Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. III. Staden Roms historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom styrelseorgan, från samma årh. ej häller om
konsuler; men den förra framträdde åter i det 12:te,
de senare under 11:te årh. Med säkerhet från år 711
nämnes en hertig i Rom, en ämbetsman, först utsedd
af kejsaren, sedermera af påfve och folk, som hos
sig förenade både civil och militär myndighet samt
residerade i kejsarepalatset på Palatium. Hertigdömet
Rom (ducatus Romanae urbis) hade en tämligen stor
utsträckning, men efter tidsomständigheterna vexlande
gränser: det sträckte sig på högra Tiberstranden in
i Toskana från mynningen af Marta till Orte och på
den vestra ned i Latium till Garigliano; i ö. var
Nerafloden gräns mot Umbria. Den mest betydande
personen i staden Rom med dess område blef dock
snart Roms biskop, påfven, dels genom påfvestolens
ofantliga donationsjordar uti Italien, dels, och ännu
mera, genom sin stora kyrkliga auktoritet inom det
kristna Vesterlandet, genom hvilken Rom ännu en gång
blef medelpunkten i ett verldsrike, men af religiös
art. Ju mera bandet emellan Rom och Konstantinopel
försvagades, dess mer framstod påfven i både sina
egna och andras ögon såsom romerska statens verkliga
representant. Det var han, som genom sitt inflytande
flere gånger afvände langobardernas anfall på Rom. Det
var han, som till Roms och den heliga stolens beskärm
mot langobarderna slutligen påkallade de frankiske
konungarna Pipins och Karl den stores hjelp. När Pipin
(755) efter sin seger öfver langobarderna skänkt
den heliga stolen de områden (Exarkatet m. m.), som
desse röfvat från Östrom, och derigenom lagt grunden
till Kyrkostaten (se d. o.), blef påfvens inflytande
i Rom ännu större. Han hade nu en betydlig verldslig
makt: hertigen och öfriga myndigheter underordnades
fullkomligt kyrkans öfverhufvud. Han betraktades,
man vet ej hur det kom sig, såsom Roms herre. Men den
talrika, trotsiga, krigiska adeln, som förut utöfvat
det största inflytandet på Roms inre angelägenheter,
ville icke erkänna honom såsom sitt hufvud, utan
gjorde t. o. m. anslag mot hans lif. Påfven behöfde
emot denna adel ett kraftigt materielt stöd. Det var
derför, sedan alla länkar sprungit i kedjan emellan
Rom och kejsaredömet i östern, som påfven skapade ett
vesterländskt kejsaredöme, i det han juldagen år 800 i
S:t Peterskyrkan satte kejsarekronan på Karl d. stores
hufvud (jfr Karl, sp. 333). Ett nytt verldsrike bar
Roms namn. Den nya romerske kejsaren var ej suverän i
Rom; han hade t. ex. ej befälet öfver dess här, men
han utöfvade sjelf eller genom sina missi dominici
högsta domsrätten derstädes. Vid kejsaredömets
förfall under Karl d. stores efterträdare blef Rom
utsatt för faror och förvirring. Stadsdelen på högra
Tiberstranden plundrades 846 af sarasenerna, hvarefter
den af påfven Leo IV befästes (Città Leonina). Adeln
ryckte till sig makten inom staden och utsåg inom
sig en consul (senator l. princeps) romanorum. En af
de förste innehafvarna af denna värdighet var
Theophylactes, sarasenernas besegrare vid Garigliano
(916), gift med den sköna, men sedeslösa Theodora
(»senatrix») och fader till
hennes värdiga dotter Marozia. qvinnor, som
utöfvade ett stort, men skamligt inflytande i Rom
under 900-talets förra hälft. Marozias son Alberik
(932–954 »princeps atque omnium romanorum
senator»), en kraftig och duglig man, herskade
stödd på adeln och hären, som bildades af ett
regemente från hvar och en af stadens 12 »regioner»
(deras antal ökades sedan till 13) under en
bandereso. Det påfliga myntet bar t. o. m. Alberiks namn
i st. f. kejsarens. Rom var då åter en oafhängig
stat, en adelsrepublik. Men med Alberiks död »föll
ridån öfver den romerska republikens första stora
drama under medeltiden». Hans son, påfven Johan XII,
kallade nämligen till sin hjelp mot Berengar af Ivrea,
som ryckt till sig delar af Kyrkostaten, Tysklands
konung Otto I och krönte honom 962 till romersk
kejsare. Då denne beröfvade romarna deras högst
skattade privilegium, att utse påfve, uppstodo flere
gånger våldsamma strider emellan den mäktige kejsaren
och romerska folket, hvarvid Rom bl. a. plundrades
(966). Efter Otto I:s död (973) förnyades kampen
emellan det nationelt-romerska partiet och det
kejserliga, hvarvid än ledare af det förra, såsom
Giovanni Crescenzio (985–998) och en hans namne
(1002–12), under titel af patricier, tidtals voro herrar
i Rom, än de kejserligt sinnade grefvarna af Tusculum
(1012–45) förfogade öfver påfvestolen och ledningen
af republiken. Ett mästerligt sjackdrag mot både
kejsarens och romareadelns anspråk gjorde Hildebrand,
då han 1059 förmådde påfven Nikolaus II att lägga
påfvevalet i kardinalkollegiets händer. Den kraft,
med hvilken han sedan som påfve under namn af
Gregorius VII (1073–85) häfdade kyrkans oberoende,
medförde för staden Rom stor förvirring. Adeln reste
sig under prefekten Cenci och tog Gregorius för
en kortare tid till fånga (juldagen 1075). Kejsar
Henrik IV belägrade staden 1081 under fyrtio dagar
och lyckades 1084 rycka in i densamma samt inneslöt
Gregorius, som tagit sin tillflykt till San Angelos
borg. Normanderna under Robert Guiscard kommo då
påfven till hjelp, drefvo kejsare och motpåfve på
flykten samt plundrade Rom, hvarvid alla byggnader
från Lateranpalatset till Coliseum skadades af
eld. Emellertid spred sig inom det gamla hertigdömet
Roms städer lusten att efter exemplet i öfre och
mellersta Italien bilda fria och oafhängiga republiker
på demokratisk botten. Så var bl. a. förhållandet
med det lilla Tivoli. Uppbragta häröfver, angrepo
romarna Tivoli (1141), men ättlingarna af verldens
eröfrare blefvo slagna och förföljda till sin
egen stads portar. Ett nytt underkufningsförsök
lyckades bättre, och romarna ville i sitt raseri
jämna Tivoli med jorden. Men då påfven Innocentius
II satte sig deremot, stormade folket Kapitolium,
utropade republiken, tillsatte en senat, hvarifrån
adeln nästan alldeles uteslöts, förklarade påfvens
verldsliga makt upphäfd och började en ny tidräkning,
från den återvunna frihetens begynnelse (1143). Den
påfvefientlige Arnold från Brescia (se denne) kom
och blef (1145–55) den ledande anden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
