Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med romarna. Emellertid ansåg senaten, att
Kartago kunde blifva farligt, åtminstone för Roms
handelsintressen. Mot Kartago begicks den ena
orättvisan efter den andra, och slutligen fordrade
Rom, att kartagerna skulle lemna sin stad. Med
förtviflans mod värjde de olycklige sig (det tredje
puniska kriget 149–146), men besegrades af Scipio
Africanus d. y. Staden förstördes, och plogen drogs
öfver platsen. Dess område blef provinsen Africa
(146). Cisalpinska Gallien underkufvades 201–177
fullständigt och blef provins. I Spanien, som 197
delats i två provinser, hade romarna att bekämpa
ständiga uppror, hvilkas kufvande öfverlemnades
delvis åt utmärkta fältherrar, men delvis äfven åt
oskickliga och trolösa män. De tappre lusitanerna (i
nuv. Portugal) reste sig under anförande af Viriathus
(omkr. 150–139), hvilken romarna endast genom lönmord
kunde göra sig qvitt. Staden Numantia gjorde med
sina 8,000 innevånare ett långvarigt motstånd och
kunde först efter 15 månaders belägring intagas af
Scipio (år 133).
Sociala missförhållanden. Partistrider. Inbördeskrig.
Republikens undergång (146–31 f. Kr.).
Man hade under republikens äldre tider varit
frikostig med förlänande af romersk medborgarerätt;
men öfver Italiens gränser ansåg man sig ännu ej kunna
utsträcka den. Den blef för öfrigt alltmindre värd i
politiskt hänseende. Den demokratiska ande, som rådt
ända till under första puniska kriget, hade lemnat rum
för en annan uppfattning: senaten, en samling af rika
stormän, hvars högsta rangklasser hade tillfälle att
som provinsståthållare förvärfva oerhörda summor, tog
alltmera makten från folket och ämbetsmännen, hvilka
senare ställde sig i beroende af senaten, der de
numera samtliga hade säte. De och deras efterkommande
bildade den s. k. nobilitas, ur hvilken både senat
och ämbetsmän togos. Senatens ökade inflytande
förskrifver sig hufvudsakligen från det ökade behofvet
af fasthet i ledningen af de omfattande krigen och den
alltmera invecklade politiken. Inom senaten egdes det
största inflytandet af de store fältherrarna, såsom
Scipionerna (Scipio d. ä. hade nästan en konungs makt
och anseende). Grekisk civilisation fick alltmera
insteg i Rom; Marcus Cato försökte förgäfves att
värna det fornromerska väsendet, som alltmera gick
under för den grekiska odlingens och de österländska
rikedomarnas förenade krafter. Dermed vidgade sig ock
klyftan mellan de olika samhällsklasserna. Bonden,
som bar krigstjenstens bördor, kunde ej längre upptaga
täflan med de allt rikare stormännen. Desse köpte
en god del af Italiens jord, som fördelades på ett
jämförelsevis ringa antal ofantliga gods (latifundia),
hvilka brukades med tillhjelp af slafvar. Äfven
statens jord, ofantliga landsträckor vunna genom
eröfring, togs i besittning af stormännen. Så aftog
Italiens fria landtbefolkning. Många strömmade äfven
till Rom. der de lefde af att sälja sina röster vid
ämbetsmannavalen eller att göra de store andra
skamliga tjenster. Men det oaktadt nedsjönk den stora
massan i allt djupare elände: i Rom bildade sig ett
vidtutgrenadt proletariat, färdigt att följa
hvem som ville gifva det bröd. Det demokratiska
partiet (populares) fick högt begafvade ledare
i bröderna Tiberius och Cajus Gracchus, både på
fädernet och mödernet af högaristokratisk börd.
Båda sökte att genom jämnare fördelning af
statsjorden åter skapa ett fritt bondestånd;
båda föllo offer för senatspartiets (optimates)
olagliga förfarande (133 och 121). Gajus hade
måhända mera förskyllt sitt öde än brodern:
i hela hans uppträdande röjes ett
begär efter envåldsmakt. Genom att utvidga
riddareståndets (equites, se d. o.) rättigheter
sökte han stäcka senatens makt. Men senaten
lyckades förstöra folktribunens popularitet
genom att förmå en af hans ämbetsbröder att
öfverbjuda honom i löften åt folket. Den rörelse,
som Graccherna väckt, och som till stor del tog
sitt uttryck i riddarnas kamp mot senaten, lade
sig ej. Optimaternas djupa sedliga förfall
blottades genom kriget mot den numidiske konungen
Jugurtha (111–106), som till en början tillfogade
romarna en rad af nederlag, förorsakade af de
romerske fältherrarnas besticklighet, men slutligen
besegrades af Quintus Caecilius Metellus och Cajus
Marius. Folkpartiet fick åter öfverhanden; dess
ledare var då den nyssnämnde utmärkte fältherren Cajus
Marius, som från man i ledet arbetat sig upp till
statens högsta värdigheter. Han hade ock gjort sig
förtjent att kallas »fäderneslandets räddare» genom
sina segrar öfver de nordiska folken cimbrer och
teutoner. Emellertid gick folkpartiet, under anförande
af Lucius Appulejus Saturnius och Cajus Servilius
Glaucia så långt, att Marius i sitt sjette konsulat
(100) måste göra gemensam sak med senatspartiet,
som derigenom för någon tid fick öfverhanden.
År 91 framställde folktribunen Marcus Livius Drusus,
af förnäm familj, ett förmedlingsförslag.
Riddarna, som genom G. Gracchus fått uppdraget
att vara medlemmar i de stora brottmålsjuryerna
(quaestiones), skulle till senatorerna åter afstå
denna rätt; deremot skulle 300 riddare upptagas
i senaten. Lagen gick igenom, men kasserades på
grund af formfel; Livius sjelf blef lönnmördad.
Genom hans löfte att skaffa de italiska folken,
på hvilka han stödde sig, medborgarerätt, uppstod
det marsiska l. bundsförvandtskriget (91–88).
Straxt från början syntes Rom förloradt.
Det måste gifva efter och upptaga de italiska
bundsförvandterna till medborgare; de, som ännu
gjorde motstånd, besegrades af Lucius Cornelius Sulla
och Cnejus Pompejus d. ä. Den förstnämnde,
af förnäm slägt, framträdde alltmera som
Marius medtäflare i fråga om politisk makt och
fältherrerykte. Striden mellan dem kom till
utbrott, då man skulle välja ny öfverbefälhafvare i
det första mithradatiska kriget, som dittills
gått olyckligt för Rom (se Mithradates). Sulla
hade, såsom konsul 88, rätt till befälet, men på
förslag af tribunen P. Sulpicius öfverflyttat
folket detsamma på Marius. Sullas här stod vid
Nola i Kampanien, och i spetsen för den ryckte
han mot Rom, höll en ordentlig drabbning i staden,
dödade eller fördref motståndarna samt återställde
senatens och optimatpartiets makt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
