Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rubens, Peter Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cyrus’ hufvud (2 exemplar, ett i England, ett i
Louvre) och den egendomliga bilden Gref Rudolf af
Habsburg leder öfver en bäck sin häst, på hvilken
han satt en prest med sakramentet (Madrid), vidare en
mängd mytologiska ämnen, såsom bacchiska scener med
oupphörligt nya och vackra grupper (i Petersburg,
Berlin, Dresden, Madrid, München) eller älskvärda
scener ur sagoverlden, såsom Paris’ dom (Londons
National gallery), nakna »putti» med blommor och
kransar och hans halft mytologiska framställning af
Kärlekens lustgård (exemplar i Madrids och i Dresdens
museum, dock olika hvarandra). Watteau och andra
franska målare under förra årh. hafva med dessa taflor
till utgångspunkter fortsatt framställningen af sådana
kärleksdiskussioner under fri luft. Af genrebilder
må nämnas endast några, nämligen Turneringen och
Kirmessen (bägge i Louvre), den senare berömd för
sin vilda uppsluppenhet, samt en Bonddans (Madrids
museum), slutligen ock en del porträtt, bland hvilka
det berömdaste är Mästarens söner (flere ställen). –
Så kommer R:s sista lifsskede, omfattande årtiondet
1630–40, som förflöt under jämförelsevis lugnt arbete
och lycka inom hus, under det han fortfarande var
de mäktiges gunstling. Men då han under den förra
periodens massproduktion öfverlemnat en stor del af
sina arbeten att utföras af lärjungar och biträden,
fick han nu större ro att sjelf lägga hand vid och
genomföra många verk, som bära vittne om huru hans
stil tedde sig under dessa år, då han var hemsökt af
gikt, och derjämte äfven att han fortfarande i färgens
poesi och koloritens glöd var en mästare som få. Af
hans arbeten från denna slutepok må först påminnas om
åtskilliga dekorativa målningar, utförda för att pryda
triumfbågar vid högtidliga tillfällen, såsom från
1635, då en ny spansk ståthållares, kardinalinfanten
Ferdinands, intåg firades; af de utförda målningar,
som finnas qvar, må nämnas den berömda Quos ego
. . . (Neptunus, som qväser böljorna; i Dresden),
märkvärdig såsom egenhändigt utförd och visande R:s
sätt att måla dekorativt under sina sista år. En
mäktig grupp utgör hans egenhändigt utförda enstaka
bilder, särskildt märkliga derför, att Helene
Fourmenfs typ i dem oupphörligt återkommer. Men
dessutom utförde han gång på gång hennes porträtt,
än ensam, än i familjegrupp, och af dessa porträtt
finnas omkr. 20 i behåll. Till de bästa hör en bild
af henne, promenerande med mannen och ett litet barn
i en trädgård (nu hos Rothschild i Paris). Af öfriga
porträtt från denna tid märkas Le chapeau de paille
– ung dam i halmhatt –, berömd för sin clairobscur
(London), samt porträtten af honom sjelf och hans
anhöriga, använda för helgonfigurerna i den berömda
altartafla, som han målade för sitt eget grafkapell
i Jakobskyrkan i Antwerpen (han står der sjelf som
S. Georg). Ovisst, men ganska troligt är, att R:s
berömda s. k. Ildejonso-altar (Wien; med all frihet,
dock strängt sammanhållet i kompositionen, men
måladt med bred pensel och en senare tids typer)
tillhör denna tid.
Utkastet kan måhända härstamma från tiden närmast
efter vistelsen uti Italien, utförandet deremot från
1630-talet. Från dessa sista år härstamma säkert
Petrus’ korsfästelse (1637; Peterskyrkan, Köln),
den stora allegoriska framställningen af Kriget
(1638; Pal. Pitti, Florens) och en ny Paris’ dom
(1639; Madrid). Men dessutom finnas många taflor
(religiösa och mytologiska), som mest af inre grunder
hänföras till dessa sista år. Hit hör slutligen en
i naturlig storlek målad Herdescen (München), der
herden med säckpipan är R. och den unga qvinna, som
han famntager, Helene Fourment. Slutligen hör det till
R:s mångsidighet, att han äfven var en banbrytande
landskapsmålare, som gick ifrån sina samtidas petiga
och ängsliga utförande samt sträfvade efter en total
verkan, beroende på luften och dennas stämning. Det
finnes af honom landskap i s. k. heroisk stil med
mytologiskt staffage, såsom Odyssevs och Navsikaa
(Pal. Pitti, Florens), med stormig himmel och mot
klippkusten brusande haf, Philemon och Baucis,
framställande en väldig öfversvämning (Wien) samt
Aeneas’ skeppsbrott (London, i enskild ego). Men
de flesta af hans landskap äro verklighetsbilder,
härstammande från det sista årtiondet, då han bodde
i stillhet på ett slott, Steen, som han köpte
1635. I dem ser man nordisk natur, sedd under
någon högst verksam stämning. Sådana äro Landskap
med slott (Wien), Landskap med regnbåge (München)
och Aftonlandskap (Petersburg), med aftonrodnad
och månuppgång, med anledning af staffaget kallad
»La charrette embourbée» (»kärran, som fastnat i
gyttjan»). – Af R. finnas i Sveriges Nationalmuseum,
utom de båda anförda kopiorna efter Tizian, 4 taflor,
af hvilka en, Susanna och domarena, är signerad och
daterad 1614, samt 4 atelierbilder.
R. var en målare af ofantligt inflytande på sitt
lands och hela sin samtids konst, och han tvang
sin stil på alla sina lärjungar, utom van Dyck, så
att deras individualitet nästan alldeles uppgick i
hans. Men oaktadt denna makt, är hans konstnärliga
stil icke alltid hos vår samtid erkänd som en verklig
stormakt inom måleriets historia. Detta beror till
en del derpå att så ofantligt mycket ännu går under
hans namn, som icke är honom värdigt, och att äfven af
det, som verkligen utgått från hans atelier, så mycket
verkligen finnes, som väl af honom är komponeradt och
utkastadt, men icke bär det egenhändiga, personliga
utförandets prägel. Men han har rätt att blifva
uppskattad efter sina bästa verk och det han verkligen
sjelf utfört. Dock äfven i afseende på detta finner
mången sig icke tilltalad, ty det moderna ögat kan
icke finna sig vid de flamska blomstrande formerna, i
synnerhet som dessa framställas såsom i sin lifskraft
uppdrifna och stegrade till något öfvermenskligt,
ungefär som förhållandet är med Michelangelos figurer,
ehuru dessas hela karakter är plastisk, under det
R:s figurer framträda på ett sätt, som endast eller
hufvudsakligast afser pittoresk verkan, med färg och
ljus som medel. Men om man öfvervunnit den känsla
af något våldsamt och främmande, som först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
