Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rousseau, Jean Jacques
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våren 1766 åter till Frankrike, der han under det
antagna namnet Renou fann en tillflyktsort
på slottet Trye, tillhörigt prins Conti. Snart
flydde han dock äfven derifrån och vistades
än här, än der i de franska landsortsstäderna,
till dess han 1770 återvände till Paris, i syfte
att der uppspåra de hemliga drifkrafterna i den
omfattande sammansvärjning, för hvars förföljelser
han inbillade sig vara ett offer. Åter skaffade han
sig uppehället genom notskrifning och afslutade
nu sina memoarer, Confessions, som han redan i
Motiers och i England påbörjat, för att åtminstone
inför efterverlden tilltvinga sig rättvisa mot
förtalet. I Maj 1778 begaf han sig på inbjudning af
markis Girardin till Ermenonville, der han d. 3 Juli
1778 rycktes hastigt bort af döden, troligen genom
hjertförlamning (ej, såsom ryktet snart förtäljde,
genom sjelfmord medelst gift). Under revolutionen
fördes hans stoft 1794 till Paris och fick en plats
vid sidan af Voltaires i Pantheon, der ett monument
öfver honom aftäcktes 1889. På den s. k. Rousseau-ön
i Genève står hans staty (modellerad af Pradier).
Sin allmänna verldsåskådning har R. framförallt
nedlagt i den nämnda »Savoyiske landtprestens
trosbekännelse» uti »Émile». Med bestämdhet ställer
han sig i opposition mot upplysningstidehvarfvets
sensualistiska och materialistiska åsigter. Den
sanna kunskapskällan ser han ej i sensationen, utan
i en inre känsla, samvetet eller den »gudomliga
instinkten», som utgör den säkra ledaren ej blott
af våra handlingar, utan ock af våra åsigter och
så t. ex. har inplantat gudsmedvetandet i vår
själ. I detalj kritiserar han materialismens olika
förklaringar af verkligheten och uppställer i strid
deremot såsom sin första trosartikel, att en vilja
sätter verlden i rörelse och lifvande genomtränger
naturen. Ändamålsenligheten i naturen leder honom
sedan att fatta denna vilja såsom förnuftig,
såsom en allgod Gud. Äfvenså försvarar R. viljans
frihet och själens odödlighet. Trots denna kamp
mot ateismen och materialismen ställer R. sig dock
ingalunda på de ortodoxe teologernas sida. Liksom de
engelske deisterna och desses franska efterföljare
förnekar han hvarje yttre gudomlig uppenbarelse såsom
nedsättande för Gud och bestrider bibelns auktoritet,
som han vill ersätta med den inre rösten i vårt eget
samvete. Religionen i sin sanning är derför ytterst
blott en, och de olika religionsformerna skola bedömas
efter sina sedelärors halt. Sedligheten åter har det
naturliga medlidandet till högsta princip, och dess
bud formuleras af R. sålunda: »befordra ditt eget
bästa med minsta möjliga skada för andra». Detta
bud lydde ock menniskan, innan hon blef förderfvad
af kulturen. Hon lefde då i ett naturtillstånd af
enkelhet, enfald och oskuld. Först den konstlade
samhällsorganisationen har väckt de komplicerade,
onaturliga lyxbehof, som nu göra menniskorna så
olyckliga, infört det sedeförderf, som gör dem
så föraktliga. Likt de gamle cynikerna predikar
R. häremot ett återvändande till natur och enkelhet,
ett bortkastande af all civilisationens
öfverflöd i både andligt och fysiskt
hänseende. Omöjligt är väl att upphäfva allt
samhällslif och återvända till naturlifvet
i urskogarna; men man bör sträfva att göra
kulturmenniskan mera lik naturmenniskan genom en
naturligare uppfostran, hvars metod han utvecklar
i »Émile», och att göra samhället mera likt
naturtillståndet genom en friare statsform, hvars
grunddrag han framställer i »Contrat social».
I sin uppfostringsteori utgår R. från det förut
nämnda grundantagandet att menniskan af naturen är
god och syndfri samt först under samlefnaden med
andra bringas till onaturlighet och last. Det gäller
derför vid uppfostran endast att låta barnets egen
natur af sig sjelf utveckla sig, fri från yttre,
störande inflytelser. Man har derför att isolera
barnet från sällskap och sedan i allt blott lyda
naturens egna anvisningar: ej gifva det några
befallningar, utan blott låta det i erfarenheten
sjelf iakttaga huru okloka handlingar draga obehag
efter sig såsom följd, ej söka framkalla en andlig
utveckling, förrän enligt naturens ordning kroppen
först nått växt och stadga, ej lära barnet något,
förrän dess egen vetgirighet trängtar efter lärdomen,
och särskildt ej meddela någon religiös undervisning,
förr än elevens förstånd är nog mognadt för att
kunna fatta de högsta sanningarna utan vidskepelse
och missförstånd. – Falskheten hos grundprincipen i
denna pedagogiska teori är ju påtaglig för en hvar,
som ej är obekant med de medfödda dåliga anlagens, med
»arfsyndens» oförnekliga faktum. Men om man ser bort
från de härmed sammaahängande stora ensidigheterna och
barocka öfverdrifterna i R:s framställning, återstår
så mycket i dess detaljer af sundt och sannt, att man
ej utan skäl har betecknat »Émile» rent af såsom den
yppersta bok om barnauppfostran, som verldsliteraturen
eger. Det kraf på naturlighet i uppfostran, som
R. här med sådan genialisk entusiasm framställer,
har nog sitt berättigande ej blott gent emot hans
tids konventionella formalism i skolväsendet, utan
förtjenar nog än i dag att allvarligen besinnas och
– pröfvas. Detta kraf hade väl redan gjorts gällande
före honom, t. ex. af Locke; men först R:s vältaliga
försvar derför väckte reformerande uppmärksamhet,
och honom tillkommer derför i ej ringa mån äran af
den moderna pedagogikens erkännande af den kroppsliga
utvecklingens betydelse, af individualitetens rätt,
af hemmets inflytande och i det hela af det naturligas
makt i uppfostran.
Ännu större historiskt inflytande har R:s statsteori
utöfvat. Han utgår äfven på detta område från
naturtillståndet såsom idealet. Ursprungligen
lefde menniskorna fria och lyckliga. Först
samhällsbildningen har gjort dem till olyckliga
slafvar. »Menniskan är född fri, men öfverallt är
hon slagen i bojor». Det är detta slafveri, hvars
orsaker han vill angifva och dermed visa vägen åter
till den frihet, som enligt honom är en ursprunglig
mensklig rättighet, som menniskan icke kan afsäga
sig utan att i och med detsamma upphöra att vara
menniska. Osäkerheten i naturtillståndet nödgar
till statens bildande, och den praktiska uppgiften
i politiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
