af ett riksmöte, såsom under den moskovitiska tiden,
kunde icke längre komma i fråga, då regeringen fördes
såsom ett slags militärdiktatur. Emellertid härjades
Livland af Sjeremetjev efter segrarna vid Erastfehr
(1701) och Hummelshof (1702). Nöteborg eröfrades
(1702) och förvandlades åter till en rysk fästning
under det nya namnet Schlüsselburg. Nyenskans intogs,
och på ön Jannisaari grundlades (d. 16 Maj 1703)
S:t Petersburg, som ursprungligen endast afsågs
till Nevamynningens skydd och örlogshamn. Dorpat,
Narva och Ivangorod föllo i ryssarnas händer (1704),
och oaktadt Sjeremetjevs nederlag vid Gemauerthof
(1705) inryckte tsaren i Kurland och Litaven att
understödja August II emot Karl XII och Stanislav
Leszczinsky. Men framgångarna hämmades icke blott af
de svenska vapnen, utan äfven af inre oroligheter,
som utbröto i östra Ryssland. De dryga skatterna
och utskrifningarna, äfvensom de skärpta ingreppen
i de gamla sedvänjorna, hade ökat det länge jäsande
missnöjet, i synnerhet bland sekteristerna, som på
många sätt förföljdes, och kosakerna, som förstärktes
genom massor af flyktingar. Upproret i Astrachan
och vid nedre Volga (1705) undertrycktes snart af
Sjeremetjev, men den vidt utgrenade kosakresningen
vid Don och i angränsande trakter under atamanen
Bulavin och andra anförare (1707–08) sysselsatte
tsarens trupper under flere vexlingar och hotade att
ansluta sig till de utländska förvecklingarna. Under
tiden anryckte Karl XII mot R. Redan 1706 hade Peter i
förväntan på hans anfall låtit starkt befästa Kiev. I
Lillryssland rådde betänkliga förhållanden. Kosakerna
voro missbelåtna med de långvariga fälttågen,
deras höfdingar voro inbördes oense och anklagade
hvarandra hos tsaren, den jordbrukande allmogen hatade
krigareklassen, som utvecklat sig till en herskande
adel liksom förut den polska. Hetmanen Mazepa,
som länge, oaktadt hvarjehanda hemliga stämplingar,
åtnjutit tsarens förtroende, afföll (hösten 1708)
öppet till Karl XII i hopp att vinna en oberoende
maktställning i Ukrajna. Men resningen misslyckades
till följd af det lägre folkets likgiltighet och
kosakernas söndring. Hetmanens hufvudstad, Baturin,
stormades af Mensjikov (Nov. 1708), zaporogernas läger
förstördes (Maj 1709), och segern vid Poltava tryggade
tsarens välde. Den kosakiska sjelfstyrelsen skonades
likväl ännu till en viss grad under en nyvald hetman
(Skoropadskrj), och lillryssarna åtnjöto lindringar
i skattebördorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
