Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Rudbeck, Olof, d. ä. (Olavus Rudbeckius pater) - 2. Rudbeck, Olof, d. y. (Olavus Rudbeckius filius)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolleger väckte stor ovilja, i synnerhet mot R., som
ansågs vara planens upphofsman. Oviljan tillväxte
genom det kraftfulla, men tillika sjelfrådiga och
häftiga sätt, hvarpå R. utöfvade sin myndighet. Hans
sätt att handskas med universitetets medel för
byggnader och hans hushållning, som ej afgaf
redovisning, ledde omsider räntekammarens inspektörer
Schefferus och Arrhenius, att mot R. ingifva
en klagoskrift 1670. Vid kanslerens ankomst,
med anledning af denna, höll R. i konsistorium
ett försvarstal, der han påpekade hur han anlagt
botaniska trädgården, byggt »theatrum anatomicum»,
apotek och laboratorium, omlagt taket å akademihuset,
byggt bro öfver Fyrisån, låtit stenlägga gatorna i
hela staden m. m., allt med tillskott af egna medel,
hvarjämte han lemnade redovisning. För universitetet
hade han måst åtaga sig en hop ledsamma värf,
såsom utförande af rättegångar mot staden, från
hvilken han till universitetet vunnit 200 tunnland
åker m. m. Dessutom hade han skapat en bokhandel
från Elzevirerna i Holland, utom åtskilliga andra
anordningar, allt till universitetets fromma. Han
slöt med att afsäga sig kuratelet. Kansler ens
tal gaf R. en lysande upprättelse, men kunde
naturligtvis ej släcka hätskheten mot honom. I sitt
kuratel fortfor R. äfven sedermera oaktadt de nya
svårigheter, som tid efter annan af olika anledningar
uppväcktes. 1675, då kröningen egde rum i Upsala,
gick R. tillhanda vid de dekorativa anordningarna,
komponerade kröningsmusiken, vid hvars utförande han
sjelf med sin väldiga röst också bidrog, förfärdigade
fyrverkeriet o. s. v. Kansleren uppträdde då en dag
i konsistorium för att åvägabringa förlikning, men
fåfängt; striden vände sig då om afsättandet af R:s
svåger, akademiboktryckaren Curio, och den fortgick
länge inför Svea hofrätt, der R. förde svågerns
talan. Under tiden hade R. fått en ny vedersakare i
en teol. professor Schütz, som satte sig sjelf till
censor, borttog manuskriptet till »Testimonierna»
från tryckeriet och angrep sjelfva kansleren, som
måste stämma honom för hofrätten, der dock Schütz
omsider fick rätt. Efter De la Gardies död (1686)
fick R. en vida mäktigare gynnare i konungen sjelf,
som lemnade honom ännu friare händer, än han förut
haft, och vid alla tillfällen understödde hans företag
med penningar. Man kan verkligen säga, att »kuratorn»
nu styrde universitetet genom konungen. Under de tio
år, som följde, påbyggdes Gustavianum, och biblioteket
inrymdes i dess öfre våning, hvarjämte exercitiehuset
efter hans ritning uppfördes (nu rifvet för det nya
universitetshuset). Han uppgjorde äfven en plan för
kanal mellan Göteborg, Vänern och Mälaren, för hvilken
1689 afvägningar verkställdes och kartor ritades
för att granskas af R. – De sista åren af R:s lif,
sedan han 1692 fått sonen till efterträdare, förflöto
jämförelsevis lugnare, dock under trägna arbeten for
»Campi elysii» och »Atlantica» samt under utgifning
af ett par isländska sagor m. m. Men så inträffade
eldsvådan i Upsala d. 16 Maj 1702. Vid denna skall
han enligt sägnen kommenderat sprutorna från
kupolen å Gustavianum och sjelf såsom
slangförare räddat denna byggnad och det der
förvarade biblioteket, medan hans eget hus förtärdes
af lågorna, och med detta träsnitten till
»Campi elysii», nästan hela upplagan af detta
verks 1:sta del och af »Atlanticans» båda senare
delar, åtskilliga otryckta arbeten, hans
stora samlingar af modeller, ritningar, fornsaker
m. m. Hans sista bedrift efter denna oerhörda
förlust blef en plan till stadens återuppbyggande,
hvilken också blifvit följd. Men hans
kraft var tömd, och d. 17 Sept. 1702 slöt
han sin ärorika, verksamma och rörliga lefnad. –
Hans af M. Mijtens förträffligt målade bild finnes
i det nya universitetshuset i Upsala. N. Keder
lät gjuta en minnespenning öfver honom; Berch lät
gravera en dylik 1753, och en tredje slogs 1847
af Svenska akademien. – Jfr Atterbom: »Minne af
... Ol. R. d. ä.» (i Sv. akad:s handl., del. 23,
24; särskildt utg. 1849), Klemming: »Anteckningar
om Rudbecks Atland» (1863), M. B. Swederus:
»Olof Eudbeck d. ä. hufvudsakligen betraktad i sin
verksamhet som naturforskare» (i »Nordisk tidskrift»,
1878). -rn.
2. Rudbeck, Olof, d. y. (Olavus
Rudbeckius filius), botaniker, fornforskare,
den föregåendes son, föddes i Upsala, d.
15 Mars 1660, blef student i sin födelsestad, lärde af
sin fader botanik och teckning, studerade under
Hoffvenius och Drossander medicin samt utgaf 1686
en disputation De propagatione plantarum. S.
å. utnämndes R. till medicine adjunkt och företog
1687 en resa till Holland, England och Tyskland,
under hvilken han gjorde sig underrättad om
allt, som hörde till trädgårdsodling, och i Utrecht
1690 disputerade för med. doktorsgrad med
afhandlingen De fundamentali plantarum notitia
rite adquirenda samt återkom 1691. Han utnämndes
1692 till med. och botanices professor i survivance
efter fadern samt öfvertog tillika hufvudbestyret med
bearbetningen af dennes »Campi elysii». Att han
derigenom med sin fader delar äran att
hafva åstadkommit ett för sin tid ojämförligt
botaniskt planschverk och dymedelst i betydlig
mån lagt grund för den store Linnés utveckling
af botaniken, torde få anses obestridligt.
Genom faderns förord erhöll R. 1695 offentligt
understöd för en färd till Lappland, hvarifrån han
hemförde stora samlingar ur djur- och växtriket,
af hvilka sedan afbildningar utfördes, »alla af
utsökt naturtrohet och skönhet» samt till större
delen ännu i behåll (i biblioteket på Löfsta).
Sjelfva resebeskrifningen, af hvilken första
delen, kallad Nora Samolad, sive Laponia illustrata,
utkom 1701 och skulle omfatta 12 delar; men
anteckningarna till densamma och det färdiga
af handskriften förstördes i vådeiden 1702.
Blott en växtförteckning, som R. sedan utgaf,
räddades. Naturvetenskapens studium hade dock
ej längre lockelse för R., som utgaf blott några
naturvetenskapliga disputationer samt, med biträde
af den skicklige tecknaren A. Holtzbom, författade en
aldrig utgifven beskrifning öfver Sveriges foglar och
insekter (äfven i nyssnämnda bibliotek). Än mindre
vårdade han sig om medicinen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
