Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. III. Staden Roms historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom den nya fristaten. Dess politik blef
antikiserande, och det gafs luft åt sådana drömmar,
som att romarefolket ensamt hade rätt att välja
kejsare. Men påfven Hadrianus IV och Tysklands konung
Fredrik Barbarossa förenade sig mot republiken; den
förre belade R. med interdikt till alla rättrogna
romares fasa. Arnold blef fången, hängd och bränd,
och Fredrik ryckte med härsmakt mot Rom, der Hadrianus
d. 18 Juni 1155 krönte honom. Men dagen derpå utbröt
en resning, för hvilken både kejsare och påfve måste
fly, och republiken stod sig. Vid försöket att taga
Tusculum led dock republikens här ett förkrossande
nederlag (»medeltidsrepublikens Cannae») d. 29 Maj
1167. Kort derefter kom Fredrik till Rom, erkände
senaten, hvars medlemmar dock mottogo investitur
af honom, och tillsatte en prefekt såsom kejserlig
ämbetsman med högsta domsrätt. Genom fördraget i
Venezia (d. 1 Aug. 1177) erkände emellertid Fredrik
påfven Alexander III såsom oberoende suverän af Rom,
och »med hela romerska folkets råd och samtycke»,
såsom det så braskande hette, mottog den eviga
staden honom såsom sin högsta herre. Det visar sig
dock af det fördrag (»concordia»), som Klemens III
d. 20 Dec. 1187 ingick med »senatorerna och romerska
folket», att republiken, trots många eftergifter,
ingalunda utan vidare underkastade sig kyrkan, ty
folket valde då sjelf sina ämbetsmän, och senaten,
oberoende af påfven, stiftade lag, utöfvade domsrätt
och handhade styrelsen. Den kraftfulle Innocentius
III (1198–1216) lyckades väl få på sig öfverlåten
rätten att utse senatorer eller den ende senator,
som tidtals, först genom massans ingripande, sattes
i den efter hand alltmer af aristokrater fyllda
senatens ställe. Men under den följande tiden
häfdade republiken sin sjelfständighet och lyckades
t. o. m. tilltvinga sig flere påfliga rättigheter,
t. ex. mynträtten. Lugnet stördes dock af strider
emellan adeln, hvilken vid denna tid i Rom, liksom i
det öfriga Italien, var delad i ett guelfiskt parti
(ledt af familjen Orsini) och ett ghibellinskt
(fördt af familjen Colonna). Uttröttad af
adelns partikamp valde republiken gång efter annan
en icke-romare till senator, liksom andra italienska
republiker på den tiden lemnade makten åt en främmande
podestà, Först utsågs bolognesaren Brancaleone degli
Andaló (1252–55, 1257–58), som blef republikens ledare
i krig och fred, högste domare samt befälhafvare öfver
hären och som antog den stolta titeln »Almae urbis
senator et romani populi capitaneus». Hans hand föll
tung öfver de orolige adelsmännen, som han lät hänga
eller landsförvisa och hvilkas befästa palats han lät
rifva, hvarvid en mängd forntida byggnadsminnesmärken
förstördes. Bland andra sådana främmande senatorer
må nämnas konung Karl af Neapel (1265–66, 1268–78,
1281–82), don Henrik af Kastilien (1266–68) och
konung Robert af Neapel (1313–27). Dessa främmande
senatorer medförde åt staten endast tillfälligtvis
någon stadga, ty eljest låg styrelsen än hos några
aristokratiska slägter, än mera omedelbart hos
folket. Dessa förändringar
försiggingo ej utan våldsamma skakningar. Kapitolium
stormas, San Angelo belägras gång på gång, och många
adelspalats demoleras. Särskildt orolig var den tid,
då påfvarna residerade i Avignon (1305–77). Deras
frånvaro från Rom beröfvade staden en källa till
rikedom och inflytande. Handel och industri aftogo;
adeln rasade tygellöst; äfven vid dagsljus voro Roms
gator osäkra. Förgäfves begagnade romarna sig af
sin ständigt framhållna rätt att välja kejsare för
att genom dem få betydelse och skydd. Henrik VII
(1312) och Ludvig Bajraren (1328) kröntes väl i
R. genom folkets understöd, men de nödgades i hast
lemna »verldens hufvudstad» för påfligt sinnade
(guelfiska) aristokraters angrepp. Under sådana
förhållanden uppträdde Cola di Rienzi (se denne),
en af den tidens många svärmare för Italiens enhet
och för återställandet af Roms forna storhet. Genom
kraften af sin vältalighet drog han massan med sig
och förvandlade 1347 Rom till en demokratisk republik,
hvars ledare han blef under titeln folktribun. Med
hänförelse mottogs hans upprop till Italiens städer
att störta tyrannerna och sända ombud till ett
italienskt parlament i Rom. Det romerska folket
förklarade, att alla rättigheter och privilegier,
som öfverlåtas åt kejsare och kyrka, skulle återgå
till folket såsom all makts källa. Det erbjöd alla
Italiens städer romersk medborgarerätt, och Rienzi lät
höra de stolta orden, att Rom nu ärnade återtaga sin
domsrätt öfver verlden. Denna revolution, som enligt
Rienzis åsigt skolat blifva icke blott kommunal,
utan nationel och i vissa afseenden universel, ändade
dock dermed att tillställaren, hatad af massan för
sina tyranniska utbrott, skrämd af påfven Klemens
VI:s hot och färdig att försona sig med adeln, vid
några legoknektars och adelsflockars angrepp smög
sig (i Jan. 1348) från Rom. Efter en tids lugn med
anledning af jubelåret 1350, då romarna väntade att
penningar skulle strömma till staden, bröt anarkien
åter lös. Kardinal Gil d’Albornoz (1353–62)
återställde dock med vapenmakt påfvens myndighet i
staden. För att vinna romarna skickade Innocentius
VI derjämte till dem på deras begäran Rienzi, hvars
popularitet återkommit, men han föll efter föga mer
än två månader på sina gerningar (Okt. 1354). Ehuru
erkännande påfvens suveränitet, behöll republiken en
tid bortåt en ganska sjelfständig ställning med en
på demokratisk grund och i likhet med förhållandena
i andra italienska stadsrepubliker ordnad styrelse,
i spetsen för hvilken stodo folkvalda reformatori,
senare kallade conservatori, och banderesi
(befälhafvare för republikens krigsmakt), antepositi
m. fl. Tillfälligtvis upphäfdes denna fria författning
genom Urban V:s vistelse i Rom 1367–70, och på allvar
skred hon sin upplösning till mötes, sedan efter 1377
Rom åter blef påfvarnas residens. Bonifacius IX
(1389–1404) tillfogade republiken dödsstöten. Försök att
uppresa henne saknades dock ej, lika litet som försök
att bringa Rom under tyranners välde: konung Ladislaus
af Neapel var 1408–14 herre i Rom, som han lät
plundra, och äfventyraren Fortebraccio var d. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
