Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Socii. Det latinska ordet socius betyder i allmänhet en »förbunden» eller »kamrat», »deltagare». - Socinianer och Socinianism. Se Socinus och Unitarier - Socinus (Sozzini). 1. Lælius S. - Socinus. 2. Faustus S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ordet erhöll småningom en särskild statsrättslig
betydelse, så att socii utmärkte det romerska
folkets bundsförvandter (se d. o.). Af dessa funnos
olika slag. I äldre tider voro latiner och herniker
med Rom förenade i ett försvarsförbund, hvari dock
Rom småningom blef den starkare parten. Latinerna
sökte längre fram häfda sin sjelfständighet genom
ett krig, 340–338 f. Kr., men detta utföll olyckligt
för dem. Härefter blefvo de fullständigt beroende
af romarestaten. I dylikt beroende kommo någon tid
derefter äfven hernikerna samt småningom öfriga
italiska folk, dock på det sätt att ej folken
såsom sådana (samniter. etrusker m. fl.), utan de
särskilda samhällena till Rom trädde i ett
förbundsförhållande, enligt hvilket de förpligtades att
lemna manskap till den romerska hären och flottan
samt i sjelfva verket blefvo lydstater. Främst bland
de italiska bundsförvandterna stodo latinerna, hvilka
ock pläga nämnas särskildt (socii nomenque latinum,
bundsförvandterna, och främst latinerna); de hade
nämligen den företrädesrättigheten att i vissa
fall kunna blifva romerska medborgare m. m. Sedan
till följd af romarnas öfvermod och förtryck
bundsförvandternas missnöje gifvit sig luft i ett
krig (91–88 f. Kr.), förändrades deras ställning
så, att den romerska medborgarerätten utsträcktes
till alla innebyggare i Italien. Den latinska rätten
tilldelades efter denna tid först åt samhällena i det
transpadanska Gallien, sedan jämväl åt åtskilliga
spanska städer. Ett annat förbundsförhållande
egde rum mellan Rom och främmande konungar eller
folk, vare sig så, a) att i sjelfva verket den
utländske herskaren eller samhället stod i ett
slags vasallförhållande till Rom – såsom fallet
var med Masinissam. fl. –, hvilket vanligen innebar
skyldighet att lemna penningar och krigsfolk, eller
ock b) att förbundet var en vanlig allians.
Med socii förstods ock italiska bundsförvandt-trupper
i den romerska hären till bundsförvandtkrigets tid
(jfr Legio, sp. 991 och 992). En särskild afdelning
var socii navales, d. v. s. matroser, hvilka
mestadels togos från bundsförvandterna i Italien.
R. Tdh.
Socinianer och Socinianism. Se Socinus och
Unitarier.
Socinus (Sozzini). 1. Laelius S., italiensk teolog,
föddes i Siena 1525, studerade först juridik i
Bologna, men egnade sig sedermera åt teologien. Han
anslöt sig tidigt till reformationens idéer och trädde
i nära förbindelse med några af densammas ledande
män, såsom Calvin, Melanchthon och Bullinger. Snart
leddes han emellertid af sin forskningsanda till
en längre gående kritik, än deras, af de gamla
troslärorna. Dock framträdde hans kritik mera i
form af frågor och framkastade tvifvelsmål än af
ett bestämdt förnekande. Sin största betydelse för
utvecklingen af den mera radikala riktningen inom
protestantismen vann S. genom det inflytande, som
han utöfvade på sin brorson (se nedan). Två gånger
besökte han Polen, ett land, der då de mest olika
religiösa riktningar tåldes, och der – i synnerhet
genom italienska emigranter, som sökt en fristad
undan inkvisitionens förföljelser – antitrinitariska
åsigter inom vidsträckta kretsar vunnit insteg. S. dog
i Zürich 1562. Hans skaplynne företedde en egendomlig
förening af from hänförelse och förkärlek för de
klyftigaste teoretiska spekulationer.
2. Faustus S., italiensk teolog, den förres brorson,
föddes i Siena 1539. Liksom sin farbroder egnade
han sig först åt juridiken, men öfvergick snart till
teologiens studium. Liksom fadern, slöt han sig till
reformationens venster, till den meningsgrupp bland
dess anhängare, som vände sig icke blott mot »de
påfviska missbruken», utan af ren mot de ekumeniska
konciliernas läror om treenigheten och Kristi gudom. I
anledning af en förföljelse, som anställdes mot hela
hans familj – med anledning af dess antikatolska
tänkesätt –, lemnade han fäderneslandet och begaf
sig till Lyon 1559. Tre år derefter kom han till
Zürich, för att taga vara på farbroderns efterlemnade
handskrifter, hvilka blefvo af stort inflytande på
utvecklingen af hans eget teologiska system, ehuru
mellan de båda männens skaplynne var en betydande
olikhet, i det Laelius var en mera mystiskt anlagd
natur, Faustus mera förståndsmenniska. S. började
sin författareverksamhet med en Excplicatio primae
partis primi capitis evangelii Johannis (Förklaring
öfver 1:sta delen af 1:sta kapitlet af Johannes’
evangelium, 1562), hvilken kan betraktas såsom ett
unitarismens program. Derefter återvände han till
Italien och tillbragte tolf år (1562–74) vid det
storhertigliga hofvet i Florens. Under denna tid,
som i afseende på hans författareverksamhet var den
minst produktiva, skref han endast afhandlingen De
sacrae scripturae auctoritate (Om den Heliga Skrifts
myndighet). 1574–78 vistades han mest i Basel,
sysselsatt med utbildandet och försvarandet af sitt
teologiska system. Från denna tid härrör en af hans
mest betydande skrifter, De Jesu Christa servatore
(Om Jesus Kristus, frälsaren). I motsats till den
gamla kyrkliga kristologien framställde han Jesus
såsom en menniska, hvilken af Gud blifvit utsedd
till utförandet af den största bland alla uppgifter,
menniskoslägtets andliga frälsning och pånyttfödelse,
och derför upphöjd öfver allt och alla, så att han
jämväl bör tillbedjas.
År 1578 kallad till Siebenbürgen af Blandrata,
hvilkens uppmärksamhet riktats på honom genom
sistnämnda skrift, understödde han kraftigt denne i
kampen mot det parti bland unitarierna derstädes,
som motsatte sig Kristi tillbedjande. Då han
emellertid icke förmådde i godo bilägga denna strid,
begaf han sig till Polen 1579. I början kunde denne
unitarismens kyrkofader icke ens blifva upptagen till
medlem af den unitariska kyrkan derstädes. Denna
kyrka, som ursprungligen hade mycket gemensamt
med anabaptisterna, fordrade nämligen nytt dop af
tillträdande medlemmar, och S. ville icke låta döpa
om sig. Snart lyckades han emellertid att trycka
sin prägel på alla de polska unitariska samfunden
samt blef den egentlige ledaren af såväl Polens
som Siebenbürgens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
