Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Siamangen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den högsta formen af andligt lif. Denna dristiga
uppfattning tillkämpade han sig dock först senare
och stod ursprungligen nära den kyrkliga ortodoxien,
men bortstöttes efter hand af dennas dogmatism
och fanatism. – Han häfdar ursprungligheten
och berättigandet af den enskildes individuella
religiositet; enhvar stark och lefvande tro är
berättigad som en kraftig yttring af lifvets inre
makt. I sin märkliga bok Meddelelser af et skrift
fra aaret 2135 (1862) kritiserar han skarpt den
kyrkliga kristendomen och sätter i dess ställe
»den fria gudshängifvenhetens sinnelag». I den
politiska diskussionen deltog S. sedan 1832 med stor
ifver. Först var han emot en konstitution och höll
på ett konungadöme, som hade en folklig karakter
och tillät ett fullkomligt oförbehållsamt offentligt
dryftande af alla statssaker. Efter 1848 anslöt han
sig likväl öppet till den nya författningen, häfdade
1853 kraftigt ämbetsmännens politiska sjelfständighet
och uppträdde 1865–66 som försvarare af allmän
rösträtt. Hans princip var, att man framförallt
skulle undvika ett klassherravälde. Men långt större
betydelse än något politiskt spörsmål hade i hans ögon
det sociala spörsmålet. I sin ofvannämnda framtidsbok
ansluter han sig till socialismens grundtanke samt
skildrar ett utopiskt tillstånd, i hvilket stat,
kyrka, skolor, pengar, egendom m. m. ej längre
existera, men fullständigt lika vilkor gälla för
alla. Slutligen må nämnas den vackra, poetiska
skriften Gabrielis’ breve (1:sta saml. 1826; 4:de
uppl. 1861; 2:dra saml. 1850; 3:dje uppl. 1852), en
skrift Om poesi og kunst (2 bd, 1834–53) och den efter
hans död utkomna Moralfilosofi (1878). 1868 frånträdde
S. sin lärostol vid universitetet. Han var ännu
själskraftig samt bevarade sin lefvande och hiertliga
sympati ända till sin död d. 16 Dec. 1872. Sedan 1856
var han konferensråd. H. Höffding.
Sibilant (af Lat. sibilare, hväsa), språkv.,
hväsljud. Se Frikativa ljud.
Sibiriakov, Alexander, rysk mecenat, är född i
början af 1840-talet i Sibirien, der hans fader var
grufegare. Efter att hafva studerat i Zürich sökte
han i sin fäderneort grunda kemisk-tekniska fabriker,
hvilket dock ej lemnade önskade resultat. 1875,
då han hörde talas om Nordenskiölds färd till
Jenisej, ställde han genast 25,000 rubel till
denne upptäcktsresandes disposition. I kostnaderna
för Vega-expeditionen deltog S. med en tredjedel,
hvarjämte han ensam utrustade ångaren Lena, som
under början åtföljde Vega och är det enda fartyg,
som från verldshafvet inträngt i Lena-floden. Då
man var oviss om Vega-expeditionens öde, lät S.,
för att forska efter de saknade, bygga ett särskildt
fartyg, »A. E. Nordenskiöld», hvilket dock förliste
på Japans kust. S. har också sjelf försökt sig som
polarfarare. 1880 sökte han med ett eget fartyg,
»Oscar Dickson», framtränga till Jenisej, men tog
miste om dess mynning och inlöpte i den vester
derom belägna Gydaviken, der fartyget instängdes
af is, hvarefter han med samojedskjuts begaf sig
till Obdorsk, dit han anlände d. 29 Dec. efter
70 dygns ytterst besvärlig resa. Der sände han en
hjelpexpedition till
det infrusna fartyget, som dock påföljande
vår förliste vid islossningen. S. har äfven
sedermera ifrigt understödt företag, som afsett att
befordra Sibiriens kommunikationsanstalter; sålunda
bekostade han 1883 en af ingeniör R. Runeberg utförd
undersökning af Angarafloden och undersökte sjelf 1834
möjligheten af att genom en väg öfver Ural förbinda
Petsjoras och Obs flodsystem. Till hans ära har den
ö, som är belägen utanför Jenisejs mynning i Norra
Ishafvet, blifvit kallad Sibiriakov-ön.
Sibirien (Siberien, E. Sibir) är namnet på en ödslig
landsträcka, som i öster och vester utbreder sig
öfver hela det nordliga Asien och omfattar den
till vidden ojämförligt största delen af Rysslands
besittningar inom denna verldsdel. Detta område,
hvilket sluter inom sig nära en tredjedel af Asiens
fasta land, begränsas i norr af Norra Ishafvet, hvars
kustutveckling upptager en sträcka af omkr. 12,000
km. I vester bildar Ishafvet det ansenliga Kariska
hafvet, mellan Novaja Zemljas dubbelö och den
samojediska halfön, på andra sidan om den senare
den långsmala Obiviken och straxt öster derom den
bukt, hvari Jenisej mynnar. Än längre mot öster,
mellan Jenisej och Lena, skjuter den betydliga
Tajmyr-halfön ut i Ishafvet, der Kap Tjeljuskin är
den udde, med hvilken Gamla verldens fastland mest
närmar sig nordpolen (77° 36’,8 n. br). Utanför
Lenas utlopp ligga Nya Sibiriens öar, fyllda med
lemningar af utdöda fornverldsdjur, och längre
bort emot Berings sund det nästan okända Wrangels
land. Ytterst i n. ö. skjuter S. fram mot Amerika
i en väldig halfö, som östligast utlöper i Ostkap
(vid 169° 43’ 49’ v. lgd fr. Greenw.), der Asiens och
Amerikas fasta land på hvar sin sida om Berings sund
närma sig hvarandra på 75 km. Söder om sundet vidtaga
de stora öst-asiatiska kusthafven, som skiljas från
Stilla hafvet genom de der ideligen återkommande
halföarna och öbågarna – först Kamtsjatka- eller
Beringshafvet innanför de amerikanska Aleuterna,
sedan Ochotska hafvet mellan östra S:s halfö och
dess sydliga sidoarm Kamtsjatka med dess till Japan
hörande fortsättning, de Kuriliska öarna, och sist
det Japanska hafvets nordliga del mellan den stora
ön Sachalin och Amurlandet. Den södra gränsen går
utmed floder och berg eller genom öcknar mot Kinas
nordliga lydland och håller sig dervid tämligen nära
till Högasiens norra bergkant omkr. 50° n. br. I
sydvest kan den naturliga gränsen anses bildad
af de låga landhöjder, hvilka sammanbinda Altai-
med Ural-bergen och skilja Obiflodens vatten från
steppsjöarna Arals och Balkasjs. Vestra gränsen mot
Europa utgöres af Urals långsmala, låga bergsträcka
anda upp emot Vaigatj-sundet. De politiska gränserna
i v. och s. v. träffa dock ej alldeles samman med de
naturliga, enär ryska styrelsen skilt från Sibirien
en del af landet vid öfre Irtisj (områdena Akmolinsk
och Semipalatinsk), som räknas till kirgislandet, och
Urals sydöstra sluttningar, som bilda stora sträckor
af guvernementen Perm och Orenburg samt en liten del
af Ufa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
