Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romerska riket. II. Rom republik (509-31 f. Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram till Messana; romarna lyckades komma öfver
Messinasundet, besegrade fienderna och framträngde
ända till Syracusae, hvars konung fick betala
Rom en stor årlig tribut. Men emedan kartagerna
härjade Italiens kuster, byggde romarna sin första
stora flotta, som under konsul Duilius år 260
vid Mylae besegrade kartagerna. Efter en seger
vid kap Ecnomus på Siciliens södra kust kunde
romarna landstiga i Afrika under konsuln Marcus
Atilius Regulus, men denne blef slutligen slagen
och tillfångatagen. Kartagerna åter måste utrymma
Sicilien, med undantag af vestligaste udden med
städerna Drepana och Lilybaoum; men romarna ledo ett
stort nederlag vid Drepana (249). Ännu sämre gick
det för dem, sedan Hamilkar Barkas fått befälet
öfver kartagiska hären. Emellertid voro Kartagos
medel uttömda; dess sista flotta blef slagen vid
Egadiska öarna (241) af en romersk eskader, som, sedan
statskassan var uttömd, utrustats på senatorernas
bekostnad. Kartago måste 241 sluta fred, afträda
Sicilien och amorteringsvis betala 3,200 attiska
talenter. Rom fick i Sicilien sin första »provins»
(se Provincia), som dock definitivt ordnades först
227 f. Kr. År 241 fick det romerska borgerskapet sin
slutliga indelning i 35 tribus. En ny ordning infördes
vid folkomröstning, i det klasser och centurier
sattes i förbindelse med tribusindelningen, så att
hvarje klass fick 70 röster. En pretor (praetor
inter cives et peregrinos) tillkom. Kartago
hade efter freden att bekämpa ett svårt uppror
af obetalade legotrupper. Sardinien eröfrades
småningom af romarna. Der, liksom på Sicilien,
sattes år 227 en pretor till ståthållare. Mot ett
nybildadt illyriskt rike, hvars innevånare idkade
sjöröfveri på Adriatiska hafvet, fördes ett krig, som
slöt med landvinning för Rom år 228. Största delen
af Gallia Cisalpina eröfrades 222. För att ersätta
sina förluster hade kartagerna sändt Hamilkar till
Spanien (237), som han till en god del eröfrade. Han
stupade 228, och hären valde hans svärson Hasdrubal
till hans efterträdare; denne utvidgade betydligt
kartagernas spanska besittningar. Sedan han
blifvit mördad (220), blef Hannibal, Hamilkars
son, öfverbefälhafvare. Landet s. om Ebro kufvades;
endast staden Saguntum gjorde motstånd. Romarna,
som fört ännu ett segerrikt krig med illyrerna,
hade slutit förbund med Saguntum, som af Hannibal
intogs efter åtta månaders belägring. Rom fordrade
Hannibals utlemnande, och då detta naturligtvis
afslogs, utbröt ett nytt krig, det andra puniska
kriget, äfven kalladt Hannibalskriget (218–201). På
Hannibals anstiftan reste sig romarnas galliska
undersåtar (218). Sjelf tågade han från Spanien
utefter Medelhafvet och öfvefgick Alperna, men oaktadt
sina segrar tvangs han af brist på understöd hemifrån
och genom den fältherreskickligbet, som utvecklades
af den romerske generalen Scipio Africanus d. ä.,
hvilken äfven eröfrat Spanien (206), att lemna Italien
och återvända för att skydda sin af Scipio hotade
fädernestad. Kartagerna hade redan slutit fred med
Rom, men denna bröts nu. Scipio besegrade i förbund
med numiderna Hannibal vid Zama år 202. Då måste Kartago
underkasta sig (201). Dess område inskränktes
till besittningarna i Afrika, och det fick
betala en stor krigsskadeersättning (omkr. 45
mill. kronor). Kriget hade ingripit i alla
Medelhafslandens förhållanden. Filip V af Macedonien,
en kraftig och företagsam man, som betydligt utvidgat
sitt rikes gränser, hade slutit förbund med Hannibal
och sträfvade efter att bilda en stormakt, men Rom,
som fick bundsförvandter i illyrerna och en del af
grekerna, angrep honom. Kriget (200–197) slöt dermed
att Titus Quinctius Flamininus besegrade Filip vid
Kynoskefalai i Tessalien. Grekerna, af hvilka en
del måst underkasta sig Filip, förklarades fria och
sjelfständiga; det macedonska riket minskades. Nu
kom ordningen till ett annat bland de land, som
utgjorde delar af Alexander den stores rike. I
Syrien herskade Antiochos III, först Filips, sedan
romarnas bundsförvandt. Denne hade mycket förstorat
det syriska riket och hotade det med Rom förbundna
Pergamon. Kriget (192–190) slöts med att romarna
under Cnejus Domitius vunno en lysande seger vid
Magnesia. Antiochos måste afträda en stor del af
sitt land och betala omkr. 70 mill. kr. Nu kunde
man skrida till det fullständiga införlifvandet med
romareriket af ofvannämnda land. Macedonien hade
ytterligare försvagats genom af romarna närda strider
med grekerna. Äfven inom macedonska konungahuset
underblåste de oenighet och hjelpte Filips yngre
son Persevs på tronen. Han visade sig dock ej nog
underdånig. På bedrifvande af Roms vasall, konung
Evmenes af Pergamon, börjades krig mot Persevs
171. År 168 besegrades han vid Pydna fullständigt
af Lucius Aemilius Paullus och måste gifva sig;
Macedonien förklarades fritt, men blef efter ett
uppror 146 romersk provins. Nu kom ordningen till
Grekland. Det hade visserligen 196 förklarats
fritt, men det romerska inflytandet blef allt
starkare. Bland de alltid söndrade grekerna uppstod
ett starkt macedonskt parti: både i det etoliska och i
de acheiska förbunden (se Grekland, sp. 1538) gjorde
sig detta senare gällande. Efter Persevs’ besegrande
inskredo romarna. Etolerna fingo sjelfva bestraffa de
macedonskt sinnade. 1,000 acheer fördes som gislan
till Rom och internerades der. Retade af denna och
andra afsigtliga orättvisor, förklarade acheerna krig,
men besegrades af Quintus Caecilius Metellus och
Lucius Mummius. Med Korints förstöring (146) slutades
kriget, och Grekland blef snart en provins under
namn af Achaia. Greklands konstskatter vandrade till
stor del till Rom. Syrien och Egypten arbetade, genom
inbördes krig mot hvarandra, romarna i händerna. Roms
sträfvande var att hindra uppkomsten af någon annan
stormakt vid Medelhafvet. Attalos III af Pergamon,
hvilket rike förstorats med de från Antiochos III
tagna landen, dog 133, sedan han testamenterat sitt
rike till Rom. Deraf bildades provinsen Asia, och
de grekiske grannkonungarna blefvo i sjelfva verket
Roms lydfurstar. Kartago hade återuppblomstrat och
aktade sig sorgfälligt att komma i strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
