Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänseende blir derför ej att återvända till naturtillståndet,
utan att finna »en föreningsform, som med allas
förenade kraft försvarar och beskyddar en hvar af de
förenades person och egendom, och i hvilken enhvar,
i trots af sin ingångna förbindelse med alla,
icke lyder någon annan än sig sjelf och sålunda
förblifver lika fri som förut.» Detta sker genom
ett statskontrakt, i och med hvilket »hvar och
en af kontrahenterna fullständigt öfverlåter och
föryttrar alla sina rättigheter till alla.» Den ende
verklige suveränen skall så blifva ej någon enskild
eller några enskilda, utan »den allmänna viljan»
(volonté générale). Och då hvar och en sjelf är en
bland de »alla», som sålunda styra, får man i och
med det nämnda kontraktet full ersättning uti makt
öfver andra för den makt, som man lemnar dem öfver
sig, och får dessutom mera makt att bevara hvad
man eger. Men för att följden skall blifva denna,
fordras att sedan icke häller statsmakten på något
sätt delas eller öfverlåtes på andra, utan innehafves
och utöfvas omedelbart af allmänviljan. Hvar och en
skall sjelf eller genom ombud stifta statens lagar;
i de stater, der lagstiftningen är lemnad åt en
folkrepresentation, är folket i sjelfva verket fritt
blott vid valen. Vidare skall allmänviljan herska
oinskränkt, så att ingen får hafva något intresse,
som ej är allas; annars skulle den enskilde blifva
domare i egen sak, när han skulle döma mellan sin
rätt och allmänviljans. Derför har denna suveräna
folkvilja rätt att med sina lagar tränga huru långt
in på privatlifvets område som hälst och särskildt
att upphöja förnuftsreligionen till statsreligion och
sedan med landsförvisning eller dödsstraff belägga
religionsbrott. – Det högsta mål, som R. uppställde
för staten, var, såsom redan är antydt, friheten. Men
då han sammanblandade denna med jämlikheten, nådde
han i sjelfva verket aldrig sitt ideal. I stället
för monarkien satte han blott folkpluralitetens
envälde, och att detta för den enskilde kan blifva
minst lika förtryckande som en enskilds despotism,
torde af historien vara nogsamt ådagalagdt. Sjelf
utdrog R. ett par af teoriens despotiska konseqvenser,
då han för jämlikhetens bevarande fordrade en så
starkt progressiv beskattning, att stora kapital ej på
enskild hand skulle kunna hopas, och då han medgaf,
att de frie statsborgarnas omedelbara deltagande
i statsstyrelsen kräfde en klass af slafvar, som
liksom i antikens stater skötte de närande eller
produktiva yrkena. Sjelf ryggade han ock tillbaka
för sin demokratiska teoris konseqvenser och
ansåg blott en aristokratisk republik möjlig bland
menniskor. – R. hade ej en aning om sitt arbetes
ödesdigra betydelse och opponerade sig alltid
mot hvarje våldsamt omstörtande af de bestående
samhällsformerna. Men boken gjorde sin historiska
gerning ändå, och med skäl kan »Contrat social»
betecknas såsom den franska revolutionens lagbok. Lika
väl som 1791 års författning ytterst var Montesquieus
verk, var författningen af år 1793 R:s verk. Och
medvetet eller omedvetet skola säkert ännu länge alla
lands revolutionärer och anarkister hemta sina
andliga vapen direkt eller indirekt ur R:s arsenal.
Inom den vittra literaturen har R. förnämligast
sin betydelse genom »la Nouvelle Héloïse» och
»Confessions». Den förstnämnda romanen sönderfaller
i tvänne helt olika delar. I den förra skildrar
han med hänförande värme och djup i känslan, med
en oförliknelig glöd och glans i språket tvänne
älskandes historia. Denna slutar emellertid i ett
slipprigt äktenskapsbrott, och för att motverka den
osedliga tendensen häri tillade R. i den andra delen
en torrt moraliserande sederoman till förhärligande af
den äktenskapliga troheten. – R:s »Bekännelser» är en
sjelfbiografi utan like inom verldsliteraturen, ej
blott genom den hänsynslösa öppenhet, hvarmed han
afslöjar äfven sin karakters sämsta sidor, utan
ock genom den underbara psykologiska skarpblick,
hvarmed han förstår blicka ned i sin själs skrymslen,
den melodiösa, känslosvällande stilen samt först och
sist den lefvande kraft, hvarmed i denna skildring
författarens hela personlighet träder läsaren
till mötes. Framförallt genom dessa »Confessions»
har R. gjort en epokbildande insats i hela den
europeiska literaturen. Skildringen af det inres
poesi i menniskans bröst under hvardagslifvets
glanslösa prosa, svärmeriet för naturen och för
hjertats enklaste, men djupaste rörelser infördes
af R. i literaturen i stället för den stela
prakten och hoftonen inom Frankrikes klassiska
vitterhet och den torra förståndsmässigheten
i upplysningskulturen. Från R. härstamma
sålunda natursvärmeriet och »verldssmärtan» hos
Chateaubriand, Göthe (i »Werther») och Byron, liksom
ock, under förstärkning af den macphersonska »Ossians»
melankoliska dunkel, den känslofråssande mystiken
hos Klopstock, Gessner m. fl. I vår literatur kan
Thorild delvis kallas en svensk Rousseau.
R:s personlighet var en egendomlig blandning af
godt och ondt, af stort och litet. Han egde en
djup och varm känsla för det goda och sanna, men
hela hans varelse präglades nästan lika mycket af
en egenkärlek utan gränser. Han tänkte stort och
kände ädelt, men lefde ofta osedligt och handlade
småsinnadt. Föreningen af dessa motsatser finner sin
förklaring deri att han icke var en af förståndet
ledd karakter, som klart skilde mellan momenten i ett
själstillstånd och planmässigt tillämpade uppställda
grundsatser, utan en känslomenniska, som fördes än
hit, än dit af stämningens blinda ledning. Härtill
åter har man att söka orsaken uti saknaden af egentlig
uppfostran under barnaåren, vagabondlifvets frestelser
under ynglingaåldern och den isolerade ställning,
som han af flere orsaker kom att intaga under sitt
följande lif. Kommo så dertill kroppslig sjuklighet
och småningom äfven, såsom vi antydt, en själssjukdom,
som var uttrycket för den inre disharmoni, hvari hans
väsendes utveckling förkrympts. Men hjertats snille
egde han såsom få, och fantasiens poetiska gudagåfva
samt hela varelsens djupa originalitet göra honom till
en af kulturhistoriens intressantaste figurer. – Hans
samlade arbeten hafva flere gånger utgifvits,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
