Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siamangen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Storleken af det ofantliga område, som slutes inom
dessa gränser, kan ej med fullständig noggrannhet
uppgifvas; men inom de nyss uppgifna administrativa
gränserna kan den med tämlig visshet skattas till
omkr. 12,500,000 qvkm., hvilket tal kunde höjas med
ännu ett hundratusental, i fall de på administrativ
väg frånskilda landsdelarna toges med i beräkningen.
Den omätliga centralasiatiska slätten, som mellan
Ural och Kaspiska hafvet står i förbindelse med den
östeuropeiska, finner i n. ö. sin fortsättning
i den sibiriska slätten, hvilken tillsammans bildar
en af de största låglandssträckor på jorden. Den
sibiriska lågslätten fyller alltså i v. landets
hela bredd från n. till s., och tydliga spår visa,
att i förgångna geologiska tidsåldrar en hafsarm
i Obivikens förlängning gått fram i riktning af
floderna Ob och Isjim, öfver Aral till Kaspiska
hafvet. Österut fortsätter slätten med aftagande bredd
till bortom Lena. Upp mot flodernas källor höjer sig
landet, och sydöstra delen bildar en fortsättning af
Högasiens platåland, som torde sträcka sig ända bort
emot Berings sund. I sydvestliga Sibirien reser sig
det mer än 3,000 m. höga Altai med sina förgreningar,
såsom det nordligaste af Mellanasiens högberg. Mera
österut höja sig medelhöga berg vid sydgränsen för
de sibiriska flodernas områden, såsom Sajanska
bergen, vid öfre Jenisej, och Jablonnoi krebet,
mellan Amur och Lena. Dessa berg ansågos förr stå i
omedelbar förbindelse med Altai och genom kuståsen
Stanovoi krebet utmed Stilla hafvet fortsättas
ända bort mot Ostkap; men närmare undersökningar
hafva visat, att förbindelsen på flere ställen är
afbruten. På Kamtsjatka reser sig en kedja af delvis
vulkaniska högberg, hvilka här och der närma sig
till Alpernas höjd. Landets sluttning mot norden
gör, att vattendragen mestadels vända sitt lopp mot
Ishafvet. Endast en af S:s fyra jättefloder, Amur,
flyter mot ö., till större delen i gränsen mot Kina,
och mynnar ut i Japanska hafvet midt emot Sachalin,
hvaremot de tre andra med trögt lopp vältra sina vågor
mot norden genom de ändlösa slättmarkerna. Fyra till
fem tusen km. långa, omgifvas dessa floder af ett vidt
förgrenadt nät af bifloder, stora som de största
i Europa, och afleda vattnet från områden med en
vidd af två till tre millioner qvkm. Segelbara under
största delen af sitt lopp, skulle de tillsammans
bilda ett nät af de yppersta samfärdsleder i verlden,
om de ej vore tillfrusna under längsta delen af
året. Egendomligt är, att alla de stora hufvudfloderna
uppstå genom föreningen af två vid pass jämnstora
floder. Vestligast flyter Ob med sin dubbelflod Irtisj
från stepplandet i s. v. till Obiviken, med ansenliga
tillflöden från Ural och Altai. Jenisej kommer från
andra sidan kinesiska gränsen med sin dubbelflod
Angara l. Selenga, som bildar den djupa sjön Baikal,
mongolernas heliga sjö, två gånger så stor som Ladoga
och före upptäckten af Nilens källsjöar räknad som
den största sötvattenssjö i Gamla verlden. På andra
sidan Asiens nordspets flyter Lena med dubbelfloden
Vitiin genom landets kallaste och
mest ogästvänliga trakter, mottagande Aldan och
andra tillflöden från Ochotska hafvets omedelbara
grannskap. Äfven Amur har sin stora dubbelflod
Sungari, som dock flyter på södra sidan inom Kinas
gräns. Utom dessa fyra leta sig flere andra elfvar
genom nordens ödemarker väg till hafvet; bland dem
kunna Olenek, på Tajmyr-halfön, samt Jena, Indigirka
och Kolyma, ö. om Lena, i storlek mäta sig med Rhen
eller Elbe.
Inom ett landområde, som utbreder sig från 78°
n. br. till 43° (vid Altai) och 39° (vid Japanska
hafvet), kan man ej annat vänta sig än de största
olikheter i klimatiskt hänseende. Gemensamt för
hela området är dock ett i hög grad förherskande
fastlandsklimat med ytterligt skarpa motsatser mellan
sommarvärme och vinterköld. Kusternas utsträckning är
i sig sjelf ej ringa, men försvinner dock alldeles
i förhållande till den slutna landmassa, som
dessutom från det nästan ständigt frusna Ishafvet
sällan får mottaga några fuktiga vindar. Somrarna
blifva varmare, vintrarna kallare, nederbörden
mindre, alltefter som man kommer österut; endast
i närheten af Stilla hafvet inträder ett något
gynsammare förhållande. Men i Ochotska hafvet trängas
de genom Berings sund från Ishafvet kommande kalla
strömmarna genom de varma japanska strömmarna in mot
kusten och göra landet ännu kallare, så att trakten
n. ö. om Jakutsk vid mellersta Lena anses inom sig
sluta den ena af jordens båda nordliga köldpoler,
med en vinterkyla, som ej sällan siunker under 50°
C. Utmed Ishafvets kust sträcker sig ett fruset
bälte, den s. k. tundran, tilltagande i bredd mot
öster, der hvarken skog eller säd växer på den under
sommartiden någorlunda upptinade ytan, under det
marken derunder allt jämt är frusen till omkr. 30
m. djup. Mot s. blir emellertid klimatet så mycket
bättre, att det ingalunda motsvarar den gräsliga
föreställning man är van att göra sig derom hos
oss; och vissa trakter i s. v. hafva för sitt milda
luftstreck fått namnet det sibiriska Italien.
Åkerbruket kan i vestra Sibirien ej med framgång
drifvas n. om Upsalas breddgrad (60°), på Kamtsjatska
ej n. om 57°. Men i det jättelika landområde, som
ligger s. om denna gränslinie, och hvars vidd närmar
sig till hela Europas, låta alla våra sädesslag odla
sig med en framgång, som stundom kan mäta sig med
det högsta den svarta jorden i Ryssland uppnått. Dess
bälte sträcker sig i s. v. ett godt stycke bortom
Ural; och äfven annanstädes finnas slättbygder, som
äro större än Skandinavien och fruktbarare än Skåne
samt endast vänta på bättre samfärdsmedel för att
på verldsmarknaden öppna täflan med de amerikanska
hvetefälten. För närvarande framalstras säd knappt
mer än till husbehof, och odlade bygder finnas endast
här och der nära de stora floderna. Södra delen af
landet upptages ännu mestadels af oöfverskådliga,
dystra barrskogar, der cembratallen och lärkträdet
blanda sig med våra nordiska trädslag och som från
Bottniska viken genom norra Ryssland med få afbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
