Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ricord ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välsignades hans svärd af presten, och han tog såsom
riktig väpnare tjenst hos sin läromästare eller
annan herre. Han bar dennes sköld och rustning till
slagfältet, hjelpte honom att ikläda sig den och
bestiga gångaren, egde att i striden bära och skydda
fanan, under hvilken riddarens truppafdelning stod,
att hjelpa upp sin herre på hästen igen, om han blef
afkastad, gifva honom sin egen eller skaffa en
annan, om herrens häst blef förderfvad, taga emot
och förvara de fångar han gjorde, kämpa (dock ej
med lans) vid hans sida, ifall striden var ojämn,
bispringa honom, om han föll fången, föra honom i
säkerhet, om han blef sårad, och begrafva honom, om
han fick sin bane. – När väpnaren i 6–7 år aflagt
tillfyllestgörande prof på mandom och höfviskhet,
kunde han blifva riddare. Detta var en ära, som
eftertraktades äfven af kejsare och konungar. Det
var rätt vanligt, att efter vunna drabbningar eller
(äfven i Sverige) vid kröningar nya riddare i massa
dubbades. Under förfallets tid upptogos äfven barn i
riddareståndet. Riddareslaget (Fr. accolade) utdelades
af en annan riddare, vanligen den mest framstående,
som fanns till hands. Vanligast brukades enkel
dubbning, hvilken urspr. bestod i ett med handen
utdeladt slag på kinden, sedermera i ett på skuldran
anbragt slag med flata svärdsklingan. Detta slag
skulle betyda, att det var den sista skymf, som den
nyvigde behöfde lemna ohämnad. Det mera vidlyftiga
riddareslaget innefattade en hel rad ceremonier,
för hvilka kyrkligt ceremoniel finnes i behåll
ända från 900-talet. Sedan väpnaren tagit ett bad,
höll han nattlig vapenvakt i en kyrka, biktade sig
derefter, tog nattvarden och öfvervar en gudstjenst,
mottog riddareslaget och afgaf sin ed, hvarefter
fränder och vänner (ofta äfven damer) iklädde
honom pansarskjorta, bröstharnesk, armskenor och
stålhandskar, omgjordade honom med riddarebältet och
svärdet samt spände på honom de gyllene (förgyllda)
sporrar, som företrädesvis voro hans nya värdighets
emblem. I riddareeden ingick att troget tjena Gud,
strida för kristna tron, värna kyrkan, lemna skydd
åt värnlösa och förföljda (i synnerhet qvinnor)
samt obrottsligt hålla sina löften. Riddaren åtnjöt
vissa företrädesrättigheter: han bar titeln »herre»
(Lat. dominus), han var befriad från skatter och
tullar; i fångenskap fick han ej iklädas bojor;
hans häst och vapen kunde ej utmätas för skuld. –
Riddareväsendet var uttryckligen egnadt åt Guds och
damernas tjenst. Det gaf en spegelbild af medeltidens
herskande idéer och öfvade ett synnerligen stort
inflytande på Vesterlandets civilisation. Det
uppställde ett ädlare ideal af mandom och heder,
höjde qvinnan till mannens jämnlike, mildrade
krigslagarna, verkade högst lifgifvande på poesi
och konst, skapade romantiken, införde behag och
förfining i umgänget. De af en riddare främst
fordrade dygderna voro mannamod, pligttrohet (mot
suveränen, mot den tillbedda damen, mot vänner
och fiender), höfviskhet (som äfven innefattade
sjelfförsakelse och finkänslighet) samt oinskränkt
frikostighet. Dessa dygder drefvos till den mest
exalterade öfverdrift. Den
föreskrifna högidealistiska kärleken hölls
emellertid föga i helgd, och lösaktigheten i
förhållandet mellan könen var på riddareborgarna
så stor, att den näppeligen under något tidehvarf
drifvits längre. Dertill bidrog, att kärlek ansågs
oförenlig med äktenskap. Till riddareandans
skuggsidor hör äfven, att den väsentligen var en
klassanda; det ansågs vara alldeles i sin ordning,
att riddaren bemötte män och qvinnor under sin rang,
t. ex. sina underhafvande, hur grymt och groft som
hälst. Riddarelifvet uppmuntrade dessutom krigslusten,
alstrade mycken falsk hederskänsla och frestade
till utförande af fantastiskt våghalsiga dater. De
»irrande» riddare, som under fredstid drogo omkring
efter äfventyr, bidrogo till förfallet. Enär det
högeligen enformiga lifvet på borgen icke upplifvades
af några bildningsintressen, sökte man omvexling genom
att tillställa fejder med grannar och prelater. Under
urartningstiden förekommo, i synnerhet i Tyskland,
s. k. rofriddare, som gjorde vidsträckt bruk af
näfrätten, plundrade kloster och städer eller
bortsläpade köpmän för att utpressa lösepenning af
dem. – Hvad Sverige beträffar, uppgifves vanligen,
att Magnus Ladulås införde riddareväsendet. Visst är
emellertid, att riddarevärdigheten fanns i Sverige
åtminstone redan från början af 1200-talet. Att
beridna män följde konungen i strid brukades ännu
tidigare. Ryttare i konungens följe omtalas i Danmark
redan på 1000-talet. Under det följande årh. fanns
såväl der som i Norge ett utbildadt rytteriväsende,
och tvifvelsutan hade man i Sverige hunnit lika långt
i detta afseende. – Med krigskonstens ombildning
under slutet af medeltiden fingo infanteri och
artilleri en vida större betydelse än kavalleriet;
jernrustningarna höllo ej stånd mot de nya eldvapnen,
och det var snart ute med riddareväsendet. Men dess
regler för uppförande, dess hederskodex, blefvo länge
och äro delvis ännu gällande för de högre stånden i
hela Europa.
Om riddarna i det forna Rom se Equites. Om riddare
såsom benämning på innehafvare af en viss grad inom
en riddareorden i modern bemärkelse se Ordnar.
Riddare, zool. Se Equites, sp. 619.
Riddarefiskar, Eques Bl., zool., kallas några till
familjen Sciaenidae hörande fiskar af de taggfeniga
fiskarnas ordning. Kroppsformen är aflång, med
rygglinier uppstigande mot nacken till fästet för
den första ryggfenan, som är betydligt högre, bredt
sabelformig. Andra ryggfenan är långsträckt och
täckt af tunna fjäll liksom stjertfenan. Den höga,
långt framåt sittande första ryggfenan gifver dessa
fiskar ett egendomligt utseende. Tre arter äro kända
från de tropiska delarna af Amerikas Atlantkust. Den
mest bekanta är riddarefisken, E. lanceolatus Gm.,
från Vestindien, till färgen gulgrå, med tre bruna,
hvitkantade ränder, två på hufvudet och flen tredje
sträckande sig från första ryggfenans bas långs
kroppen till stjertfenan. Om denna och öfriga arters
lefnadssätt känner man intet närmare. R. L.
Riddareklassen var en af de tre afdelningar, i hvilka
adeln vid riksdag indelades genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
