Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roos ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då i skola hos Ribera, af hvilken han lärde sig
måla stora figurer, och sedan hos Falcone, hvars
bataljstycken blefvo hans förebilder i denna art af
måleri. Vid 20 års ålder började han, så förberedd,
uppträda som sjelfständig målare i Neapel och i Rom,
der han under karnevalen 1639 lyckades samla omkring
sig en mängd konstnärer och lärda, hvilka gåfvo sin
oppositionsanda luft i skarpa satirer. Han skaffade
sig derigenom många fiender, men hans anseende
steg under ifrig konstnärlig produktion. Ännu mer
ökades hans anseende och verksamhet i Florens, dit
han kallades till storhertigliga hofvet 1643 och
stannade till 1652, då han åter befann sig i Rom
boende i sitt eget hus å Monte Pincio. Äfven der
samlade han omkring sig gräddan af verldsstadens
intelligens och lefde lyckligt sina sista 20 år. –
Inom R:s mångsidiga verksamhet som målare må först
nämnas hans egentliga figurtaflor. Han utförde en
enda kyrklig tafla Cosmas’ och Damianus’ befrielse,
som härstammar från hans sista vistelse i Rom (nu
i kyrkan S. Giovanni de’ Fiorentini i Rom), målad
med spirituel uppfattning och djerf teknik, men med
alltför afsigtlig sträfvan efter egendomlighet. Af
bibliska bilder märkas Kristus bland de skriftlärde
(Neapel), Den förlorade sonen (Petersburg), Saul och
Samuels ande (Louvre) och Jonas predikar i Ninive
(Köpenhamn) samt af mytiska och historiska Promethevs
(Pal. Corsini, Rom), Catilinas sammansvärjning
(Pal. Pitti, Florens), Cadmus och Minerva (Köpenhamn),
hvartill komma åtskilliga porträtt (sjelfporträtt
i Uffizi och Pal. Pitti) och halffigurer, vanligen
gubbar (P. Pitti och Petersburg). Dernäst komma
taflor med smärre figurer i landskap, utan att detta
är förherskande, såsom krigare på vakt (i engelska
samlingar) och bilder ur de antike filosofernas lif,
Demokritos, Diogenes och Pythagoras, äfvensom andra
ämnen, t. ex. Regulus’ död och Jason med draken,
kända genom hans egna raderingar. Slutligen höra
ock hit hans bataljtaflor, utmärkta för sitt lif
och för den klarhet, hvarmed det vildaste vimmel är
skildradt, samt för det sätt, hvarpå färgen är dämpad
och sammanhållen genom en oftast gulaktig totalton. De
bästa finnas i Paris, Wien och Florens. Vidare
märkas hans landskaps- och marinmålningar, ungefär
100 ännu i behåll, spridda öfver hela Europa, hvilka
utgöra det förnämsta uttrycket för hans konstnärliga
begåfning och verksamhet. Motiven, beroende på direkta
studier efter verkligheten och hans egen personliga
uppfattning, äro hemtade från hans syd-italienska
hembygd, men bilden är sedan vanligen ett verk af
hans fantasi och sammanarbetad af olika motiv, dock
ej såsom hos de samtida ideale landskapsmålarna med
ledning af någon plastisk känsla för linieskönheten,
utan efter en romantisk stämning hos målaren,
hvarpå äfven staffaget beror, som han alltid passar
efter omgifningen. Han skildrar på detta vis vilda
bergstrakter med skogar och vattenfall, klippiga
hafsbukter och vikar, hamnar med skepp och fyrtorn,
än med lugnt, än med stormigt
haf och med kontrast mellan mörka skuggor och klart
solljus. Genom inflytande från Claude Lorrain blef
han i sin senare tid mera klar och lugn. Under sin
vistelse i Florens målade han några klara, soliga
kustbilder, som höra till hans bästa verk. För
öfrigt finnas hans bästa arbeten af denna art i
Florens och i engelska samlingar, offentliga och
enskilda. Anmärkas bör, att mycket dåligt, som går
under hans namn, härrör från hans efterföljare. Om
hans fina ton och spirituella uppfattning vittna
särskildt hans raderingar, härstammande från hans
senare lefnadstid. – Inom poesi och musik skall
R. hafva haft sin egentliga styrka som improvisatör,
men han har ock efterlemnat satirer, skrifna på
terziner och flere gånger utgifna, som höra till
den tidens sjelfständigaste literära produkter
uti Italien. Berömda äro satirerna om musiken,
i hvilka han anfaller operan och kastratsången,
om poesien, i hvilka han hånar marinisterna
och deras tillgjorda »concetti»-manér, och om
måleriet, i hvilka han angriper målarnas brist på
bildning och särskildt kritiserar naturalismen
inom Caraggios riktning, skrifter, som gjorde
stort uppseende och väckte mycken anstöt.
C. R. N.
Rosa, Martinez de la. Se Martinez de la Rosa.
Rosa, Pietro, italiensk fornforskare, f. 1815,
ledde sedan 1861 för franska regeringens räkning
utgräfningarna af kejsarepalatsen på Palatinen och
sedermera, till 1874, för italienska regeringens
räkning gräfningarna i Rom, särskildt på Forum. Han
har äfven uppgjort en topografisk-arkeologisk karta
öfver romerska kampagnan. R. är senator.
Rosaceae. Se Rosa, bot.
Rosa di Tivoli, målare. Se Roos 2, sp. 1405.
Rosalia, helgon, Palermos skyddspatronessa, bördig
från staden Rosalia på Sicilien, skall, enligt
en annan legend, hafva varit en spansk prinsessa,
som tillbragt sitt åt religiösa betraktelser egnade
lif på berget Pellegrino vid Palermo, der hon dog
1160. Under en svårartad pest under medeltiden
påträffades hennes ben derstädes. Då sjukdomen
derefter snart upphörde, gaf detta anledning till
hennes förklarande såsom Palermos skyddshelgon samt
inrättande af en årlig fest (15 Juli) till hennes
ära. J. H. B.
Rosalie (T. schusterfleck), musikt., ett flerfaldigt
upprepande af samma motiv på olika tonhöjder.
A. L.
Rosamunda (Rosimund), langobardkonungen
Alboins (se denne) gemål, flydde efter mordet på sin make (573)
med utöfvarna af detsamma, Helmingis och Peredeus, till Ravenna.
Då exarken derstädes, Flavius Longinus, friade till henne, skall
hon hafva gifvit Helmingis gift, men af den döende tvungits att
sjelf tömma hvad som var qvar i bägaren (573). R. är
hjeltinnan i ett af Alfieris sorgspel.
Rosander, Karl, encyklopedisk folkskriftställare,
född d. 3 Juli 1811 i Tvings socken i Bleking, son
af en torpare, var tidigt intagen af ett brinnande
kunskapsbegär, hvilket han kunde någorlunda
tillfredsställa, först när han, femtonårig, tagit
tjenst såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
