Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Rudbeck, Olof, d. ä. (Olavus Rudbeckius pater)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstörelsen och kommo i Linnés ego. Hvad som
återstod af dessa, 90 st., såldes med hans samlingar
till England, der den nye egaren, J. E. Smith,
1790 utgaf aftryck af dem under titel »Reliquiae
rudbeckianae». De flesta af dessa tillhöra 1:sta
delen. (Ett fotolitografiskt aftryck af denna
ytterligt sällsynta del utgafs på föranstaltande af
G. E. Klemming, 1863.) Af samtiden erkändes de utgifna
delarna som särdeles framstående och till utförandet
i trä mycket goda arbeten. Linné särskildt har med
stora loford vitsordat deras värde och R:s förtjenster
såsom botanist. Genom Linnés storhet hafva likväl
R:s förtjenster i detta afseende fått lida af en
oförtjent glömska. – Det är dock ej blott Linné, som
fördunklat R. såsom naturvetenskapsman; sjelf har han
genom det ofantliga rykte han vann såsom fornforskare
bragt de öfriga sidorna af sin väldiga lifsgerning
i glömska. Helsad af samtiden såsom den snillrike
upphofsmannen till de åsigter, hvilka framlades
i »Atlantica», har han äfven hos efterverlden
företrädesvis ihågkommits i denna egenskap. Och
så skedde, att när detta fantastiska system
sammanstörtade för en sen, men dess obevekligare
granskning, det under sina spillror begrof mannens
alla vetenskapliga förtjenster utan att lemna qvar
mer än minnet af ett lika djerft som outförbart
vågstycke. I grunden bildar Olf Rudbeks Atland
eller Manheim dedan Japhetz afkomne .... slechter
ut till hela werlden .... utgångne äro etc. (Olavi
Rudbeckii Atlantica sive Manheim etc.) det sista, mest
storartade uttrycket för den fosterlandsstolthet,
som genomgick 17:de årh:s Sverige, och för den
uppfattning af landets fornhistoria, som redan
hos Johannes Magni skjuter sina första frodiga
skott. R:s afsigt är att visa huru allt hvad de
gamle skriftställarna berätta om sagolandet Atlantis
(se d. o.), från hvilket, enligt dem, verldens hela
andliga och lekamliga odling utgått, fullkomligt
träffar in på Sverige, dess natur och folk, dess
sägner och sagor, dess fornhistoria och uråldriga
tillstånd. Antikens och Eddans myter, berättelserna
om forntida folkslag, folkvandringstidens öden,
gammal tidräkning – allt finner sin förklaring ur de
fornskandinaviska förhållandena. Att R. vid utförandet
af denna fantastiska »arkeologiska roman» ådagalagt
kolossal bildning i alla möjliga ämnen, den fyndigaste
sammanställning af namn och data, den lifligaste
inbillningskraft och de mest förvånande aningar om
sanningar, som först vår tid upptäckt och bevisat,
är numera kändt genom den utförliga redogörelse
Atterbom egnat det märkvärdiga arbetet. Hvad dettas
tillkomst angår, omtalar R. sjelf i sin tillegnan
af dess 1:sta del, att sysselsättningen med en af
Verelius begärd karta öfver Sverige, ämnad för hans
upplaga af »Hervara saga», bragte honom på tanken att
sammanskrifva verket. Redan början af handskriften,
som 1673 meddelades Verelius, Loccenius och De la
Gardie, helsades med bifall och understöd. 1677
begynte tryckningen, och 1679 i Mars var 1:sta delen
färdig, innehållande jämväl en ypperlig, af Andreas
Norcopensis (Nordenhielm) verkställd latinsk
öfversättning af den svenska texten. (Af denna del finnas
varianter med de falska årtalen 1675 och 1679 i
st. f. 1681. 2:dra uppl., endast på latin, började
tryckas 1696; 3:dje uppl., på svenska och latin,
var sannolikt ej färdigtryckt vid Upsala-branden
1702. Båda dessa upplagor gingo i det närmaste
förlorade vid branden, hvadan exemplar af dem äro
ytterst sällsynta.) Samtidigt med 1:sta delen utkom
ett stort atlasband till hela verket. Den 2:dra
delen, likaledes på både svenska och latin (den
lat. öfvers. tvifvelsutan af Nordenhielm) började
tryckas 1685 och utkom 1689, tillegnad Karl XI, som
med bifall och understöd uppmuntrat författaren. Den
3:dje delen lemnade pressen 1698. Den 4:de var under
tryckning 1702, då den stora branden afbröt densamma
och förstörde så godt som alla exemplaren (af 8 kända
exemplar gå 3 t. o. m. sid. 210; de öfriga äro ännu
mindre fullständiga). En fotolitografisk uppl. af
4:de delen utgafs 1863. Den latinska öfversättningen
af de båda sistnämnda delarna härrörde från P. Salan,
författarens systerson. Redan 1:sta delen innehåller
arbetets kärna, de båda andra blott utläggningar,
genmälen, utförligare bevisningar, rättelser
o. dyl. »I alla fall tröttar jätteboken mindre genom
vidden i och för sig sjelf än genom det myckna,
som i denna vidd röjer sig vara en följd af den
tumultuariska brådskan vid både författandet och
tryckningen» (Atterbom). Framställningen är, trots
dessa fel, gladlynt, ofta qvick, naiv och ärlig. –
Arbetet mottogs af det samtida Sverige såsom ett
nationalverk, af utlandet med förvåning, beundran
och erkännande, såsom framgår af de »Testimonia» från
lärda män R. sjelf i tre afdelningar utgaf och jämväl
af andra intyg. Blott en och annan drog »Atlanticans»
djerfva satser i tvifvelsmål; bland dessa vedersakare
nämnas den lärde tysken Morhof och holsteinaren
Möller. Inom landet bildade R:s åsigter skola; till
denna kunna räknas hans son, de båda Peringskiöldarna,
Biörner, Göransson och Gust. Bonde. Först Dalin blef
det förbehållet att på svenska fornhistorien tillämpa
en mera vetenskaplig metod och derigenom kullkasta de
»rudbeckianska» teorierna. – R. försökte sig jämväl
i svensk verskonst. Hans dikter, hufvudsakligen
författade för vissa tillfällen, finnas omtryckta
i Hansellis samling, del. 12 (1869). Men R. var
ej blott ett snille såsom vetenskapsman, lärd,
vitter och mångslöjdare. Äfven såsom administratör
och praktisk man ådagalade han samma rastlösa nit,
samma otroliga arbetsförmåga, samma kraftfullt danande
och ordnande hand. Under nära ett halft sekel är hans
verksamhet i denna riktning på det närmaste förbunden
med Upsala universitets och stads utveckling. Under
en större del af detta långa skede hade han i
universitetets kansler M. G. De la Gardie en mäktig
och tillgifven gynnare. Mot slutet af R:s rektorsår
(1662–63) spriddes underrättelsen att akademien
skulle ställas under ett slags kuratel, hvilket
konsistorium undanbad sig. Emellertid utnämndes i
Febr. 1663 professor Stigzelius, landshöfding Rålamb
och R. till kuratorer, något som hos hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
