Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sâib ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af Ludvig Filip utnämndes han till ambassadör
först i Rom, sedan i Wien och slutligen i
London samt till pär. Död 1854. Han utgaf
bl. a. Histoire de la Fronde (3 bd 1827, 2:dra
uppl. 1860).
Sainte-Beuve [sängt-bö’v], Charles
Augustin, fransk skald och kritiker, född d. 23
Dec. 1804 i Boulogne-sur-Mer, studerade först medicin,
men öfvergaf snart detta studium för att egna sig
åt literära sysselsättningar. Påverkad af Hugo,
uppträdde han tidigt såsom en ifrig förfäktare
af romantikens idéer, och först under sina senare
år frigjorde han sig från den romantiska skolans
inflytelser. Som skald vann han ett framstående
namn genom den psevdonymt utgifna romanen Vie,
poésies et pensées de Joseph Delorme (1829, ny
uppl. 1863), som skildrar ett misskändt genis
historia, den lyriska diktsamlingen Consolations
(1830, ny uppl. 1863), romanen Volupté (1834, 9:de
uppl. 1877) och Pensées d’août (1837). Redan förut
hade han i ett kritiskt arbete, Tableau historique et
critique de la poésie française et du théâtre
français au 16:me siècle (1828, omarb. 1841,
ny uppl. 1876), sökt häfda 16:de årh:s poesi som
ett mönster för fransk diktning i motsats till 17:de
seklets. Derefter skref han i »Revue des deux mondes»
en mängd kritiska artiklar, i hvilka han på grundvalen
af biografiska omständigheter gaf fina psykologiska
analyser af åtskilliga författare-individualiteter
och sålunda gaf upphofvet till ett nytt slags
literär kritik. Dessa utgåfvos sedan samlade under
titeln Portraits littéraires et contemporains (6 bd,
1852). Ett betydande verk från hans yngre dagar är
ock hans vidlyftiga Histoire du Port-Royal (5 bd
1840–60, ny uppl. 1878), byggd på föreläsningar, som
han 1837–38 höll i Lausanne. 1840 utnämndes S. till
konservator vid det mazarinska biblioteket, och
1844 invaldes han i Franska akademien. 1848 började
han skrifva kritiker i tidningen »Constitutionel»,
utgifna under titeln Causeries du lundi (15 bd,
1851–62) och tillsammans med de ofvannämnda kritikerna
utgörande den bästa källan för studiet af den
franska literaturen i vårt århundrade. Ett utdrag
ur detta verk är hans Galerie des femmes célèbres
(1858), fortsatt af Nouvelle galerie des femmes
célèbres (1864). Efter statskuppen 1851 författade
S. kritiker i »Moniteur», jämte åtskilliga dylika i
»Constitutionel» samlade under titeln Nouveaux lundis
(13 bd, 1864–71). Af Napoleon III utnämndes han 1854
till professor i latinsk poesi vid Collège de France,
men studenternas förbittring öfver hans anslutning
till kejsaren tvang honom att taga afsked. Istället
utnämndes han 1865 till senator. S. dog i Paris 1869,
sedan han på den sista tiden varit medarbetare i
»Temps». Efter hans död utgåfvos: Lettres à la
princesse (1873), Premiers lundis (3 bd, 1875),
Causeries parisiennes (1876) och Correspondance
(1877–80). S. var starkast som literärhistorisk och
kulturhistorisk porträttör. Han hade en skarp och
humant öfverlägsen blick för det karakteristiska samt
egde ett elegant och spirituelt framställningssätt. Se
d’Haussonville, »Sainte-Beuve, sa vie et ses oeuvres»
(1875).
Sainte-Claire-Deville [sängt-klär-dövill]. 1. Charles
S., fransk geolog och meteorolog, född 1814 på
S:t Thomas, blef 1857 medlem af institutet och 1872
generalinspektör öfver Frankrikes alla meteorologiska
stationer. Död 1876 i Paris. – 2. Henri Étienne S.,
den förres broder, fransk kemist, född 1818 på S:t
Thomas, blef 1845 professor vid universitetet i
Besançon samt 1851 vid École normale och 1859 vid
Sorbonne i Paris. Medlem af institutet 1861. Död
1881. S. utförde ett stort antal undersökningar
inom den oorganiska kemiens område och upptäckte
derunder salpetersyrans anhydrid. Han grundade äfven
aluminiumfabrikationen och lemnade vigtiga bidrag till
platinametallernas metallurgi. Genom sina klassiska
undersökningar öfver kemiska föreningars dissociation
blef han banbrytare inom detta område af kemien. Hans
arbeten finnas till större delen offentliggjorda i
»Annales Chim. Phys.» och i »Comptes rendus».
Sainte Croix [sängt kråa’]. Se Dansk-Vestindiska
öarna.
Sainte Croix [sängt kråa’], by i distriktet Grandson
af den schweiziska kantonen Pays de Vaud, belägen
i Jura, 1,108 m. öfver hafvet. Innevånarna, hvilka
1880 uppgingo till 5,186 personer, idka fabrikation
i stor skala af ur och speldosor.
Saint-Elme [sängt-ä’lm], Ida (egentl. Elselina
Vanayl de Yongh), fransk skriftställarinna, f. 1778,
d. 1845 i ursulinernas hospital i Bruxelles, stod
i kärleksförhållande till åtskilliga bland Napoleon
I:s generaler och hade derunder tillfälle att på
nära håll studera många bland sin samtids berömda
personligheter. Sina erfarenheter skildrade hon på ett
spirituelt sätt i sina Mémoires d’une contemporaine
(8 bd, 1827, ny uppl. 1833), Fragments et épisodes
contemporains (1828), La contemporaine en Égypte
(6 bd, 1831, 3:dje uppl. 1833), Mes dernières
indiscrétions (2 bd, 1833) m. fl.
Saint esprit [sängt espri], Fr., fransk riddareorden,
instiftad af konung Henrik III år 1578. Se
Helgeandsorden.
Sainte Marguerite [sängt margöri’t]. Se Lerinerna.
Sainte-Marie [sängt mari], ö vid östra kusten af
Madagaskar. Fransk besittning sedan 1820. Areal
omkr. 165 qvkm. 7,496 innev. (1883). S. skiljes genom
en kanal från Madagaskar och delas genom en annan
kanal i tvänne delar, af hvilka den mindre har en
säker hamn, Port Louis, som är koloniens hufvudort.
Sainte-Marie aux Mines [sängt-mari å min]. Se Markirch.
Sainte-Menehould, Sainte [sängt-mönsou], stad i
franska depart. Marne, vid floden Aisne. Omkr. 3,500
innev. Jfr Drouet.
Saint-Emilion [sängt-emiliå’ng], stad
i franska depart. Gironde, på en höjd
vid Dordogne-dalen. Omkr. 3,000 innev. Staden är mest
bekant för sitt utmärkta röda vin. Ruiner finnas
efter ett 1224 uppfördt befäst slott. I klippan är
inhuggen en gammal kyrka, med en grotta, hvarest den
helige Emilion (i 8:de årh.) påstås hafva lefvat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
